Varför drar jag mig undan sällskap, trots längtan efter det?

[silent_wings]

Jag vill höra om det är någon annan som känner igen sig i den här dubbelheten.

Jag har Aspergers (idag autism nivå 1). Just nu känner jag en stor livsstress och ensamhet. Jag har en inre längtan efter att ha människor omkring mig och hitta nya bekantskaper, men samtidigt drar jag mig ofta undan när jag väl är i sociala sammanhang.

Jag är 54 år men både känner mig och ser betydligt yngre ut. Jag är på en daglig verksamhet för personer med autism/Aspergers/ADHD och psykisk ohälsa. Där finns deltagare i olika åldrar, de flesta i 20-40-års ålder. Tyvärr bär jag på en ständig rädsla för att min ålder ska komma fram och att jag ska bli dömd eller inte få passa in. Även om jag vet att jag inte behöver känna så. Det gör att jag vaktar på mig själv, blir osäker på vad jag ska prata om och till slut backar undan. Det blir som en ond cirkel: jag drar mig undan för att skydda min energi - är jobbigt när det blir mycket sorl av prat och för att det känns tryggast. Jag föredrar också att prata med personer enskilt. Efteråt känner jag mig bara ensam och utanför när jag ser andra prata. Jag får också uppfattningen att flera känner varandra. Jag brukar mest sitta i det trygga arbetsrummet.

Finns det fler som upplever den här krocken – att ha en social hunger men att rädslan och bristen på social energi sätter stopp? Hur gör ni för att våga ta små steg och hantera rädslan för att inte passa in?

[Skogkatt]

Ja man kan bli väldigt utmattad av att vara social. För vissa kommer det naturligt, men för andra kan det vara utmattande.