Har, på senare tid, börjat inse ett och annat gällande mina perioder av specialintressen och jag måste höra mig för om någon annan har samma eller liknande "problem" som jag själv tycks ha.

Mina specialintressen kommer i korta men väldigt intensiva perioder och kan vara nästan vad som helst - böcker, film, spel, aktiviteter etc. Jag har länge ogillat när dessa perioder kommer och önskat att jag kunde få slippa dem, något som jag associerat till det faktum att jag ofta är stressad över saker som bör göras men inte hinns med eller klaras av för tillfället.

På senare tid har jag dock känt efter och petat lite i mina perioder, och jag hörde just något som fick mig att tänka till - OCD.
Det är nämligen så att när jag snöar in på något så är det självklart roligt och/eller intressant - men bara till en början. Inte så sällan försvinner det trevliga med aktiviteten nästan omedelbart men oförmågan att slita mig ifrån det sitter kvar. Jag finner mig själv pyssla med detta periodiska specialintresse om och om och om igen - detta trots att det roliga sedan länge är borta, trots att jag mår allt sämre, för jag är totalt oförmögen att sluta.

Så, till slut, lägger sig perioden och det som varit intresset för den gången lägger jag ofta bakom mig för lång tid framåt, om jag öht någonsin återvänder till det.

Har någon annan problem med liknande? Att bli besatt, gränsa till (eller flyga över gränsen till) OCD vid utövande av intresse och/eller att må dåligt av sitt aktuella intresse?

Ja, sådant händer mig. Särskilt om det ingår samlande eller katalogiserande. Ritualen sitter i och blir som ett tvång, när intresset är borta.

Fast det händer inte nästan med en gång, utan kan ta lång tid, eller kort tid. Lite olika.

Jag känner också igen mig till viss del. Det kan vara ett visst "djävlaranamma" att nu ska faanimig detta lösa sig! Att man fortsätter även efter man insett det orimliga i att göra det. Det blir en "grej" snarare än ett mål och en mening.

En "grej" är inte alltid logisk. Om man fastnar på en "grej" och inte kommer ur den, så kan det vara andra saker som ligger "under ytan" och bubblar, som man ofta inte kan verbalisera, som gör att man känner sig tvingad från något okänt håll - man tror att någon tittar över ens axel trots att man vet att det inte finns någon. Något dåligt som hänt nyligen t.ex. Det blir lätt lite "creepy" liksom allt som inte är logiskt och rationellt (hemska tanke!), både för en själv och andra.

Bara mina fem cent..

Ja, min psykolog pratade om manodepressivitet, för att det verkade vara hypomani. Förstår precis vad du menar! Man engagerar sig in absurdum, och sedan pyser luften ur en som en ballong...

Jag känner igen det också. Nästan exakt...

"Skönt" att höra att man inte är ensam. Man får ofta höra att man ska ta tillvara på sitt specialintresse då det kan leda till jobb, här på forumet får man chansen att ofta se människor blomma upp när de talar om sitt specialintresse. Det är helt klart trevligt att det är en positiv grej för många men man får lätt för sig att man är ensam om att snarare bli manisk än "intresserad". Att må dåligt av, eller lida av, sitt specialintresse känns liksom att inte "vara som man ska".

Det specialintresset man inte lider av utan tvärtom brinner för, går igång på, är egentligen det man ska satsa på. Om man dessutom har naturlig eller utvecklad talang för området kan det även leda till jobb med "lite" tur.

Men att "lida" kan ju tyda på tvärtom egentligen. Det man "inte kan sluta med" kanske är ens verkliga passion.

Jag okunnige fick googla. OCD står för Obsessive–compulsive disorder, alltså Tvångssyndrom.
Om nån mer undrar.

Har funderat en del på ditt inlägg barracuber. I huvudsak på följande:

barracuber skrev:En "grej" är inte alltid logisk. Om man fastnar på en "grej" och inte kommer ur den, så kan det vara andra saker som ligger "under ytan" och bubblar, som man ofta inte kan verbalisera, som gör att man känner sig tvingad från något okänt håll - man tror att någon tittar över ens axel trots att man vet att det inte finns någon. Något dåligt som hänt nyligen t.ex. Det blir lätt lite "creepy" liksom allt som inte är logiskt och rationellt (hemska tanke!), både för en själv och andra.

Någonstans ringde det en liten klockan när jag först läste det, men jag begrep inte vars fasen det ringde och vad den ville så det dröjde innan jag lyckades hittade den. Du har en poäng, det finns säkerligen något underliggande bakom detta beteende och det faktum att jag hela tiden återkommer till det.

Om jag ska leka hobbypsykolog med mig själv en stund så kan jag konstatera att det egentligen borde varit tämligen uppenbart. Det jag gör är att snubbla över något (ett spel, tester o.dyl) och någonstans väcks en förhoppning om att ha hittat något som är roligt och som jag är eller kan bli bra på. Det är den detaljen som startar upp hela intresset.

Sedan kommer då fas 2 in i bilden, den delen som gör att jag mår dåligt av hela processen - jag upptäcker att jag inte är bra eller kan bli bra på det jag nu redan fastnat i. Viljan att faktiskt lyckas med det hela sitter dock i och envis som en åsna fortsätter jag allt mer intensivt. Självklart fortsätter jag bevisa för mig själv det jag egentligen redan vet - jag är inte bra på det här - vilket ökar på nedstämdheten och jag mår allt sämre. Så fortsätter spiralen till jag slutligen lyckas släppa det hela och vända det ryggen.

Det som gör det till en sådan stor grej för mig är att det inte finns något jag råkar vara bra på. Jag är en stor, grå medelmåtta utan någon form av talang eller begåvning. Det behöver inte vara fel att vara medelmåttig men människor brukar ha, som minst, en sak, förmåga, talang etc som de själva (eller människor i deras närhet) kan säga att de är bra på. Jag känner mig på det stora hela ganska intetsägande och meningslös vilket leder till denna besatthet i syfte att hitta något form av självvärde.

Den stora frågan är: kan jag sluta? För jag mår bevisligen inte alls bra av dessa idiotier.

Vet inte om jag känner igen mig helt i Tahlias beskrivning, dock så anser jag inte att jag har OCD heller. Jag tror ändå att tvång och specialintressen oftast är kopplade.

För mig existerar inga korta perioder av specialintressen som jag bara måste fortsätta med trots att intresset inte längre finns. Snarare tvärtom då att ett intresse finns, men att jag behöver jobba med mig själv för att bli hyperfokuserad. Detta händer oftast när något är på väg att bli färdigt.

Jag känner inte igen mig. Även när jag fastnar i något, så att det går ut över annat som jag borde göra, så har jag fortfarande lika kul medan jag håller på. Det är först efteråt, när jag får skit för hur jag uppfört mig, som det blir jobbigt.

svartamolnet skrev:Jag känner inte igen mig. Även när jag fastnar i något, så att det går ut över annat som jag borde göra, så har jag fortfarande lika kul medan jag håller på. Det är först efteråt, när jag får skit för hur jag uppfört mig, som det blir jobbigt.

Ja, precis. Så tror jag oftast det fungerar. Det är andras värderingar av vad man borde göra som styr när / om man får "skuldkänslor". Den där kopplingen kan dessutom sitta så pass djupt att man kanske inte är direkt medveten om att det är andras förväntningar som gör att man mår dåligt.

Jag tror att det är ungefär som med scheman. Andra anser att man ska planera sin tid och få gjort det som förväntas. Klarar man inte av det så är man i behov av att schemalägga sin tid. Klarar man sedan inte av att schemalägga sin tid så måste man jobba med sina prioriteringar / sig själv tills det fungerar. Detta leder till en negativ spiral som i grunden är relaterad till andras förväntningar, inte vad man själv vill.

rdos skrev:Vet inte om jag känner igen mig helt i Tahlias beskrivning, dock så anser jag inte att jag har OCD heller. Jag tror ändå att tvång och specialintressen oftast är kopplade.

För mig existerar inga korta perioder av specialintressen som jag bara måste fortsätta med trots att intresset inte längre finns. Snarare tvärtom då att ett intresse finns, men att jag behöver jobba med mig själv för att bli hyperfokuserad. Detta händer oftast när något är på väg att bli färdigt.

Det behöver nog inte alls vara korta perioder före just. Utan det räcker att (för mig) när vissa intressen svalnar, så blir utförandet (ofta det som har med samlande eller räknande att göra) till en tvångsgrej. Jag kan ha ett intresse i flera år innan det inträffar.

rdos skrev:

svartamolnet skrev:Jag känner inte igen mig. Även när jag fastnar i något, så att det går ut över annat som jag borde göra, så har jag fortfarande lika kul medan jag håller på. Det är först efteråt, när jag får skit för hur jag uppfört mig, som det blir jobbigt.

Ja, precis. Så tror jag oftast det fungerar. Det är andras värderingar av vad man borde göra som styr när / om man får "skuldkänslor". Den där kopplingen kan dessutom sitta så pass djupt att man kanske inte är direkt medveten om att det är andras förväntningar som gör att man mår dåligt.

Jag tror att det är ungefär som med scheman. Andra anser att man ska planera sin tid och få gjort det som förväntas. Klarar man inte av det så är man i behov av att schemalägga sin tid. Klarar man sedan inte av att schemalägga sin tid så måste man jobba med sina prioriteringar / sig själv tills det fungerar. Detta leder till en negativ spiral som i grunden är relaterad till andras förväntningar, inte vad man själv vill.

Fast jag känner igen det sista du skriver om scheman, utan att någon påverkat mig att skapa mitt schema. Det är jag själv som vill ha en viss ordning i hemmet, slippa ohyra m.m. Speciellt förr var det tydligt hur jag fullständigt sket i andras förväntningar, men ändå var ledsen över att det såg ut som hemmen i TV-programmet "rent hus" hemma hos mig. Jag ville verkligen ha bättre ordning och mindre äckligt.

Sedan, andras förväntningar... ja, på något sätt måste de ju samspela med mina, om jag inte är säker på att jag vill sticka ut och göra mitt bästa för att bli känd som äckel, och få noll social samvaro. Tyvärr måste man anpassa sig i högre eller mindre grad, om man inte trivs med att vara ensam och hånad.

Ja, men om man ska analysera de verkliga sambanden så börjar de med "jag vill inte vara ett hånat miffo" och inte med "jag gillar att skapa scheman". Det behöver man komma ihåg, speciellt om man diskuterar samband eller kanske rent av andra typer av "coping" strategier som kan fungera bättre.

På samma sätt så börjar sannolikt skuldkänslor över att göra fel saker inte med "jag är tvångsmässig och gör saker jag inte gillar", utan med "jag blir lätt uppslukad av specialintressen, och glömmer då lätt bort saker andra tycker jag borde göra". Att få skuldkänslor över specialintressen är ingen bra "coping" strategi, utan riskerar att starta en negativ spiral där man fungerar allt sämre.

rdos skrev:Ja, men om man ska analysera de verkliga sambanden så börjar de med "jag vill inte vara ett hånat miffo" och inte med "jag gillar att skapa scheman". Det behöver man komma ihåg, speciellt om man diskuterar samband eller kanske rent av andra typer av "coping" strategier som kan fungera bättre.

På samma sätt så börjar sannolikt skuldkänslor över att göra fel saker inte med "jag är tvångsmässig och gör saker jag inte gillar", utan med "jag blir lätt uppslukad av specialintressen, och glömmer då lätt bort saker andra tycker jag borde göra". Att få skuldkänslor över specialintressen är ingen bra "coping" strategi, utan riskerar att starta en negativ spiral där man fungerar allt sämre.

Jag tror banne mej jag håller med om vartenda ord i det där inlägget.

@rdos: Fast för mig började det nog med "jag vill inte leva i sådan här röra". Oavsett om det existerar en enda annan människa i världen, så vill jag och många andra, ha en viss nivå på ordning och reda (nivån kan variera, men någon nivå har de flesta även om de är ensamma i världen, och under den vill man inte vara).

Jag tror inte alls att det är så att folk vill leva i ett hem som är som en soptipp, om de inte hade brytt sig om vad andra tänker och tycker, utan alltså att alla har en viss lägstanivå. Och för mig är den inte att bokstavligen aldrig diska, eller bara ha otvättade underkläder, vara så skiten själv att man kan skjuta loss skiten från kroppen, eller skada sig på krossat glas och få rutten mat uppressad mellan tårna när man går.

Sedan blir det komplicerat, för jag gillar att göra scheman, tabeller, spalta upp saker o.s.v. Trots detta, har jag i och för sig aldrig gjort något över huvud taget, där schemat/diagrammet/tabellen var drivkraften, utan det kändes bara riktigt bra att göra dem. Där skiljer sig inte mitt vardagsschema från diagrammet över forntidernas djur och växter. De började båda med en vilja till att reda upp begrepp och annat.

Jag älskar att göra tabeller, diagram och scheman när de ingår i intressen eller något jag är fokuserad påför tillfället, men sällan (aldrig) gör jag ett schema eller ett diagram eller en tabell som är tom bara för att scheman är kul.

Sedan det med skuldkänslor: Jo, jag har vid flera tillfällen börjat med samlande av saker eller data, och när jag tröttnat, inte kunnat släppa det. Jag har inte tänkt något av det du skriver. Dels har vissa saker inte alls tagit mycket tid, men känts tvingande. T.ex. att börja samla på alla hårstrån man tappar, lägga dem i ordning, fästa ihop var tredje månad ungefär. Det tar inte mycket tid, men när jag tröttnade, så kändes det fel att sluta, och tvingande att fortsätta. Inga skuldkänslor, ingen stulen tid, ingenting. Bara att jag kunde inte sluta. Samma med räknande och mätande av olika saker. Jag känner inte igen mig i något av det du beskriver när det kommer till detta.

Vad gäller bli uppslukad och få skuldkänslor eller vad du skriver, så måste du väl ändå förstå att om jag glömmer att äta flera dagar i sträck, sitter och håller mig från att gå på toa så jag får förstoppning och nästan spräcker urinblåsan, så är det problem som inte har med vad ANDRA tycker att göra? Jag har blivit otroligt känslig för att inte äta regelbundet (har blivit det efter alla år med anorexi, klarar inte blodsockerfall, och kroppen reagerar synnerligen kraftfullt på hunger). Spelar ingen som helst roll vad folk tycker här. Och faktiskt knappt ens om man tycker att det är roligt eller ej det man gör.

Annars så har jag tänkt "måste räkna det här och föra ned resultatet, men vad fan, jag borde sluta, det är ju inget kul längre... men det känns inte bra nu när jag utan uppehåll har mätt/samlat i så många år, då blir ju sviten förstörd..." Kan du förstå hur jag menar?

För det du skriver om, passar i alla fall inte in på det jag har försökt beskriva. Även om jag förstår att det kan passa in på andra, eller passa in på vissa delar i mitt liv. Men jag anser alltså att det finns så mycket mer i det här ämnet.

Bror Duktig skrev:@rdos: Fast för mig började det nog med "jag vill inte leva i sådan här röra". Oavsett om det existerar en enda annan människa i världen, så vill jag och många andra, ha en viss nivå på ordning och reda (nivån kan variera, men någon nivå har de flesta även om de är ensamma i världen, och under den vill man inte vara).

Jag tror inte det. Alla har blivit itutade sedan barnsben att man måste hålla rent och snyggt hemma. Lortsverige var ett begrepp som myntades i början av industrialismen, och som sedan dessa genomsyrat vår kultur. De som är födda 1900 eller senare kan inte ha undgått att bli indoktrinerade i detta tänkande.

Därför så tror jag att "du måste ha rent och fint hemma" kom före "jag vill inte leva i sådan röra".

rdos skrev:

Bror Duktig skrev:@rdos: Fast för mig började det nog med "jag vill inte leva i sådan här röra". Oavsett om det existerar en enda annan människa i världen, så vill jag och många andra, ha en viss nivå på ordning och reda (nivån kan variera, men någon nivå har de flesta även om de är ensamma i världen, och under den vill man inte vara).

Jag tror inte det. Alla har blivit itutade sedan barnsben att man måste hålla rent och snyggt hemma. Lortsverige var ett begrepp som myntades i början av industrialismen, och som sedan dessa genomsyrat vår kultur. De som är födda 1900 eller senare kan inte ha undgått att bli indoktrinerade i detta tänkande.

Därför så tror jag att "du måste ha rent och fint hemma" kom före "jag vill inte leva i sådan röra".

Lortsverige kommer väll från folkhemstanken var det inte makarna Myrdal som myntade det begreppet?

slackern skrev:Lortsverige kommer väll från folkhemstanken var det inte makarna Myrdal som myntade det begreppet?

Jo, säkert. Det är inte många som är födda före folkhemmet idag, så det är lite svårt att hitta någon som inte blivit indoktrinerad av detta.

rdos skrev:

slackern skrev:Lortsverige kommer väll från folkhemstanken var det inte makarna Myrdal som myntade det begreppet?

Jo, säkert. Det är inte många som är födda före folkhemmet idag, så det är lite svårt att hitta någon som inte blivit indoktrinerad av detta.

Men jag tror hela tanken bakom lortsverige handlar mer om att folk bodde i trånga lägenheter som saknade badrum och ordentliga kök. Och om vidriga förhållanden i statarlängor.

Här har du ett radioprogram från 1938 där uttrycket myntades.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.as ... kel=590075

rdos skrev:

Bror Duktig skrev:@rdos: Fast för mig började det nog med "jag vill inte leva i sådan här röra". Oavsett om det existerar en enda annan människa i världen, så vill jag och många andra, ha en viss nivå på ordning och reda (nivån kan variera, men någon nivå har de flesta även om de är ensamma i världen, och under den vill man inte vara).

Jag tror inte det. Alla har blivit itutade sedan barnsben att man måste hålla rent och snyggt hemma. Lortsverige var ett begrepp som myntades i början av industrialismen, och som sedan dessa genomsyrat vår kultur. De som är födda 1900 eller senare kan inte ha undgått att bli indoktrinerade i detta tänkande.

Därför så tror jag att "du måste ha rent och fint hemma" kom före "jag vill inte leva i sådan röra".

Jaja, du får tro vad du vill. du känner ju inte mig, och har ingen översikt alls över hur jag har tänkt och levt. Jag tycker att du ser för ensidigt på det, och missar en rad parametrar.

Sedan vad andra tycker och tänker och vad som är "normalt" och tillräckligt "fint", "man gör så" o.s.v. behöver inte alls ligga bakom en vilja att ha det tillräckligt rent för att inte huset ska ätas upp av ohyra, eller att man ska få vissa sjukdomar som man kan få av för orent. Och självklart kan man bli påverkad av att få veta att om man gör på vissa sätt, så ökar risken för husätande ohyra, eller ohyra som man äcklas av, eller vissa sjukdomar (jaja, jag vet att överhygieniskt inte är bra heller, och överhygieniskt har jag det verkligen inte). Men då handlar det inte om att ta åt sig och få skuldkänslor för att folk menar att "man gör så", utan om reella problem. (T.ex. så ÄR det bra att vädra och röra om i garderoben varje år. Fråga mig som råkar ut för malangrepp när jag låter bli.)