Jag undrade över detta med att förstå kännslor, många säger att dom med AS inte förstår lika bra, men så hör man att dom förstår kännslor bättre än "normala", men är de så att vi förstår kännslor bättre än normala när dom är relevanta?

tex att de är klart någon blir ledsen när man måste åka ifrån nån man älskar (flick/pojkvän osv)

men dock tycker de är riktigt fånigt när nån ömkar sig för mycke när den tex råkar skära sig på ett papper. ett aj räcker och en check efter blod (så man inte råkar bloda ner vita kläder m.m), sen är de bra

Hej Neko-chan.

Jag för min del tänker att sådant mycket mer har att göra med vilka förebilder bland andra människor man skaffar sig/har. Exempelvis jag har vuxit upp med människor med väldigt stor empatisk förmåga, vilket med tiden har fått mig att utveckla en massa av just empati och respekt gentemot andra människor, också människor som har en annan syn på tillvarons grundläggande delar än vad jag själv har. Ett talesätt jag har är "jag tror människor om gott tills motsatsen är bevisad". Men inte ens om den situationen uppstår "sätter jag mig över" någons grundläggande behov, typ "Maslows behovstrappa":


Bildkälla: http://sofiaochmoa.blogg.se/images/2009 ... 288566.gif

Flera i min släkt, både anfäder och nu levande, har valt yrken som i direkt mening gör att de jobbar med att hjälpa och stötta människor i olika grad av utsatta situationer. Läkare, sjukvårdare/sjukvårdsinstruktörer, instruktör inom civilförsvaret, psykolog, kurator.

Omvänt tänker jag att ett barn som får sina känslor ifrågasatta, sitt behov av integritet förnekat, under sin uppväxt väldigt lätt utvecklar samma inställning till andras behov av just sådant.

Om jag råkar på någon som drabbats av olycka eller annan motgång i någon form säger jag aldrig saker i stil med "oj oj oj, vad synd det är om dig" utan istället frågar jag sakligt "hur gick det" eller "vad har hänt" och så kollar jag upp vad personen har för behov i den situation som uppstått. Prata av sig, behandling av skador/sjukdomar av olika slag, eller en kombination av att ha någon som lyssnar och att bli "omplåstrade". Eller andra insatser.

Jag tycker att känslorna är intressantare än orsaken till dem. D.v.s. ifall någon t.ex. är ledsen så tycker jag att det är synd om honom/henne även om jag inte förstår mig på orsaken till känslan.

Ofta är människor så väldigt ologiska och förstår inte själva vad som egentligen ligger bakom deras känslor. Den som t.ex. börjar storgråta efter att ha skurit sig på ett papper är ju uppenbarligen väldigt ledsen, och om det sen beror på det lilla skärsåret eller på något helt annat spelar ju ingen roll.

Jag tycker att man bör ta människors åsikter med en stor nypa salt, men deras känslor ska man ta på blodigt allvar. Oftast är åsikterna bara ganska godtyckliga efterhandskonstruktioner för att rättfärdiga känslorna.

Neko-chan skrev:men dock tycker de är riktigt fånigt när nån ömkar sig för mycke när den tex råkar skära sig på ett papper. ett aj räcker och en check efter blod (så man inte råkar bloda ner vita kläder m.m), sen är de bra

"Aj" räcker inte, det behövs även ett "som fan" innan man checkar efter blod.