Jag har precis påbörjat en utredning. För mig är det väldigt svårt att svara på alla frågor, både att veta i vilken grad jag har svårigheter och veta vad jag känner och tänker. Det bara snurrar runt i huvudet på mig. Jag har alltid försökt vara så som andra förväntar sig att jag ska vara och har alltid försökt vara perfekt för att ingen ska märka att det är något fel på mig. Jag har liksom tappat bort mig själv.
Jag vet inte hur jag ska kunna förklara mig själv med ord. Finns det någon som kan hjälpa mig? och som kanske känner igen sig?

Välkommen till Forumet, Ekorren!!!

Tack!

Titta i den här metatråden metatrad-t9446.html

Vi är nog många som är ambivalenta, och det kan kanske ha med aspergern att göra.

Du gjorde jobbet själv "Ambivalent"

Eftersom vi med AS ofta har väldigt svårt med att identifiera känslor och framför allt jämföra dessa känslor vi känner med hur det "borde" vara så har nog alla problem med de frågorna, vilket utredarna torde vara väldigt medvetna om och ta med i bedömningen.

Din oro är förklarlig men faktiskt obefogad. Utredarna kanske borde informera om att det är väldigt svåra frågor men att man inte ska lägga för mycket energi på att få det rätt (vad nu för mycket energi är när man inte vet vad man ska jämföra med).

Välkommen hit, trevligt nick du valt!

Tack för era svar. Jag kan inte så mycket om AS, men kände väldigt igen mig när jag var på intro kurs på aspergercenter, där jag var för att min son nyligen blivit diagnostiserad. De har inte gett så mycket information alls på utredningen. Jag har alltid försökt vara "normal" för att passa in så det är väldigt jobbigt att erkänna hur jobbig och komplicerad jag egentligen är. Min fasad måste rivas...hjälp

Vi är nog en del i gänget som har dragit på oss det där, att ha tvingats anpassa oss så mycket att vi har tappat bort oss själva. Och synen på vad som är rimlig ansträngning, ifall vi nu någonsin har haft den. (Vi kan ju tyvärr inte krypa in under de normalfungerandes skinn och jämföra.)

Det är ett problem i sig som en kunnig utredare bör ha koll på. Har dryftats här flera gånger, senast jag minns här och framåt.

Kan ta en del år att (åter)erövra. Men det är värt det, och du har gjort en början.

Zombie skrev:Vi är nog en del i gänget som har dragit på oss det där, att ha tvingats anpassa oss så mycket att vi har tappat bort oss själva.

Fast det behöver ju inte handla om att man "tappat bort" sig själv pga yttre krav. Det kan ju också handla om den typiskt aspiga svårigheten att upptäcka och identifiera sina egna känslor, och att man saknar fantasin som krävs för att veta vad man vill.

Själv mår jag som sämst när jag är ensam eftersom jag inte har någon "inre kompass" som talar om vad jag vill eller känner (och så har det varit sedan jag var riktigt liten). Jag har väldigt svårt att svara på frågor om vad jag "vill" eller vad jag "känner", så jag måste alltid "tänka" fram svar på frågor som man förväntas kunna besvara utifrån vad man känner.

Gafsan skrev:

Zombie skrev:Vi är nog en del i gänget som har dragit på oss det där, att ha tvingats anpassa oss så mycket att vi har tappat bort oss själva.

Fast det behöver ju inte handla om att man "tappat bort" sig själv pga yttre krav. Det kan ju också handla om den typiskt aspiga svårigheten att upptäcka och identifiera sina egna känslor, och att man saknar fantasin som krävs för att veta vad man vill.

Själv mår jag som sämst när jag är ensam eftersom jag inte har någon "inre kompass" som talar om vad jag vill eller känner (och så har det varit sedan jag var riktigt liten). Jag har väldigt svårt att svara på frågor om vad jag "vill" eller vad jag "känner", så jag måste alltid "tänka" fram svar på frågor som man förväntas kunna besvara utifrån vad man känner.

Oj, är det också typiskt aspigt? Känner igen det mycket. Jag har ett stort ensamhetsbehov men paradoxalt nog har jag ändå svårt för att vara ensam när jag väl är det. Sitter helt handfallen och vet inte vad jag ska ta mig för. Jag upplever samma avsaknad av inre kompass också med tillägg av att jag knappt har känslor över huvud taget. Allt sker i huvudet. Jag bestämmer mig för att jag är glad om jag gör något som stimulerar mig, men jag känner det inte.