antonius skrev:vikingarna lärde sig sedvänjan att sitta i alldeles för varma utrymmen (typ sauna) av "skrällingarna" när de "upptäckte" amerikat, för urinnevånarna (native) hade så kallade svettält

Ett traditionellt svettält, ofta kallat Inipi (bland Lakota-folket) eller Ini kaga, är en helig reningsceremoni hos många nordamerikanska urfolk. Den symboliserar en andlig och fysisk pånyttfödelse, där man genom bön renar kropp, sinne och själ i extrem hetta och totalt mörker. - AI- översikt

Huggorm skrev: Dessutom hade befolkningen på Grönland inget att elda sina svetthyddor med

Ignatius skrev:Kollat lite på vad som skrivits i tråden. Det är lite kul att då vikingarna uppfanns under 1800-talet var det liberala skriftställare som gick i spetsen. Till exempel Geijer och Tegnér med sin diktning. De verkade i Götiska förbundet som var först med att anamma nationalismen som var en ny och liberal tanke.

Senare under 1800-talet och 1900-talet betraktades dessa liberaler som konservativa. Vikingatiden blev ett gosedjur för konservativa. Nationalismen blev konservativ.
Vänstern sökte sig tillbaka till stenåldern som blev ett jämlikt urkommunistiskt samhälle.
Nu försöker slaskhögern anamma vikingatiden. Det blir väldigt knasigt eftersom slaskhögern är faktaresistent och inte kan något om historia. Jag menar, har man en Ledare som talar om hur det känns att vara svensk och vem som är svensk på skorrande östdansk dialekt kan jag inte ta dravlet på allvar. Hans förfäder krigade mot Sverige och gjorde allt för att slippa bli svenskar. Hur trogen är han sin historia, sina förfäder och sitt ursprung? Eftersom slaskhögern anser att samer inte är svenskar är inte östdanskar det heller. Det är som om Tyskland lejt en galen österrikare som Rikskansler och så tokiga är ju inte ens tyskar.
Men vad vet jag. Jag har bara några examen i historia och arkeologi. Jag är väl såndäringa vänsterliberalt drägg med bristande vandel som ska gasas.

antonius skrev:vikingar hade inte horn på hjälmen, carl larssons tavlor är hittepå, och de tog droger då de skulle gå bärsärk, lärde sig aldrig att använda ett läsbart skriftspråk, hade antagligen fått gå i OBS klass, när jag gick i skolan, men intressanta att göra film och historia kring, och de bodde ihop med korna och grisarna i långhus, mysigt, men är det verkligen killar att beundra?

Huggorm skrev:

antonius skrev:vikingar hade inte horn på hjälmen, carl larssons tavlor är hittepå, och de tog droger då de skulle gå bärsärk, lärde sig aldrig att använda ett läsbart skriftspråk, hade antagligen fått gå i OBS klass, när jag gick i skolan, men intressanta att göra film och historia kring, och de bodde ihop med korna och grisarna i långhus, mysigt, men är det verkligen killar att beundra?

Du tror att du spräcker fördomar men bilden du målar upp är lika missvisande

manne skrev:NEJ vikingarna var inga rasister

jag har varit på ön Birka som liten

man åkte båt från Härjarö till Birka

Svensk-österrikisk historiedokumentär från 2021

Många vill se vikingarnas räder som ärofyllda och modiga, men faktum är att en stor del av de nordiska förfädernas verksamhet var slavhandel. De tog människor tillfånga och sålde dem vidare eller utnyttjade dem som arbetskraft. Det var en för vikingarna lönsam slavhandel. Här får vi följa två individuella öden: en kvinna som blir sexslav och en man som lyckas bli fri genom att utnyttja sina stridskunskaper.

Alien skrev:Men vem "dyrkar" vikingar? Kan man inte vara intresserad av sina förfäders liv, dvs historia, utan att dyrka dem?

Världens historia skrev:Duktiga diktare tjänade bra
Sagorna berättar om flera kungar, hövdingar och driftiga storbönder som var amatördiktare.

De få som blev professionella skalder hade liksom Egil en stor talang och viljan att kämpa för att bli bättre. Skalderna motiverades ofta av rikedom och berömmelse som väntade hos de mäktiga härskarna.

De betalade nämligen ofta stora summor för svulstiga dikter. Vid härskarens hov reciterade skalderna fritt ur minnet utan melodi eller ackom­panjemang. Om det inte var några gäster som skulle underhållas var det endast härskaren, hans familj och hirden som var publik.

Trots att duktiga skalder som Egil kunde rista runor var det inte vanligt att de skrev ner sina kväden. Skalderna diktade i huvudet och de bästa kvädena memorerades av nästa generation diktare. Först efter vikingatidens slut skrevs kvädena ner med latinska bokstäver.

Island gav Europa skalder
Precis som Egil var de flesta aspirerande skalderna unga isländska män. Eftersom det fornnordiska språket påminde om andra germanska språk såsom forntyska och fornengelska kunde de isländska diktarna använda sitt eget språk för att underhålla furstar i hela Nordeuropa.

Egil Skallagrimsson (isländska Egill Skallagrímsson) (ca 900-992) var en isländsk skald, krigare och hövding. Han var son till landnamsmannen Skallagrim Kvällulvsson (isländska Skalla-Grímr Kveldulfsson) och sonson till den norske hersen Kvällulv, vilken hade rykte om sig att vara varulv. Egil kallas ofta Islands och hela Nordens störste skald. Av Egils dikter finns ca 110 strofer och strofdelar bevarade. Förutom de nedan nämnda verken finns också fragment av två skölddrapor och en och en halv strof av en drapa till kung Athelstan av England, samt 46 så kallade "lösavisor". Egil var dessutom fursteskalden Einar Skålaglams lärare i skaldekonst. I allmänhet anses dikterna tillskrivna Egil vara autentiska, men uppgifterna om hans liv är mindre säkra, då de nedtecknades nästan 300 år efter dennes död.

Om Egils liv, dåd och diktning handlar Eigla, Egil Skallagrimssons saga, vilken är en av de mest framstående och längsta isländska släktsagorna. Den kan vara skriven av Snorre Sturlasson, som var släkt med Egil.[3] Den är baserad på de rika isländska berättelserna om landets store skald och hjälte, samt innehåller även många av Egils kväden. Sagan berättar att Egil redan som pojke var otroligt stark och stridslysten. --- Egil gick redan som ung i viking, och kom så småningom att tillsammans med sin bror Torolf att strida på den engelske kungen Athelstans sida i det berömda slaget vid Brunanburh 937. Bröderna hade stor delaktighet i anglosaxarnas seger, men Torolf stupade under slaget.

Egil återvände efter detta till Island där han gifte sig med Asgerd, som hade ett stort arv att hämta i Norge. När Egil for dit för att kräva dessa tillgångar blev han hindrad av kung Erik Blodyx och dennes gemål, Gunhild. Detta ledde till att Egil reste en nidstång över kungaparet, och dessutom slog han ihjäl deras son Ragnvald. Därpå återvände Egil till Island och levde på släktgården Borg en tid. Han gick emellertid senare till sjöss igen, varpå man hamnade i sjönöd och drev med vinden till Northumberland, där nu den från Norge fördrivne Erik Blodyx var installerad som underkonung av kung Aethelstan. Egil fängslades av denne och dömdes till döden, men hade en vän i Arinbjörn herse som var Erik Blodyx troman. Arinbjörn rådde Egil att skriva ett skaldestycke och tillägna kungen detta, vilket Egil gjorde genom att på en natt dikta en magnifik ändrimmad drapa, Huvudlösen, till kungen. Genom detta, och Arinbjörns stöd, återfick Egil friheten och kunde sedan återvända till Island.

Egils stora tragedi i livet var när hans älsklingsson Bödvar drunknade. Egil blev då så nedslagen att han tänkte svälta sig till döds. Men genom sin dotter Turids uppmuntran avstod han från detta och kom istället att utföra sitt allra förnämsta kväde, Sonatorrek, som tillägnades den döde sonen. När Egil senare fick beskedet att hans vän Arinbjörn herse hade avlidit diktade han över honom ännu ett av sina storslagna kväden, det framstående Arinbjarnarkvida. ---

Nidstång eller nidingsstång (fornvästnordiska: níðstǫng, isländska: níðstöng, norska: nidstang) var i forntiden i Norge och på Island ett besvärjelsemedel som bestod av en stör på vilken man spetsat ett hästhuvud med uppspärrat gap, riktat mot den som man önskade skulle drabbas av olycka.

Man ansåg nämligen att de goda vättarna därigenom skulle skrämmas från att följa den som trolltyget åsyftade. Nidstången var alltså en symbol för hat, hån (nið) och förakt för en fiende ("niding"). Nidstången fästes i marken medan man uppläste eller sjöng en "nidvisa", som gav uttryck åt den skam, som man nedkallade över sin ovän. Ibland ristades också magiska runor av motsvarande innehåll på stången. Ett exempel på användningen av nidstång förekommer i Egil Skallagrimssons saga kapitel 59 och 60.

Tungt jag anden drager,
Rör ej lätt min tunga,
Då det höfs åt sonen
Äredikt att sjunga.
Mycket svårt det har sig
Suttungsmjöden tömma.
Ej jag sång kan hämta
Upp ur hjärtats gömma.
Där jag lade sonen
Vid min faders sida.

För min ätt det lider
Nu till slut af dagen,
Lik en stam i skogen,
Skalad, tordönsslagen.
Mod ej man har mycket,
Rymt har glädjeruset,
När han bär en älskad
Frändes lik ur huset.

Frändefall jag frestat.
Mycket jag fått mista:
Faders lik jag skådat,
Moders blick, den sista.
Därom kan jag kväda
— Kval ej sången hämma —
Låta minnet löfvas
Af min starka stämma.
---
Väl jag själfver vet det,
Att i sonen bodde
Ämnet till en kämpe.
Det låg godt och grodde,
Skulle vuxit väldigt,
Om han frisk fått frodas,
Tils han stått i härmäns
Led, de vapengodas.
---
Oblid är mig Oden,
Lägger tyngd, som trycker
Hårdt på mina skuldror,
Stöden undan rycker.
Under kval, dem långa,
Leda nätter vålla,
Kan jag ej mitt gamla
Hufvud upprätt hålla;
---
Häl, jag ser hon väntar
Mig på Digranäset,
Där som frändehögar
Sticka upp ur gräset.
Mycket rådvill är jag:
Skall dit bort jag skrida?
Nej, här vill jag gladlynt
Hennes ankomst bida.

Konungs skuggsjá (sv. kungaspegel, latin Speculum regale) är en didaktisk skrift i samhällslära som skrevs i Norge på 1200-talet, troligen mellan 1250 och 1260. Språkformen talar dock för en avfattningstid omkring år 1200 (närmare bestämt 1190–1202). Fredrik Paasche antog att ärkebiskop Einar Gunnarsson (död 1263) författat verket.[1] Kongespeilet utgavs första gången 1768, av H. Einarsson (i latinsk översättning). Konungs skuggsjá kom till som en lärobok för den blivande kung Magnus Lagaböter och beskriver kungens civila plikter och protokoll. Skriften är inte ensam i sitt slag, utan ingår i en litterär tradition som innehåller t.ex. Fursten av Machiavelli. Den innehåller moraliska och praktiska regler för en rättskaffens medborgares verksamhet i olika samhällsställningar. Den är ett kristet sidostycke till den gamla lärodikten Hávamál. Den har en dialog, liknande Sokrates, mellan en son och far.

Den är uppdelad i fyra stycken; köpmän, konungar och deras hird, de andliga och slutligen bönderna. De två sista har dock inte överlevt. Av skriften kan man utläsa att författaren är norsk, lärd och har varit vid hovet. Den innehåller både praktiska anvisningar och råd som man i dag kan finna nyttiga, som mer obskyra historiska skrönor.

Om du önskar bli fullkommen i lärdom, så lär dig andra språk än ditt eget, helst latin och franska - eftersom de är går längst. Men glöm därför inte ditt eget språk. (Översatt citat från Kongespeilet)
Gudsfruktan är grunden för kunskap. (ibid)

Längdhopp, höjdhopp, stavhopp, tresteg, spjut, slägga, kula, tyngdlyftning, brottning och olika slags brottning finns. Märkligt nog tycks vikingarna inte ha ha kastat diskus, fastän grekerna hade uppfunnit den pjäsen redan 1 500 före dem. Boxning förekom under benämningen “nävkamp” men var inte så populär.

Det finns knappast någon saga alls som saknar inslag från idrottslivet, försäkrar Wahlqvist.

Vikingarnas träning berörs på många ställen. Den inleddes i fem-sexårsåldern och sen kunde man hålla på och idrotta till långt över 60. Konstlade gränser mellan åldrarna fanns inte. En lillviking på tio år kunde gott få ställa upp mot en oldboy på 60, huvudsaken var att kämparna kunde anses något så när jämbördiga.