Om jag förstår saken rätt så är det här kriterierna för asperger?
"A. Kvalitativt nedsatt förmåga till social interaktion, vilket visar sig på minst två av följande sätt:
(1) påtagligt bristande förmåga att använda varierade ickeverbala beteenden såsom ögonkontakt, ansiktsuttryck, kroppshållning och gester som ett led i den sociala interaktionen
(2) oförmåga att etablera kamratrelationer som är adekvata för utvecklingsnivån
(3) brist på spontan vilja att dela glädje, intressen eller aktiviteter med andra (t ex visar inte, tar inte med sig eller uppmärksammar inte andra på sådant som är av intresse)
(4) brist på social eller emotionell ömsesidighet

B. Begränsade, repetitiva och stereotypa mönster i beteende, intressen och aktiviteter vilket tar sig minst ett av följande uttryck:
(1) omfattande fixering vid ett eller flera stereotypa och begränsade intressen som är abnorma i intensitet eller fokusering
(2) oflexibel fixering vid specifika, oändamålsenliga rutiner eller ritualer
(3) stereotypa och upprepade motoriska manér (t ex vifta eller vrida händerna eller fingrarna, komplicerade rörelser med hela kroppen)
(4) enträgen fascination inför delar av saker

C. Störningen orsakar kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.

D. Ingen kliniskt signifikant försening av den allmänna språkutvecklingen
(t ex enstaka ord vid två års ålder, kommunikativa fraser vid tre års ålder).

E. Ingen kliniskt signifikant försening av den kognitiva utvecklingen eller i utvecklingen av åldersadekvata vardagliga färdigheter, adaptivt beteende (utöver social interaktion) och nyfikenhet på omgivningen i barndomen.

F. Kriterierna för någon annan specifik genomgripande störning i utvecklingen eller för schizofreni är inte uppfyllda."


Samtidigt som jag vet att jag har problem så vet jag inte vad problemen är.
Vad är det egentligen som räknas in under alla dom där kriterierna. Vilka frågor ska man fråga sig för att få en uppfattning om hurvida man har asperger eller ej? Har ni några mer konkreta exempel än "Har du svårt att förstå kroppsspråk?" som man kan fråga sig själv?
Hur ska man komma på vad problemen egentligen är..


Mvh

Hahaha...Herregud jag har då inte asperger om man utgår från dessa kriterier, det verkar ju som att man måste vara typ utvecklingsstörd när man läser detta. Å andra sidan "visste" jag heller inte att jag skulle misstänka asperger. Inte vet jag. Snarare att man är lite smartare än snittet och att man analyserar och tänker mycket och att man kan bli överstimulerad och av det trött. Man behöver inte ha några konstiga saker för sig alls, en annan perception räcker i princip, för den ger följdeffekter (tex känslighet för ljud och värme eller kyla). Man kanske kan misstänka AS om man inte riktigt grejar/orkar med sådant som det förväntas att man "ska" som att tex kunna åka tunnelbana en timme om dan till och från jobb. Att jobba heltid och sen komma hem och laga mat. Inte bara lägga sig i sängen och vila. Helt enkelt att ens behov skiljer sig rätt mycket på vissa punkter från gemene man. Men allt detta kan vara hur osynligt som helst, även för de som känner en väl.

Diagnos F 84.5 Aspergers syndrom (ICD-10) räknas som utvecklingsstörning:

Genomgripande utvecklingsstörningar

Perturbationes pervasivae progressionis mentalis
Kod: F84

En grupp störningar som karakteriseras av kvalitativa rubbningar i socialt samspel och kommunikationsmönster samt av en begränsad, stereotyp och repetitiv repertoar av intressen och aktiviteter. Störningarna är genomgripande och präglar individens sätt att fungera i alla situationer.

Tilläggskod kan användas när störningen är förenad med kroppslig sjukdom eller psykisk utvecklingsstörning.

> Autism i barndomen

> Atypisk autism

> Retts syndrom

> Annan desintegrativ störning i barndomen

> Överaktivitetssyndrom förenat med psykisk utvecklingsstörning och stereotypa rörelser

> Aspergers syndrom

> Diagnoser utan diagnoskriterier

Diagnosmanualen ICD-10

Wine skrev:Diagnos F 84.5 Aspergers syndrom (ICD-10) räknas som utvecklingsstörning:

Fast utan begåvningshandikapp. Normal till hög iq.

/svante - Genomgripande störd i hela huvvet

Ugglan skrev:Hahaha...Herregud jag har då inte asperger om man utgår från dessa kriterier, det verkar ju som att man måste vara typ utvecklingsstörd när man läser detta.

Det där (ovan) är faktiskt kriterierna för Aspergers syndrom. De flesta av kriterierna stämmer in på både mig och min man och du ska veta; vi är inte utvecklingsstörda (om du menar begåvningshandikapp).

Jag förstod inte ens hälften av det som stod i texten. Det var väl knappt nåt som stämde på mig. Ändå har jag en Aspergerdiagnos.

En svårighet med diagnoser är att de är satta efter normen och normen är inte så lätt att definiera.

Det verkar dessutom som om diagnoskraven är satta efter diverse missuppfattningar. Både Christoffer Gillberg och Tony Attwood är kritiska till:

D. Ingen kliniskt signifikant försening av den allmänna språkutvecklingen
(t ex enstaka ord vid två års ålder, kommunikativa fraser vid tre års ålder).

Det finns ju faktiskt vissa fysiska handikapp som kan påverka språkutvecklingen negativt (ex, för kort tungband, vilket jag själv hade, men jag fick faktiskt diagnosen ändå, eller halsmandlar/polyper som min ex's äldsta son hade, men pga detta fick han inte diagnosen, det blev HFA istället).

Jag tänker såhär. Det är ganska så abstrakta kategorier, men bakom dem ryms en ocean av individuella, konkreta beteenden. För mig har det alltid vart så att typ allt har känts helt sjukt svårt och jobbigt (utan sånt som "andra" tyckte var helt sjukt svårt och jobbigt, det tyckte jag var lätt som en plätt).

Jag har liksom gått runt i ett konstant moln av jobbighet, ångest och förvirring, och då är det svårt att analysera fram konkreta, begripliga grundorsaker som utlöser jobbigheten. Men gör man det kan det t.ex. se ut såhär (ett axplock):

(1) påtagligt bristande förmåga att använda varierade ickeverbala beteenden såsom ögonkontakt, ansiktsuttryck, kroppshållning och gester som ett led i den sociala interaktionen

-Jag hör inte vad folk säger om jag tittar dem i ögonen.
-Jag tenderar att stirra på folk, vara tyst och fastna i deras ögon så att de blir rädda och obekväma.
-Folk ser inte på mig om jag är ledsen, stressad, rädd eller arg, jag är "blank".

(2) oförmåga att etablera kamratrelationer som är adekvata för utvecklingsnivån

-i en grupp är det mer regel än undantag att jag väldigt snabbt blir utstött, eller själv väljer att stå utanför gruppen.
- jag har jättesvårt att skaffa nya vänner och hålla igång samtal


(4) brist på social eller emotionell ömsesidighet

- jag har inga mellanlägen i en grupp - antingen syns jag inte alls eller så dominerar jag skiten ur alla andra och tar över allt.
- jag har genom min uppväxt agerat allmän "soptunna" åt folk som behöver prata av sig, utan att själv yppa ett ord om mina egna känslor.
-när jag mår dåligt stänger jag in mig helt i mig själv, jag berättar inget för någon och lyckades med konststycket att ha en djup depression i väldigt ung ålder utan att någon märkte någonting, alls.

(1) omfattande fixering vid ett eller flera stereotypa och begränsade intressen som är abnorma i intensitet eller fokusering

- när jag håller på och pysslar inom mitt intresseområde finns det knappt gränser för vad jag kan prestera på kort tid. Jag stänger ute allt och alla, och fullkomligt uppslukas av det jag gör. Energin och koncentrationen tar typ aldrig slut.

(2) oflexibel fixering vid specifika, oändamålsenliga rutiner eller ritualer

- Jag mår väldigt dåligt om jag inte får eller kan följa mina morgon- och kvällsrutiner, en hel dag kan bli förstörd om jag vaknar en kvart försent (försent enligt mitt schema alltså), det är också extremt viktigt att saker och ting sker på mitt sätt och jag blir skitstressad om nån t.ex. lägger mina saker på fel plats, bäddar sängen fel, lägger upp maten fel, vattnar blommorna fel, torkar av diskbänken fel (inte så att något blir fult eller skadat alltså, utan bara enligt min uppfattning fel).

Så - summan av kardemumman är väl att man har en uppsjö av "underligheter" för sig som man kanske inte riktigt tänker på för att allt är så förvirrat och jobbigt. Eller, så har det varit för mig i alla fall. Allt jag gör och känner har ju varit så naturligt och självklart för mig att det aldrig slagit mig att analysera det eller tänka på det... det är ju bara så jag är.