Har noterat senaste åren att jag upplever andra människor som rymdvarelser. Som att jag befinner mig på en annan planet än dem. Ett exempel av många; Folk på jobbet kan säga "Åååh vad söt han är!" och jag vill säga högt "Nej han är just nu äcklig. Han är snorig och har leverpastejsmacka insmetat över hela ansiktet. Han behöver tvättas så han återigen ser någorlunda fin ut". Lite som att, de flesta dagar saknar jag sådana känslor. Jag tvingar fram "åh så söt" osv, för att smälta in. Få gånger jag sagt liknanade saker säger dem "men han är ju ett barn!".

Eller så blir jag överdrivet emotionell just för att han faktiskt är söt. Men mestadels så är jag som i första exemplet.
Fler som är likadana med sådant? Tänker främst på er tjejer med diagnos.

(skrämmer mig själv lite, tänk om jag aldrig själv kommer kunna ha barn om jag ska vara på det här viset)

Jag är en sådan som finner alla bebisar vansinnigt mysiga (jag säger mysiga för det är så jag definierar "söt" när jag använder det). De är lätta att kommunicera med, lätta att få kontakt med och enkla att umgås med (för att inte nämna det faktum att det nästan alltid skiner som små solar). När det gäller äldre barn gör jag som med vuxna, jag går efter personlighet. Vissa barn kan vara väldigt elaka eller väldigt krävande och bortskämda. De är inga jag själv skulle välja att umgås med men ser dock i det senare fallet kopplingen till föräldrarnas sätt att hantera barnet och kan sällan blämma barnet i sig för det hela.

Tror dock du är långt ifrån ensam om att känna som du gör. Att det pratas väldigt lite om det beror på just majoritetens beteende, att det är ett barn alltså är det sött, punkt. Du lär finna fler på det här forumet som delar din åsikt i frågan, vill minnas att det diskuterats ivrigt tidigare både bland män och kvinnor här.

Om du bär och föder en egen unge, så blir du proppfull med omvårdnadshormoner, som ger dig massor av positiva känslor inför barnet. De flesta orkar med "omänskligt många" vaknätter och andra påfrestningar med hjälp av dessa "naturliga psykmediciner".

De flesta har inte klart för sig att deras egna "tyck-om-barnet-hormoner" inte automatiskt rinner till i alla andras blodbanor. "Men det är ju ett barn" - än sen då? Det är faktiskt inte alla människor som tycker om barn.

Däremot har väl de flesta vuxna en extra stark spärr emot att göra illa ett barn. Men man behöver ju inte tycka att ungen är "söt" för det.

(Jag råkade bli först med att få syn på din tråd. Hoppas du får många tänkvärda svar från tjejer med diagnos!)

ninegirl skrev:(skrämmer mig själv lite, tänk om jag aldrig själv kommer kunna ha barn om jag ska vara på det här viset)

Om eller när du kommer till punkten där du vill ha egna barn ser jag ingen anledning till varför du inte skulle kunna knyta an till dem och älska dem. Just nu vill du inte ha egna barn, eller hur? Då är det heller inte så konstigt att det är lätt att ta avstånd från det hela. Dyker längtan efter egna barn upp så löser det sig per automatik.

Jo det är väl sant det ni säger. Får skuldkänslor bara. Men jag kan tänka liknande saker i flera olika avseenden. T ex "Vad snygg du är i den där hatten!" säger någon NT till en kompis som köpt en ny hatt. För mig blir det mycket fejk att säga samma sak om jag inte menar det. Jag får periodvis svårt att fejka sådana sociala koder och le på det. Detta leder som vanligt till att jag tycker att dem flesta människor är "konstiga" fast det nog egentligen är man själv som är. Jag kan stå och tänka "Men hen menar väl ändå inte allvar nu?! Det ser ju inte klokt ut någonstans!"..
Istället för att tycka att jag är annorlunda så tycker jag alla runtom är. Typ "jag har rätt, ni har fel". Är det vanligt förekommande bland AS?

Det finns en skillnad och olika sätt att förhålla sig till det? antingen kan man hänga på som en bandspelare "ooh, va söt den är! - ser så gullig ut" osv.. Eller låtsas som man ej sett det hela? Var glad över att du tänker klart.

ninegirl skrev:Ett exempel av många; Folk på jobbet kan säga "Åååh vad söt han är!" och jag vill säga högt "Nej han är just nu äcklig. Han är snorig och har leverpastejsmacka insmetat över hela ansiktet. Han behöver tvättas så han återigen ser någorlunda fin ut".

Haha - du verkar vara en härlig person, för så reagerar jag också. Hur fasiken kan ett insmetat ansikte vara sött? Nej, det förstår jag inte.

ninegirl skrev:(skrämmer mig själv lite, tänk om jag aldrig själv kommer kunna ha barn om jag ska vara på det här viset)

Är avkomma så viktigt? Om en vill slippa fostrandet, kan en alltid donera ägg. Jag är rätt osäker om människor med npf blir såpass bra föräldrar.

dasunbedingte skrev:Jag är rätt osäker om människor med npf blir såpass bra föräldrar.

Det tror jag varierar i samma grad som människor som inte har NPF. Vissa människor blir inte bra föräldrar helt oavsett. Vi har många kompetenta föräldrar här på forumet, människor som är engagerade i sina barn och som (precis som "vanliga" föräldrar) lyssnar till dem, tröstar dem, kramar dem och tar hand om dem på alla vis.
En NPF-diagnos innebär inte per automatik att man är sämre lämpad som förälder. Däremot bör man kanske i högre grad förbereda sig på att ens barn kan komma att, även de, ha en NPF-diagnos.

ninegirl skrev:Fler som är likadana med sådant?

Ja jag känner igen mig i det och i mitt agerande brukar jag inte uppmuntra destruktivt beteende hos vare sig barn eller vuxna. Det känns ju så onödigt att berömma någon för att den på ett dumgulligt sätt har gjort fel i sitt försök att göra rätt. Jag säger inte att det ser fult ut eftersom att jag föredrar att använda beröm när barn gör rätt istället för att ge barnen kritik när de gör fel. Det är ju ganska viktigt för barn dels att man uppmärksammar dem på vad som är rätt, men även att man stärker deras självförtroende maximalt. Med vuxna har jag dock extra svårt med sådana oäkta kommentarer. En gång när jag var lite yngre, kanske 12, så gav min morbrors fru mig beröm för en teckning som jag hade målat. "Åh vad fin den blev; du är verkligen duktig på att rita." Men teckningen var förskräckligt ful och jag hade inte alls ämnat att göra den fin. På så vis urholkades hela hennes genuinitet, anseende och trovärdighet för mig. Jag kunde ju inte längre lita på hennes ord.

Därför brukar jag idag aldrig ge beröm för sådant som inte förtjänar det. Ifall man är mer sparsam med sina lovord så blir de dessutom betydligt mer värdefulla då de delas ut av befogad anledning. Till mina barn i skolklasser och de jag lär ut segling till så använder jag den taktiken framgångsrikt. Men visst kan man ändå förstå när föräldrar säger dylikt om sina barn: eftersom de sedan födseln har blivit lite upphöjda på piedestal i sina skapares ögon. När lärare gör så i sin profession så tycker jag dock inte alls om det. Det urholkar ju ens trovärdighet, kan ibland uppmuntra till felaktigt beteende och får i slutändan ingen annan mening än att man kommunicerar till sina kollegor hur man känner. Det är ju ofta alltför irrelevant för att slösa kommunikation på det tycker jag.

Lite mer extensivt sett: med kommentarer så som "åh vad gott", eller "vad fint" o.s.v. så anser jag att detta informationsutbyte vanligen inte är av väsentlighet för någon annan än avsändaren. Uppskattar man något kan det givetvis vara vänligt att dela med sig utav det till donatorn men att sitta på en restaurang och berätta för sin bordskamrat om hur god ens mat är ger ju inte mottagaren någon viktig information. Det finns många aspekter av sådant mänskligt beteende som kan bli lite fundersamt har jag märkt. Troligen är det någon form av distans till uppkomsten av detta begär att dela med sig utav känslor som gör att jag inte riktigt känner igen mig i bruket. Det är intressant detta.

ninegirl skrev:Tänker främst på er tjejer med diagnos.

Det tycker jag var lite trångsynt formulerat eftersom både män och kvinnor torde kunna känna igen sig i konceptet lika mycket. Jag ser inga anledningar att könsdiskriminera på så obefintliga grunder.

Haha Gripandekylig, du är en kul prick. Vi har mycket gemensamt även om en del av våra åsikter går isär. T ex skulle jag föredra att ge mitt kanske kommande barn beröm för det allra mesta. Jag har växt upp med två föräldrar som hade samma tankar som du och det resluterade (i mitt fall) i att övertänka, överprestera, sakna stor del av något så viktigt som självkänsla. Aldrig duger det. Aldrig tillräckligt bra. Tillslut efter mycket slit och skit får man beröm, men varför? Jag förtjänade väl inte det nu när jag missade att städa bort det där dammkornet jag ser i hörnet i vardagsrummet!
Förstår du var jag vill komma med detta? Min poäng?

Dem berömde mig bara för mina teckningar större delen av min barndom vad jag kan minnas, åtminstone mamma, pappa har ju aldrig varit sådär överdrivet närvarande.

Nåväl inget ont som inte för något gott med sig. Jag fick absolut högsta betyg i mitt projektarbete i gymnasiet. Läraren berömde mig men jag såg fortfarande själv saker som fortfarande kunde förbättras!

Det är ganska drygt måste jag erkänna att aldrig kunna klappa sig själv på axeln och säga "det här gjorde du bra".

Men visst det som hände dig med teckningen måste varit en irriterande upplevelse av dess slag, kan jag hålla med om.

Det är ditt liv och du får leva det precis som du vill med 0.0 barn om du så vill. Åtminstone på de platser som är dina så se till att ha några sådana så du kan vara helt dig själv utan invändningar.

ninegirl skrev:Jag har växt upp med två föräldrar som hade samma tankar som du och det resluterade (i mitt fall) i att övertänka, överprestera, sakna stor del av något så viktigt som självkänsla. Aldrig duger det. Aldrig tillräckligt bra. Tillslut efter mycket slit och skit får man beröm, men varför? Jag förtjänade väl inte det nu när jag missade att städa bort det där dammkornet jag ser i hörnet i vardagsrummet!
Förstår du var jag vill komma med detta? Min poäng?

Ja jag förstår din poäng och känner delvis igen mig i det med skillnaden att jag tror att det var de höga förväntningarna som påverkade mig. Det handlade egentligen inte om att jag fick för lite beröm utan om att när jag väl fick beröm så var det för att ha landat på månen (typ). Man får vara lite mer generös med sin uppmuntran än vad våra föräldrar tycks ha varit tycker jag.

Gripandekylig skrev:
Ja jag förstår din poäng och känner delvis igen mig i det med skillnaden att jag tror att det var de höga förväntningarna som påverkade mig. Det handlade egentligen inte om att jag fick för lite beröm utan om att när jag väl fick beröm så var det för att ha landat på månen (typ). Man får vara lite mer generös med sin uppmuntran än vad våra föräldrar tycks ha varit tycker jag.

Där håller jag helt med dig.