Hej,
jag måste få ställa frågan till er som kanske vet. Vad göra som anhörig till ett syskon som med största sannolikhet har Aspergers? Hon är "frisk" i sin värld. Hennes sätt att vara frisk är att hon vräker ur sig elakheter, hotar att döda oss eller sig själv, skickar mail i tid och otid, ringer upprepade gånger för att vräka ur sig något nytt elakt och sedan slänga på luren, ringa min mans familj och plåga dem... det är fruktansvärt att ha det såhär.

Vården vill inte göra något, eftersom hon har lägenhet. Men det är också det enda hon har. Inga vänner. Ingen familj. Inget jobb.

Jag önskar henne ett gott liv. Men, jag kan inte längre bjuda henne till oss. Hon startar bråk med allt och alla.

Någon som vet vad man kan göra? Någon som kan tipsa hur jag ska klara det här?

Tack på förhand.

Det där låter inte som Asperger i mina ögon. Så där beter sig inte en Aspergare. Inte vad jag vet. Det låter inte alls friskt. Hon måste ha någon annan diagnos.

Försök komma henne nära och försök förstå varför, det tar dock sin tid. Men att avbryta kontakten med ett syskon pga beteende är fel. Bättre att hjälpa henne istället.

Vad är det som gör att du tror hon har AS?

Hon mår psykiskt inte bra och behöver troligen kontakt med psykvården. Ring psykakuten och berätta för dem hur läget är, de kanske tar in henne eller kan slussa vidare till öppenvården.

Hon kan inte bara ha AS (om hon alls har det). ADHD, borderline, manodepressivitet är några diagnoser jag kommer på. Visserligen finns autistiska utbrott, men de kommer när man blivit stressad över sin förmåga.

Vad det än är hon har, så verkar det som hon saknar insikt om att något är fel el snararae att hon ser det som ert fel. Så länge hon vägrar inse det är hon inte heller motiverad att söka vård och få en (el flera) diagnos(er).

Om hon inte har något jobb, vad lever hon på? Om hon är sjukpensionerad så har hon ju någon diagnos.

I mina ögon låter det som en psykos.
Ring psykmottagningen och berätta för dem om henne.

Låter lite som beskrivning av en man i ett papper om diagnosen DESNOS (Complex Trauma and Disorders of Extreme Stress) som är ett tillstånd liknande (PTSD) posttraumatiskt stressyndrom, men som inte triggas av en enda traumatisk händelse, utan av långvarig stress.
Vad jag eventuellt misstänker, är att personer med AS, kan hamna i ett liknande tillstånd. Vilket skulle kunna bero på våra stora svårigheter att förstå omgivningen. Alltså den långvariga stress, man kan känna av att uppleva sig missförstådd, kanske sedan barndomen.
Jag kan för lite om diagnos och behandling. Men om jag inte förstått alldeles fel, så är det behandlingsbara problem, liksom det är möjligt att behandla PTSD.

Vad är det som får dig att tro att det är AS det handlar om?

Och en sak till, använd inte ordet "frisk". AS är inte någon sjukdom nämligen.

Hej allihop.

Jag ber tusen gånger om ursäkt för att jag använde ordet frisk i samband med diskussionen. Det är alldeles sant att det inte är fråga om någon sjukdom.

Anledningen till att jag tror att detta är/borde vara svaret på varför hon är annorlunda är det jag upplevt under min tid med henne. Av respekt för min syster går jag inte in på vad som hänt, med risk för att hon skulle kunna identifieras.

Det största problemet är förstås att hon tycker att allt är ok. Men det är ju inte ok. Inte på något sätt. Vad jag har förstått, rätta mig om jag har fel, är att det kan vara svårt att hänga med i det sociala spelet, att man kan säga fel saker vid fel tidpunkt och att man lätt hamnar i konflikt. Det kan som sagt vara en missuppfattning från min sida. Jag vill gärna veta vad ni som kan AS tycker.

Finns det kanske någon här som har känt sig utanför innan det blev en diagnos? Kan man uppleva sig som "alla andra" även om man har AS? Är det andra som säger till en att man skulle behöva kolla upp sig själv, eller är det så att om man har AS, märker man det själv och tar själv tag i det?

Jag söker verkligen efter svar... skulle verkligen önska att det gick att hjälpa min syster, men eftersom hon tycker att allt är ok, trots att vi alla övriga i familjen lider, så är det väldigt väldigt svårt.

Hälsningar till er alla och än en gång vill jag be om ursäkt om jag skriver något som kan uppfattas som dumt eller fel. Jag vet som sagt alldeles för lite, men jag jobbar på att försöka ta reda på så mycket jag kan!

Litet tillägg: en överläkare kontaktade mig med anledning av min syster och lät nig ana att det rörde sig om Aspergers.

Jag tror fortfarande inte att din syster har AS. Det du beskrev av hennes beteende stämmer inte alls in på en med Asperger. Inte dom jag träffat som har den diagnosen.Jag har själv den diagnosen så jag vet lite grann. Det ska va om hon har AS i grunden men har typ Borderline oxå. Då skulle det kunna stämma. så ska din syster göra en utredning bör båda diagnoserna testas. Jag tror mer på Borderline än på AS.

Polisanmäl henne?

Ni behöver stöd och hjälp för att klara situationen. Tyvärr vet jag inte vart hjälp finns att få. Du behöver också definiera för dig själv hur mycket tid och energi du i så fall har att hjälpa henne och vad du måste lämna därhän.

Uppgiven skrev:hon vräker ur sig elakheter, hotar att döda oss eller sig själv, skickar mail i tid och otid, ringer upprepade gånger för att vräka ur sig något nytt elakt och sedan slänga på luren, ringa min mans familj och plåga dem...

Det låter inte "aspigt" för fem öre!
Inte om jag jämför med de jag mött och med allt jag läst.
Hur gammal är hon? Har hon alltid varit på det viset? Om inte, när började det?

Jag har jobbat på psyket och ibland kom patienter in med liknande beteende. Ofta handlade det om djupa depressioner men i stället för den introverta "vanliga" varianten var patienterna utagerande och väldigt aggresiva, och med noll självinsikt. Ofta kom de inte in till psyket förrän anhöriga blivit rädda för dem och känt sig hotade.
En annan tanke jag får är missbrukarbeteende. Men det antar jag ni redan funderat över och konstaterat att det inte stämmer.

När det gäller utredningar är min erfarenhet att när det gäller barn tar föräldrar/skola kontakter med vården och när vuxna utreds begär de det själva.

Uppgiven skrev:Finns det kanske någon här som har känt sig utanför innan det blev en diagnos?

Jag, och alla aspies jag känner, har alltid upplevt utanförskap.Det är väl just därför man som vuxen begär en utredning?

Det trista är just det där med att vuxna som inte vill ha hjälp, slipper den. I stället plågar de sina närmaste...

Jag vill inte polisanmäla henne. Jag vill ju hjälpa henne, inte göra det ännu värre. Det hade verkligen varit en önskan att hon på något sätt fick upp ögonen för att hon kanske skulle ringa och prata med någon och begära hjälp. Det är dit jag skulle vilja nå, men det verkar svårt...

Vad är egentligen "typiskt" för er som har AS? När får man en "aha-upplevelse"? Vad var det som gjorde att ni begärde hjälp/utredning eller hur det nu gick till för att få diagnosen? Var det någon av er som fick höra från era anhöriga att ni borde göra en utredning?

Än en gång ber jag om ursäkt för om mina frågor är klumpigt ställda eller om min okunskap är påtaglig. Jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Tacksam för hjälp!

Tror inte det är bra att tvinga på någon hjälp vare sig det är vuxna eller barn. Det har en tendens att inte fungera och orsaka skador. Däremot måste ni ju sätta gränser om det blir för jobbigt.

Uppgiven skrev:Jag vill inte polisanmäla henne. Jag vill ju hjälpa henne, inte göra det ännu värre. Det hade verkligen varit en önskan att hon på något sätt fick upp ögonen för att hon kanske skulle ringa och prata med någon och begära hjälp. Det är dit jag skulle vilja nå, men det verkar svårt...

En del förstår allvaret när polisen blir inblandade. Vissa gör det inte men såna är bra att veta vilka de är oxå.

Uppgiven skrev:Vad är egentligen "typiskt" för er som har AS? När får man en "aha-upplevelse"? Vad var det som gjorde att ni begärde hjälp/utredning eller hur det nu gick till för att få diagnosen? Var det någon av er som fick höra från era anhöriga att ni borde göra en utredning?

Min psykolog som tog upp det och misstänkte att jag hade AS, så jag gick hem å läste på och "AHA!" allt stämde in väldigt bra på mig och jag kände mig hemma nånstans, för första gången.
Dock så har jag hört att tjejer med AS är helt olika killar med AS och därför svåra att diagnosera.

Det var psykologen som valde att utreda mig (hon frågade även om jag ville det) för att hon trodde att det skulle kunna hjälpa mig jättemycket, att jag får en diagnos så jag kan få rätt hjälp att komma ut i livet, etc.
Ingen i min närhet som nämnt att jag verkat konstig nån gång.

Jag undrar fortfarande över om hon alltid betett sig så illa?

Vad har ni sagt till henne? Har ni sagt rakt ut att hon beter sig svinigt och behöver söka hjälp? Att ni inte står ut längre med hennes elakheter?
Om hon nu har AS måste man nog vara väldigt rak. Om man lindar in det man vill ha sagt är det inte säkert en aspie förstår budskapet.

Min son blev utredd och jag började fundera över mitt eget liv, och begärde en utredning.
Udda har jag alltid varit, och utanför har jag alltid känt mig.

Jagers skrev:Ingen i min närhet som nämnt att jag verkat konstig nån gång.

Ingen i min närhet har tyckt jag varit tillräckligt konstig:-)

Skit samma om eller vilken diagnos det är eller kan vara. Jag tycker det låter som hon skriker på hjälp kanske till och med utan att själv vara medveten om det. Stressad som tusan och rädd att förlora er alla och därför kanske hon får ur sig det hon får och på det sättet.

Tiblan skrev:Skit samma om eller vilken diagnos det är eller kan vara. Jag tycker det låter som hon skriker på hjälp kanske till och med utan att själv vara medveten om det. Stressad som tusan och rädd att förlora er alla och därför kanske hon får ur sig det hon får och på det sättet.

Hur ska jag göra för att få henne att inse det här? Hon har blivit bannad från alla familjesammankomster, hon får inte träffa sina syskonbarn, ingen vill besöka henne, hon har inga vänner, inget jobb.... någonstans måste det gå att nå fram till henne, eller? Hon är helt ok enligt sig själv. Enligt överläkaren var det tydliga drag åt det autistiska hållet. Han hänvisade även till Gillberg. Vet inte om det kan vara någon ledtråd?

Jag inbillar mig att vi inte är de enda som har problem med en anhörig som så fullständigt saknar insikt. Enligt henne är det fel på alla andra, och då menar jag verkligen alla andra...

Tacksam för hjälp!

Det blir nog svårt att få henne att inse. Insikt kommer inifrån och det går inte att tvinga fram.
Om hon har blivit bannad från alla familjesammankomster, är utan vänner och inte får något jobb ... och inte förstår att något inte stämmer lär det bli svårt att få henne att frivilligt söka hjälp.

Jag antar att hon haft någon kontakt med vården eftersom en läkare är inne på autism/AS? Är hon omyndig? I annat fall har väl ingen läkare i världen rätt att diskutera henne med någon anhörig, de har ju tystnadsplikt? om hon inte själv givit sitt medgivande förståss, och då har hon ju viss insikt.

Gillberg och autism/asperger ... Googla! Det ger ca 104.000 träffar.

Och jag undrar fortfarande om hon alltid varit jobbig/otrevlig. Det har viss betydelse nämligen. Om hon alltid betett sig illa är det en väldig skillnad mot om hennes beteende kommit hastigt efter exv något trauma.

Den aggressive man jag läste om, accepterade till slut att gå i behandling, efter att han hotats av att förlora både arbete och bostad. Men om hon inte har något arbete så fins ju inte den moroten.
Hans uppträdande verkar stämma ganska väl med din systers.
Däremot hade han en väldigt dålig uppväxt, som resulterat i ett tillstånd liknande (PTSD) posttraumatiskt stressyndrom. Men behandligen hjälpte honom att leva ett ganska normalt liv.

Vad jag insett med tiden är att för oss med Asperger ter sig omvärlden ofta annorlunda än för "normala människor". Man kan från barndomen ha upplevt hela omvärlden som hotande, och gått med en stressande skräck för att inte passa in/duga till. Då skulle man kunna ha fått någon form av traumatisk stressyndrom. Själv var jag sjukskriven i 2 år för utmattningsdepression, som också gör att man regerar väldigt hetsigt varierat med väldigt lågt sinnestillstånd. Jag har förstått att min utbrändhet berodde på att både jag och min omgivning inte förstod varandra. Omgivningen och min dåvarande hustru, hade en helt felaktig bild av min personlighet, och försökte få mig att acceptera något jag absolut inte var intresserad av

Asperger är ju inte särskilt behandlingsbart, men det borde vara möjligt att behandla ett överlagrar stressyndrom. Behandling av stressyndrom tror jag brukar vara ganska framgångsrik.
Om ni försöker få henne att förklara sin aggressivitet,så kanske det kan går att förklara att det är möjligt för henne att leva ett annat och betydligt behagligare liv.

Det är inte alltid så lätt att vara anhörig oavsett om någon har en diagnos eller inte. Kan ju även finnas andra problem. Det viktigaste tror jag är att man inte ger upp. Ta gärna en paus ett tag i dina försök att hjälpa henne men när du sedan känner att det finns energi att ge så gör då ett nytt försök.

Tipsa henne om denna sida så hon kan sitta i lugn och ro på sin egen kammare och läsa lite. Kanske går det upp ett Liljeholmens för henne då.