Tack för välkomnandet alla!

Zombie skrev:Förövrigt verkar de sociala problem du beskriver nästan tagna ur handboken... Var observant på att inte bränna ut dig bara, jag är nästan förvånad över en femtioårig såpass socialt aspig person med jobb och barnfamilj som inte har gjort det än. Men att unna sig att vara sig själv spar förstås en del krafter...

Det var urjobbigt att ta hand om en familj, lösningen för mig var att inte jobba så mycket eller att plugga intressanta kurser och leva på studielån, samt att bara ha barnen på halvtid. Annars hade det inte gått. En terapeut som jag försökte förklara detta för: "Ja men det är ju jobbigt att ha barn" . Jag har svårt att ha folk inpå mig, även om det är mina egna barn.

Moderator: Rättade så det framgår vem som citeras.

Theone skrev:Det coolasta Aspergaren här.

Mvh

Är det här du Theone? http://www.youtube.com/watch?v=W_eepOSos88&feature=related

Truly skrev:Det är många här som inte har någon AS-diagnos. En del är här ändå, en del väntar på utredning och andra har fått andra diagnoser. Så du är inte ensam.

Och alla vill inte ha diagnos, av olika skäl. Samt, tyvärr, det finns olika skolor och extremt olika kunskapsnivåer bland diagnostikerna, så diagnos eller inte är inte ens jämförbart mellan olika sådana.

Så det är mycket det måste finnas utrymme för, och hittills tycker jag det har gått utmärkt.

Välkommen Solitaria!

Förövrigt verkar de sociala problem du beskriver nästan tagna ur handboken... Var observant på att inte bränna ut dig bara, jag är nästan förvånad över en femtioårig såpass socialt aspig person med jobb och barnfamilj som inte har gjort det än. Men att unna sig att vara sig själv spar förstås en del krafter...

@Solitaria

Jo, nättest ska man ju alltid ta med en nypa salt.

Jag gick sent i höstas igenom min egen neuropsykiatriska utredning vilken ledde till tre (eller två) diagnoser (se min signatur). Jag har ännu inte fått hela utredningen skickad till mig - den består av en neuropsykiatrisk och en neuropsykologisk del och jag har bara fått den första ännu (de har haft mycket att göra). Håller fortfarande på att smälta själva utredningen och det den ledde fram till - många vittnar om att det brukar ta väldigt lång tid att komma till freds.

Om du funderar på att utreda dig själv så är en tröst att kötiderna (generellt sett) blivit bättre på senare år mot vad de var tidigare. Men det varierar fortfarande mycket per kommun.

Om du vill utreda dig så kan jag rekommendera det för självinsikt och kunskap om området. Det tar inte så väldigt mycket tid men visst, man måste kunna avsätta några timmar dagtid. Min egen utredning bestod i stort sett av drygt 5 besök på vardera 3 timmar bestående av samtal och tester. För mig gick det ju bra eftersom jag är arbetslös.

Tack snälla barracuber! Jag har hängt här ett tag, tog mod till mig att skriva idag. Det kändes bra!

Jag är nog ganska aspig, har fått asp-resultat på diverse nät-tester, även om jag är kritisk till hur frågorna är ställda, de är väldigt tolkningsbara.

Välkommen Solitaria!

Jag känner igen mig i det du skriver.
Jag har också en känsla av att inte passa in någonstans alls. Jag känner mig varken hemma i "gruppen" NT eller AS. Jag passar egentligen bara in hemma i min lägenhet.

Det är många här som inte har någon AS-diagnos. En del är här ändå, en del väntar på utredning och andra har fått andra diagnoser. Så du är inte ensam.

Välkommen, Solitaria!

Du låter ganska aspig. Du är inte alls fel här. Ingen risk för urvattning - jag lovar!

Kvinna, ca 50 år. Detta är mitt första inlägg här. Jag har ingen diagnos, men känner igen mig i mycket som beskrivs här på forumet. Människors sociala liv är som en gåta för mig, jag har som en blind fläck i hjärnan som gör att jag inte fattar hur man bär sig åt för att knyta kontakter, skaffa vänner, behålla kontakter etc.

Jag har hela mitt vuxna liv undrat över vad det är som fattas för mig, varför det inte funkar för mig det som verkar funka så enkelt för andra. Är en enstöring som lever med min sambo, utan annat umgänge förutom när vi träffar hans föräldrar eller mina barn ibland (och när jag jobbar), och trivs med det. Att umgås är som ett arbete, jag måste förbereda mig mentalt innan, anstränga mig under tiden och dra mig undan efteråt.

Har också någon social oförmåga som har gjort att jag många gånger har sårat, gjort bort mig, och avslöjat obehagliga sanningar utan att jag förstått det förrän långt efteråt. Har försökt klara av umgänge genom att iaktta och härma, har varit en social kameleont, men tycker att det börjar kännas alltmer oviktigt att passa in.

Har en känsla av att inte passa in någonstans, är varken AS eller NT eller något annat heller, är halvdan inom det mesta.

Jag hoppas att det går bra att delta här på forumet fast man inte har diagnos, att ingen tar illa upp av det eller att ni andra tycker att forumet blir urvattnat?

Trots min aggressiva framtoning, så får ni gärna ta kontakt med mig. Då jag faktiskt uppskattar att diskutera med andra som uppskattar det... Det finns inget inkorrekt diskussionsämne, bara inkorrekta argument i diskussionen! Can you bring it?

Hej!


Man på 24 år.

Singel.

Skulle aldrig vara så egoistisk att jag utsätter ett barn för den här världen, så jag är självklart utan barn.

Jag har varit diagnostiserad med "Aspegers syndrom" sedan barndomen, men tvekar både starkt på att jag har "Aspergers syndrom" och att diagnosen existerar över huvud taget.
Jag uppfyller dock vissa sociala svårigheter och är nu nyfiken på om det faktiskt kan ha med den sagda diagnosen att göra. Därför är jag här, för att se om vår gemensamma diagnos faktiskt är den felande länken mellan mig och andra människor eller ej.

Man kan kalla mig för universell nihilist, teoretisk anarkist, darwinist och machiavellisk elitist...
Över lag är jag en man med mycket hat i kroppen och det kommer ni säkert märka med tiden, iom att jag blir bannad från den här sidan, precis som från alla andra ställen jag beger mig till. (Jag är dock INTE ett troll, till skillnad från vad de flesta tror.)

För att vara en man med så mycket hat i kroppen, så kan jag trots det skratta och se det komiska i fler situationer än vad som inte allt för sällan kan uppfattas som obehagligt av de flesta normala personer. (Lyteskomik FTW!)

Gillar: Sanning, intellektualism, mig.
Ogillar: Lögner, antiintellektualism, dig.

Intressen som är produktiva inkluderar bl.a: Filosofi, matematik, fysik, anatomi, styrketräning och kampsport.

Intressen som är ganska onödiga inkluderar bl.a: Film, musik och datorspel.

Det coolasta Aspergaren här.

Mvh

Har tillbringad en del tid på forumet, och det känns som att det är dags att skriva här nu.

Jag är en 27-årig kille i Göteborgsområdet som har spelat piano sedan åtta års ålder. Har även komponerat, gått musikkurser på folkhögskola och högskola samt läst några kurser inom humaniora vid universitetet. Har sommarjobbat med arkivering. Är släktforskare. Sjunger i kör. Tycker om att vara ute och röra på mig. För närvarande är jag arbetslös och vet inte vart mitt liv är på väg. Vid närmare eftertanke är det nog inte på väg någonstans, utan allt står rätt stilla även om jag försöker göra försök att komma loss.

Blev utredd och diagnostiserad med AS redan 1991-92 men fick inte veta detta förrän tidigare i år. Har dock sedan två år varit medveten om att jag har sådana drag. Ska troligen göra någon form av uppföljning av diagnosen i vår.

Avslutningsvis vill jag passa på att önska er alla ett gott nytt år!

Jag är 38 årig ensamstående pappa som bor i ett litet hus på mina föräldrars tomt. Min mamma är döende i cancer nu och min far pensionerad.

I min kontakt med psykiatrin har jag fått diagnosen borderline personlighetsstörning med narcisistiska och paranoida drag, psykisk insufficiens, aspergers syndrom, schizotypisk störning, ångest ospecificerad med sekundär depression.

Har medicinerats med fluanxol och mallorol. Jag fick dock nog av psykiatrin när de gav mig mallorol. Jag äter ingen medicin och har inte gjort det på 15 år. Åt bara medicin under cirka 8 månader av mitt liv men vill inte ha någon medicin mer i mitt liv.

Jobbar på aktivitetsstöd nu på kommunen med dataregistrering. Har varit mer eller mindre arbetslös i sju år. Har flera gången efterfrågat kontakt med habiliteringen och har fått lite kontakt nu.

Har 4 marsvin, 3 kaniner, 2 fåglar och en katt och en mus.

Frånskild tvåbarnsfar med en dotter som jag tar hand om på heltid. Allmänt trött på samhället och på jobb och på alla krav som ställs på en, men orkar inte sjukskriva mig. Sjukskrev mig dock i april i år men fick nej och levde helt utan ersättning från varken försäkringskassan, socialen eller något annat ställe i över två månader med min dotter. Sedan fick jag praktiken med dataregistrering som jag har nu.

Hej.

Jag är en kille på 21 år, är singel och bor i Jönköping. Inväntar just nu svar på om jag kommer in på den kommunala vuxenutbildningen i januari eller inte. Är intresserad av att dj:a, (mestadels trance) datorer, träning och Nederländerna där jag vill bosätta mig i framtiden när jag är klar med skolan.

Har nyligen kommit på att jag lider av AS, väntar dock på att få det bekräftat vilket kommer ta cirka 2 år. Men det blir i alla fall lättare att anpassa sig sedan man fick reda på det och att kunna berätta för sin omgivning.

¤Race_Chick¤ skrev:Arbetslös men jobbat 4-5 år inom bilvård

Koolt Kan knappt växla ens...

Jag är en man på 30 år, bor i Ängelholm (i Skåne). Sjukskriven sen 2003, fick diagnosen asperger runt 2005. Har tidigare haft problem med mycket svåra depressioner, ångest o social fobi.

Är rätt intresserad av medicin, fysik o kemi. Bild på mig:
http://oi55.tinypic.com/2quoxg3.jpg

kvinna 26 år
göteborg
musik
väntar på utredning inom autismspektrum
har svårt just nu
annars rolig glad och mycket energi

Tjej 20 år
Bor i Skåne i en liten by på "landet", en mil utanför Malmö,
med min mamma och alla våra hundar.
Har hund en dvärgpudel på 1,5 år.
Diagnostiserad Asperger syndrom september 2009.

Vi är sjuka små rymdvarelser som kullar brown town mer än snevänt kines öga.. förlåt om jag lät otrevlig har glömt mina medeciner och kan fan inte sova, men asså kom och tänka på de vi alla här är så sjukt olika har tänkt mkt på de.. är alla med diabetes speciella ? neh asså är relativt ny här så har ingen aning om vad NT är men tror det är normal person asså medel svensson, kan ha fel dock.. men att folk med asperger skulle va speciella som i vilka är vi, jag har snackat bort mig själv glömde vad jag skulle poientera kan fan inte konsentrera mig utan mina medeciner är bara otrevlig hela tiden, men för 1000 år sen fans det inte ens medeciner så det är väll denna onda person jag igentligen är försöker inte antyda att det har med mina funktionshinder och göra det kan ju vara att jag är en genomrutten person lixom jag borde inte ens skriva mer nu har tappat ämnet helt.. men vilka är vi, ingen aning vilka är vi lixom? highly inteligent (om man fått sin medecin) men en del saker passar endå inte in dom att vi skulle ha sämre motorik eller vad fan det heter och att man blev mobbad i skolan tkr mer att det var tvärtom att det var man själv som mobbade när man var liten för att man inte hade några vänner alla var rädda för en, men där kanske den genomruttna personen kommer in igen. Så kan faktist inte svara på din fråga i mitt condision asså kan tillägga att jag har adhd HA asperger och en till.. men när jag läser om er alla här så passar jag endå inte in har aldrig gjort det. vet inte om jag blev fel diagnotiserad 93-94 men känns endå som man inte hör hemma någonstans.. förlåt nu vandrade ja iväg från ämnet igen

Banzai skrev:

KaosPrinsessa skrev:

miaspie skrev:text

Lenore <3

Tänkte detsamma.

Lenore är cool, tycker jag!

Kille på 18år
Bor i Stockholms skärgård
Inte gift eller barn
Diagnoserad Asperger November -10
Har hund (svart schäfer) & en bondkatt.

Bor med mor & far i en sommarstuga ombyggd till året runt boende.

Studerar på IT-Media med framtidsplaner på att arbeta inom film.

Anser att musiken är mitt liv då jag uttrycker mig genom den och kan inte klara mig en dag utan den.

KaosPrinsessa skrev:

miaspie skrev:text

Lenore <3

Tänkte detsamma.

miaspie skrev:text

Lenore <3

En snart 38-årig gift kvinna med tre egna döttrar och två bonusbarn. Mina egna är i åldrarna 17, 15 och 5 år. Min yngsta är min och min mans enda gemensamma barn. Min mans barn är en dotter på 15 år och en son på 10 år. Jag är sedan juni 2010 arbetslös - hade då jobbat i drygt ett år. Har för det mesta haft arbetsprövning och andra arbetsmarknadsåtgärder och många gånger funderat över varför jag inte får ett "vanligt" jobb. Har kanske fått svaret på detta nu - då min nya handläggare på AF har talat om för mig att hon tror att jag kan ha AS. Hon har släktingar som har det och kände igen en del hos mig. Har alltså ingen diagnos än och är troligtvis långt från att få en än. Men, jag har läst en del om AS nu och registrerat mig här - och har då insett att det är väldigt mycket som faller på plats om det vid en utredning skulle visa sig att jag är AS. Kan även tänkas att jag har ADD. Ej ADHD - då hyperaktiviteten aldrig har existerat i mitt liv.

Är kattälskare men, kan tyvärr inte ha katt då min mans son är väldigt allergisk. Kan ju nämna att jag tror att han också är AS. Kanske min man också. Och min 15-åring ska på dyslexiutredning imorgon. Och jag hoppas då att de tycker att hon även ska få en utredning för ADHD/AS - då hon är väldigt lik mig i många avseenden och har lika svårt (om inte svårare) att klara av skolan och dess krav på henne. När hon gick i åttan fick hon inte många betyg överhuvudtaget. Nu i nian så är det dags att välja till gymnasiet - och det är på håret om hon kommer att klara av att få betyg i alla de ämnen som krävs för att komma in där. Det är inte så att hon är ointelligent men, hon klarar inte av att vara i stor klass. Går nu - i vissa ämnen - i en mindre grupp. Då klarar hon t ex engelskan så bra så att de inte förstår varför hon ska behöva gå där. Men, när hon är i stor klass så fungerar ingenting. Så... jag håller tummarna för att vi ska få ett svar på VARFÖR. Det jobbiga är att jag har sett att hon har någon form av problem sedan hon gick i lågstadiet och jag har sedan hon gick i tvåan påtalat detta för skolan men, de har lyssnat väldigt dåligt.

Som ni har märkt vid det här laget så kan jag inte heller skriva någonting kortfattat...

Åter till mig... Sitter ofta vid datorn (som är min bästa vän - förutom min man). Ser gärna på filmer (ex. Harry Potter, Sagan om ringen, Avatar, Beck osv...osv...), läser böcker, skriver egna texter, lyssnar på musik och då främst hårdrock (ex. In Flames, Type O Negative, Tiamat, Mustasch osv...).

Har även fibromyalgi (värk i kroppens muskler och leder) och är med i en fibroförening. För några år sedan drabbades jag av panikångest. Depressionsperioder har jag också med jämna mellanrum.

Har alltid känt mig lite udda och inte riktigt som andra tjejer. Tycker ju till exempel inte om att gå och shoppa, vilket min man är väldigt tacksam över. Vill ha lugn och ro så fort det finns tillfälle. Har aldrig haft behov av att ha många vänner. Hellre få, riktiga vänner än många ytliga. Ytlighet är inte heller något jag tycker om. Prata väder och vind ser jag exempelvis absolut ingen mening med. Vädret är som det är. Så om någon säger till mig: "Vilket härligt väder det är!" så får de till svar: "Ja." Jag vet att de förväntar sig att jag utvecklar samtalet men, jag vet bara inte vad jag ska säga. Så...ytliga samtal och "dösnack" är inget för mig.

Nu känner jag att jag har skrivit för långt... vet bara inte NÄR eller HUR jag ska sluta... Så jag slutar bara nu.