Hej,

Mitt första inlägg ever! Jag undrar lite över om det är flera som känner osäkerhet kring diagnosen? Min son på 20 år fick diagnosen as och add för ett år sedan. Många bitar föll på plats, men ändå... Är han bara en "lat" tonåring? Varför är han social mot vissa personer och fullkomligt ointresserad av resten?

Jag vet inte varför jag ibland drabbas av tvivel. Det är ju bara dumt. Till skillnad från hans skara syskon så är det med honom som så att jag känner att jag måste "störa" honom. Annars kapslar han in sig på ett otäckt sätt.
Kanske är det bara jag som har svårt att acceptera, är det fler som känner igen sig?

Ledsen mamma

claudiawo skrev:Hej,

Mitt första inlägg ever! Jag undrar lite över om det är flera som känner osäkerhet kring diagnosen? Min son på 20 år fick diagnosen as och add för ett år sedan. Många bitar föll på plats, men ändå... Är han bara en "lat" tonåring? Varför är han social mot vissa personer och fullkomligt ointresserad av resten?

Det understrukna är nog rätt typiskt för Aspergers tror jag. Jag är själv likadan, folk som jag inte känner en samhörighet med är ointressanta, varför ska jag lägga min dyrbara energi på dem...

claudiawo skrev:Mitt första inlägg ever! Jag undrar lite över om det är flera som känner osäkerhet kring diagnosen? Min son på 20 år fick diagnosen as och add för ett år sedan. Många bitar föll på plats, men ändå... Är han bara en "lat" tonåring?

Nej, det fattar du väl själv att han inte är? Då skulle han inte fått två stycken diagnoser av psykologerna. Har du hittils behandlat honom som en lat tonåring får du nog göra avbön för då har du inte varit juste.

Varför är han social mot vissa personer och fullkomligt ointresserad av resten?

För att det tär på krafterna att vara social mot ointressanta människor.

Kanske är det bara jag som har svårt att acceptera, är det fler som känner igen sig?
Ledsen mamma

Min mamma hade också väldigt svårt att acceptera det. För henne var det (och är fortfarande) väldigt skamligt med psykiska problem och att över huvudtaget må dåligt och behöva hjälp.

Tack för svaren Zima33 och Björne.
Klart jag känner mig skamsen Björne för att han fick sin diagnos sent och för att jag kanske utsatt honom för en massa saker och situationer som jag idag inte skulle.
Alla är olika, på olika sätt, kanske handlar mitt tvivel om att behöva sätta en diagnos på någon som är annorlunda. Vem fan, oavsett diagnos eller ej, orkar egentligen lyssna på och umgås med ointressanta människor?

claudiawo skrev:Hej,

Mitt första inlägg ever! Jag undrar lite över om det är flera som känner osäkerhet kring diagnosen? Min son på 20 år fick diagnosen as och add för ett år sedan. Många bitar föll på plats, men ändå... Är han bara en "lat" tonåring? Varför är han social mot vissa personer och fullkomligt ointresserad av resten?

Jag vet inte varför jag ibland drabbas av tvivel. Det är ju bara dumt. Till skillnad från hans skara syskon så är det med honom som så att jag känner att jag måste "störa" honom. Annars kapslar han in sig på ett otäckt sätt.
Kanske är det bara jag som har svårt att acceptera, är det fler som känner igen sig?

Ledsen mamma

Jag känner igen mig i din son. En lat tonåring trodde säkert många jag var. Inte var det bättre av det. Det måste vara svårt att acceptera att ditt barn avvisar dig. Men om han är som jag, så gör han det av ren självbevarelseinstinkt. Inget illa menat, men han behöver verkligen isolera sig för att inte sprängas av alla intryck.
Och väljer sina kompisar noga för att inte behöva överdosera socialkontakt i onödan. Det känns rentav smärtsamt att umgås med någon som inte är på samma våglängd som han, om jag får gissa...