Tycker Jonas Karlsson presterade en ganska pojkig & fjollig Strindberg.
Jag föreställer mig Strindberg helt annorlunda; kompromisslös, nervig, beslutsam, kolerisk, genial, rebellisk. Alltså inte den banala tonårsrevolt som förevisades. Karlsson förefaller vara en inställsam typ, om än sympatisk. Skulle hellre ha sett Flinck eller Persbrandt i rollen. Lite trovärdig jävlaranamma.

"Det var mig en stor glädje att från Eder mästarehand få ett erkännande ord om mitt missförstådda sorgespel [Fadren]. Ni måste veta, att jag var tvungen att ge förläggaren två upplagor gratis för att få mitt arbete tryckt. Till yttermera visso har en gammal dam under föreställningen på teatern fallit ned död, en annan har nedkommit med barn, och vid anblicken av tröjan ha tre fjärdedelar av publiken rest sig som en man för att under vansinnigt vrål lämna teatern.

Och Ni begär, att jag skall uppmana Zola att spela mitt stycke för Henri Becques parisiskor! Det skulle leda till en allmän förlossning i denna hanrejarnas huvudstad."

Strindberg i brev till Nietzsche

Pjäsen framställer Strindberg med aspergerdrag. Jag ska snarast läsa ett flertal böcker/pjäser för att göra mig en bild av om detta kan stämma.

Mustaschen retar även mig. Och sexscenerna känns överflödiga.

Strindberg var en lysande målare, synd att han slösade bort sin tid på alkemi, taffligt författande och liknande trams.

Jonte skrev:Strindberg var en lysande målare, synd att han slösade bort sin tid på alkemi, taffligt författande och liknande trams.

Nja...lysande målare håller jag inte med om. Men hygglig.

Är du alls insatt i alkemi?

Skriva kunde han.

regrepsa skrev:

Jonte skrev:Strindberg var en lysande målare, synd att han slösade bort sin tid på alkemi, taffligt författande och liknande trams.

Nja...lysande målare håller jag inte med om. Men hygglig.

Är du alls insatt i alkemi?

Skriva kunde han.

OK, han hade ett bra språk. Det är bara det att jag går inte igång på "jag klistrar, jag klistrar"...

Kan man vara insatt i alkemi?

KrigarSjäl skrev:Tycker Jonas Karlsson presterade en ganska pojkig & fjollig Strindberg.
Jag föreställer mig Strindberg helt annorlunda; kompromisslös, nervig, beslutsam, kolerisk, genial, rebellisk. Alltså inte den banala tonårsrevolt som förevisades. Karlsson förefaller vara en inställsam typ, om än sympatisk. Skulle hellre ha sett Flinck eller Persbrandt i rollen. Lite trovärdig jävlaranamma.

Jag tyckte nog han var ungefär som jag föreställde mig den unge Strindberg. Helt klart att han hade svårigheter att försörja sig, som ung opublicerad författare. Och ändå riskerade han journalistarbetet bara för att han absolut måste dra fram sina egna dyrbara åsikter. Vilket man ska göra i recensioner men inte som nyhetsreporter. Större ego än sunt förnuft.

Sen fattade jag heller inte gnällandet på målaren Sellén för att han hade framgång med porträttmålning, lät som de andra inkl Strindberg tyckte det var var värsta förräderiet. Är det fel att vilja kunna försörja sig själv (och ev familj)? Där var han verkligen "komprimisslös" (intolerant skulle jag kalla det).

Sen verkade han mesig när han inte reste till Frankrike bara för att Siri bad honom "res inte!" Men ingen är stark jämt, kanske det var första gången August var riktigt kär.

Tycker både Flinck och Persbrandt vore för gamla i rollen, August var ju 25-30 år den här tiden. Och Persbrandt känns bara så tuffe polisen Gunvald Larsson.

Jonte skrev:

regrepsa skrev:

Jonte skrev:Strindberg var en lysande målare, synd att han slösade bort sin tid på alkemi, taffligt författande och liknande trams.

Nja...lysande målare håller jag inte med om. Men hygglig.

Är du alls insatt i alkemi?

Skriva kunde han.

OK, han hade ett bra språk. Det är bara det att jag går inte igång på "jag klistrar, jag klistrar"...

Kan man vara insatt i alkemi?

Jag klistrar, jag klistrar..? Förstår inte.

Man kan vara insatt i alkemi. Jag är det inte. Själv vill jag dock inte avfärda något som många stora människor ägnat år/liv åt.

regrepsa skrev:
Jag klistrar, jag klistrar..? Förstår inte.

Man kan vara insatt i alkemi. Jag är det inte. Själv vill jag dock inte avfärda något som många stora människor ägnat år/liv åt.

"Jag klistrar" kommer från "Ett drömspel".

Jag är så respektlös att jag dissar alkemi tillsammans med geocentrisk världbild, jorden är platt och liknande. Bevisligen fel. Däremot betyder det inte att jag dissar de som trodde på detta i brist på bättre kunskap.

KRISTIN.
Jag klistrar, jag klistrar!

DOTTERN
blek och avtärd, sitter vid kaminen.

Du stänger ute luften! Jag kvävs!...

KRISTIN.
Nu är det bara en liten springa kvar!

DOTTERN.
Luft, luft, jag kan icke andas!

KRISTIN.
Jag klistrar, jag klistrar!

ADVOKATEN.
Det är rätt, Kristin; värmen är dyr!

DOTTERN.
Å, det är som om du limmade igen munnen på
mig!

ADVOKATEN
står i dörrn med ett papper i handen.

Sover barnet?

Nu har det utkommit ännu en bok om Strindberg, Strindberg och havet av strindbergsexperten Björn Meidal. När man trodde att allt redan var skrivet om Strindberg...

Strindberg älskade havet och Stockholms skärgård. Det framgår av hans böcker Hemsöborna, Skärkarlsliv och I havsbandet. Men universitetsstaden Uppsala, som var en småstad på den tiden, hatade han.

UNT 2025-05-06 skrev:Tyvärr hade han mer eller mindre tvingats hit, tyngd av sin fars – ångbåtskommissionären Carl Oscar Strindbergs – förväntningar. Läshuvudet August skulle som den ende av barnen bekostas universitetsutbildning, bli beläst akademiker och hedervärd medborgare.
– Pappan var sträng och som barn präglades Strindbergs vardag troligen av trängsel, svett, stryk och religion. Men så kom sommarloven i paradiset. Först var det Mälarens stränder och som sjuttonåring upptäckte August skärgården.
---
– För Strindberg har havet med metafysik att göra, med psykologi och religion. Det står för frihet och öppenhet.
Vad var då motsatsen till allt det härliga som hade med havet att göra, enligt Strindberg? Uppsala, förstås.

https://etidning.unt.se/p/unt-del-b/202 ... 5/62712731

Staden Uppsala och professorerna fick alltså underkänt av Strindberg. Däremot uppskattade han kamraterna och festandet.

Björn Meidal betonar att tiden i Uppsala trots allt hade en stor betydelse för Strindberg. Andra aspekter av staden verkade han faktiskt tycka mycket om. Särskilt kamraterna och festerna.
Ur ett annat brev till kusinen: "Här för man ett gudaliv. Oinskränkt frihet!" "Det är någonting i detta Uppsalaliv som jag tycker om – ingen själviskhet – broderligt deltagande och verklig vänskap – inget pryderi – här generar man sig ej för att gå över gatan med buteljer i fickan och brökakorna i hand." Han kallar även studentlivet "rikt på poesi".
– Jag tror att det där var viktigt för att han skulle börja skriva. Han var med och grundade ett sällskap som döptes till Runa.

Spoiler: visa

Kamraterna läste varandras texter, bedömde och hjälpte varandra.

Och så festade de. Men även om Strindberg njöt av "den eldiga druvans poesifulla saft" och "det simpla brännvinets djuriska ångor" lät han inte – till skillnad från Fröding – sitt studentikosa supande spåra ur fullständigt.

– Alkoholen var egentligen inte något problem för Strindberg. Han samlade på sig böcker och blev otroligt beläst. Strindberg gick sin egen väg. Han kunde bara inte studera systematiskt.