Jag lyckas allt för ofta sätta mig själv utanför, utan att över huvud taget göra någonting.
Kan hända trots att jag sitter mitt i gruppen av folk och konverserar.

Hur kommer man bort från det?

Ingen aning men samma gäller mig. Man sitter i en grupp och hamnar trots det utanför trots att ingen stöter bort en. Varför?

Jag misstänker att det hänger ihop med vår bristande förmåga att socialisera som hänger ihop med diagnosen.

Miche skrev:Jag misstänker att det hänger ihop med vår bristande förmåga att socialisera som hänger ihop med diagnosen.

Ja kanske...

Jag har samma problem, men tyvärr ingen lösning. I mitt fall tror jag det beror på att jag inte kan med att sitta och prata om för mig meningslösa saker, alltså blir det svårt att delta i konversationen och resultatet blir att jag hamnar i skymundan.

Det handlar rätt mycket om att visa att man finns med i samtalet, genom att göra små inpass och kommentera och reagera på rätt ställen. Folk glömmer bort den som inte hörs och syns.

Om man inte är intresserad av det som sägs just för tillfället kan man ändå visa att man lyssnar genom att titta, nicka, höja på ögonbrynen och skratta vid rätt tillfällen typ.

Det är ett finlir som tyvärr inte är så lätt. Enklast är att aktivt vara med i diskussionen. Men att aktivt prata om något man egentligen är *ointresserad* av är en konst i sig själv. Ställ frågor, försök *bli* intresserad om du inte redan är det.
Det är så jag brukar hamna i märkliga diskussioner om detaljer... Jag hänger upp mig på något och det går t.ex. från att handla om någons semester i allmänhet till en regelrätt utfrågning om poolfilters funktion, konstruktion och underhåll. Gäller att veta när man ska sluta.

Ännu en intressant tråd då den berör min kanske största AS-svårighet som inträffar i princip varje dag. Känslan av samhörighet i grupp existerar inte för mig. Jag har mycket svårt för grupper och brukar lösa det genom att stänga av och gå in i en bubbla istället. Jag är då på plats, men ändå inte närvarande. Tiden flyger då förbi och jag klarar gruppsammankonsten på något sätt. Dock utan att vara speciellt delaktig.

Dock är det ingen bra lösning för istället kommer depression och nedstämdhet. Jag försöker arbeta med att kunna delta i grupper, men det är inte lätt då det tar all min energi. Vissa grupper är så klart lättare än andra och storleken på gruppen har stor betydelse. 1 och 1 har jag dessutom inga problem att umgås. Oftast är det dock som att den där känslan av "samhörighet" inte existerar för mig.

Tack för tråden Zirre. Den fick mig att anteckna lite saker som jag ska ha med på mitt första AS-terapitillfälle nästa vecka.