Ironnuke skrev:som

Ja alltså det här är ju en beskrivning av mitt liv just nu, i varje detalj. Jag ser att jag som varje person i denna tråd är presterande i valda områden anknutet till sina intressen och därav kunnat slutföra utbildningar eller under en viss tid kunna arbeta tills det tar stopp. Såhär har det nog varit hela mitt liv. Tyvärr förstår jag mig inte mycket på vården när det gäller mental hälsa, utredningar och om man blir betrodd eller inte när man är högpresterande och begåvad i sitt intellekt. Läkare har uttryckligen sagt att jag är utbildad och högpresterande och verkar FÖR fungerande (det här är dock en första kontakt, allmänläkare utan kunskap om NPF) trots spykänslor och ångest vid tanke om sociala interaktioner och kraftigt försämrad kognition de senaste månaderna.

Vad har ni för erfarenhet av detta? Blir ni betrodda på en gång när ni söker hjälp efter att ha presterat ständigt?

Luridiformis skrev:Vad har ni för erfarenhet av detta? Blir ni betrodda på en gång när ni söker hjälp efter att ha presterat ständigt?

Allmänläkare vet inte mycket om NPF.
Att många av oss är både högpresterande och lågpresterande är det som gör oss speciella. Jag är som du, extremt högpresterande med långa utbildningar, avancerade jobb osv. Men i allt annat har jag misslyckats. Depressioner, utbrändhet och ångest är en del av vardagen.
Jag tror inte du ska ha för stora förhoppningar på specialistvården heller. De har en mall. När man fått en diagnos ska man pressas ner i ett fack. De ser dig inte som högpresterande.
Det är också svårt att få omgivningen att acceptera att man är annorlunda. De har kanske bara sett dina ”bästa” sidor och förknippar autism med sinnessjukdom.
För mig blev ingenting egentligen bättre av att få en diagnos.

Ignatius skrev:Det är också svårt att få omgivningen att acceptera att man är annorlunda. De har kanske bara sett dina ”bästa” sidor och förknippar autism med sinnessjukdom.
För mig blev ingenting egentligen bättre av att få en diagnos.

Jag är i 29 års åldern och märker att folk i min ålder och yngre som har hört om autismspektrumtillstånd via populärkultur och "positiv media" på sociala medier har mer förståelse för en del saker men det kommer också med många missuppfattningar (exempelvis att alla har drag av allt etc). Bland äldre generationer har jag lagt märke till att det är svårare för dem att acceptera att någon kan vara autistisk utan intellektuell funktionsnedsättning och de har ärligt låg tolerans för ovilja kring socialisering och nätverkande eller utbrändhet om man inte fysiskt drabbats av något . Av en del människor oavsett generation förväntas man nog att vara som alla andra och sluta vara skör och barnslig och att man nästan hittat på saker och är lat.

Gällande diagnos, blev det några anpassningar på arbetet eller i arbetstid? Hur blev det socialt och hur bemötte vården dig därefter?

Jag har ingen diagnos men har signalerat några gånger till vården att jag inte klarar av normalt ett samhällsliv i vissa perioder även om jag arbetat med avancerade roller och haft långa utbildningar och kan käka upp nischade ämnen. Denna gång har jag uttryckligen bett om hjälp för att energinivån och kapacitet till att träffa människor och maskera är extremt låg igen och hoppas på att bli utredd och eventuellt få rätt hjälp.