Hej!

Jag misstänker att mitt ex tillika fd sambo har Asperger. Hjälp mig ta reda på om så är fallet.
Jag benämner mitt ex som "J" nedan.

Jag har alltid försökt förstå varför J beter sig så annorlunda och varför hans humör är som det är. J gillar att argumentera och diskutera om för mig helt oväsentliga saker till absurdum. Många gånger frågade jag honom "varför tjafsar du om det här, vad är meningen, vad vill du uppnå med detta och nu lägger vi ner denna diskussion". Han hade dock svårt att släppa vad det nu det var han ältade, vilket ofta slutade med att vi antingen började bråka eller att jag började gråta. Även om jag grät så fortsatta han älta... det kunde ibland vara något så fånigt som att jag kommenterat något oväsentligt på TV som han ansåg vara felaktigt (teoretiskt). Han tyckte också om att säga emot mig oavsett vad saken gällde och det kändes som att han sa emot mig bara för att han ville argumentera.

När vi var oense om något kunde han spänna ögonen i mig och ville att jag skulle förklara exakt vad jag menade. Han kunde nästan se mordisk ut. Jag kunde se hur ilskan brände inom honom över det mest fåniga och enligt mig oväsentliga saker.

Det första året av vårt förhållande var han ofta mycket ångerfull när han haft sina "verbala" utbrott och erkände ofta att det berodde på honom själv och han kunde inte förklara varför han betedde sig som han gjorde. Psykisk misshandel kan man nästa hårddra det till. Han sa också ofta att han ville ändra på sig och att han skulle söka hjälp.

Han har berättat att han varit likadan i alla förhållanden han haft och att han ofta sagt elaka saker, utan substans. En fd flickvän till honom misstänkte adhd och det har jag också gjort men inte riktigt fått ihop det. Det är först nu (två år i förhållandet) som jag inser att det kanske är Asperger.

J har svårt ibland med språket. Han snubblar på ord, kommer inte på ord och stammar. Han kan i detalj förklara saker som är totalt ointressanta för mig. Även när jag påtalar att jag inte tycker det han säger är intressant så fortsätter han mala och han kan också slänga ur sig saker som att "det här borde du kunna" och "det är viktigt att veta". Det kan vara hur en bils motor fungerar eller hur fjärrkontrollen fungerar, ja vad som helst tekniskt.

J förstod inte alltid när jag skämtade med honom och kunde istället bli förbannad. Det är oerhört sårande när man försöker vara glad och skoja... i början förstod jag ingenting och skrattade åt honom för att han blev förbannad men det gjorde bara honom ännu mer förbannad, vilket ofta slutade med att jag grät. Jag är ingen känslig person, men de saker som han kunde vräka ur sig skulle få vem som helst att gråta.

Om jag var sjuk tyckte J det var jobbigt. Att trösta och förstå var inte hans starka sida. Däremot var han bra på att handla medicin och ta mig till sjukhuset och allt sånt praktiskt runt omkring. En gång sa jag till honom att jag vill inte ha någon medicin utan allt jag ville var att få en kram. Då smälte han lite, det såg jag, för ett kort sekund... för att sen bli som "vanligt" igen.

J sa ofta att han var frustrerad och att han inte visste varför han var frustrerad. Han sa att han tyckte det var svårt med de sociala kontakterna med hans vänner. Detta nämnde han ofta. J har många vänner enligt mig, men tog alltid upp detta med att han inte hade några vänner. Mycket märkligt tyckte jag. Han sa också att han hade svårt för att småsnacka med folk och att han beundrade mig för mina sociala skickligheter. Han nämnde också vid flera tillfällen att han beundrade mig för att jag var så avslappnad och för att jag inte brydde mig så mycket om vad andra tycker och tänker. Själv upptog detta mycket av hans tid.

J måste göra saker hela tiden och har svårt för att vara själv. Där kanske han skiljer sig från många andra Aspergare (om det nu är den han har). Han ville aldrig göra något själv utan jag var tvungen att vara med alltid. Han blev förbannad när jag sa "jag känner inte för att göra detta nu, men du får jättegärna göra det själv". Då kunde han skrika "Jag vet väl för fan att jag kan göra det själv, säg inte så, jag vill göra det med dig".

J hade också ett stort bekräftelsebehov och ville att jag skulle uppmärksamma honom hela tiden. Vid ett tillfälle var vi hemma hos hans mamma och jag satt och pratade med hans mamma och syster och svarade inte på nån fråga han hade, då jag var inne i ett annat samtal. Då fick han mord i ögonen och skällde ut mig. Hans mamma och syster låtsades som inget och jag satt chockad och visste inte vad jag skulle göra. När jag sedan var ledsen och låg under kvällen kunde han inte förstå vad han hade gjort. Han bad senare om ursäkt efter att jag pratat med honom, men jag tror inte riktigt att han förstod att hans beteende var felaktigt.

En sista sak (dock finns det mycket och berätta) och det var att J ofta upplevde att jag gjorde saker för att djävlas med honom. Typ som att lämna framme min ansiktsrengörare på handfatet i badrummet fast han påtalat att inte vill ha det där. Han kunde skälla ut mig efter noter för att jag gjort en sådan, enligt mig, oskyldig sak. Det finns många såna här situationer att berätta, där han upplevde att jag medvetet gjorde saker för att göra honom arg. Varför i hela friden skulle jag vilja reta upp min pojkvän medvetet?

Jag kan babbla i all evighet om J och hans beteende. Jag nöjer mig så här. Vi har separerat nu. Jag har efter vårt förhållande fått dåligt självförtroende och dålig självkänsla efter alla kränkningar och elaka ord som kommit från honom.

Känner ni igen detta?

Mvh Louise

Det kan mycket väl va Asperger som J har. Vissa detaljer känner jag igen hos mig själv.

Han borde kolla upp det i alla fall. Då kan han få hjälp om det behövs.

Louise79 skrev:J gillar att argumentera och diskutera om för mig helt oväsentliga saker till absurdum. Många gånger frågade jag honom "varför tjafsar du om det här, vad är meningen, vad vill du uppnå med detta och nu lägger vi ner denna diskussion". Han hade dock svårt att släppa vad det nu det var han ältade, vilket ofta slutade med att vi antingen började bråka eller att jag började gråta. Även om jag grät så fortsatta han älta... det kunde ibland vara något så fånigt som att jag kommenterat något oväsentligt på TV som han ansåg vara felaktigt (teoretiskt). Han tyckte också om att säga emot mig oavsett vad saken gällde och det kändes som att han sa emot mig bara för att han ville argumentera.

Tycker jag låter ganska aspergianskt.

Louise79 skrev:J har svårt ibland med språket. Han snubblar på ord, kommer inte på ord och stammar. Han kan i detalj förklara saker som är totalt ointressanta för mig. Även när jag påtalar att jag inte tycker det han säger är intressant så fortsätter han mala och han kan också slänga ur sig saker som att "det här borde du kunna" och "det är viktigt att veta". Det kan vara hur en bils motor fungerar eller hur fjärrkontrollen fungerar, ja vad som helst tekniskt.

Såväl förmågan att kunna tala och förmågan att känna av vad som är socialt lämpligt styrs av den främre delen av hjärnan. En person som såväl talar dåligt som inte känner av vad som är socialt lämpligt kanske har en skada här.

Louise79 skrev:J förstod inte alltid när jag skämtade med honom och kunde istället bli förbannad. Det är oerhört sårande när man försöker vara glad och skoja... i början förstod jag ingenting och skrattade åt honom för att han blev förbannad men det gjorde bara honom ännu mer förbannad, vilket ofta slutade med att jag grät. Jag är ingen känslig person, men de saker som han kunde vräka ur sig skulle få vem som helst att gråta.

Louise79 skrev:En sista sak (dock finns det mycket och berätta) och det var att J ofta upplevde att jag gjorde saker för att djävlas med honom. Typ som att lämna framme min ansiktsrengörare på handfatet i badrummet fast han påtalat att inte vill ha det där. Han kunde skälla ut mig efter noter för att jag gjort en sådan, enligt mig, oskyldig sak. Det finns många såna här situationer att berätta, där han upplevde att jag medvetet gjorde saker för att göra honom arg. Varför i hela friden skulle jag vilja reta upp min pojkvän medvetet?

Behöver inte ha med asperger att göra, inte ovanligt hos personer som tidigare varit grovt mobbade eller har väldigt dåligt självförtroende att vara sådär sjukligt misstänksamma.

Louise79 skrev:J sa ofta att han var frustrerad och att han inte visste varför han var frustrerad. Han sa att han tyckte det var svårt med de sociala kontakterna med hans vänner. Detta nämnde han ofta. J har många vänner enligt mig, men tog alltid upp detta med att han inte hade några vänner. Mycket märkligt tyckte jag.

Han tyckte väl inte att relationerna var så djupa som han hade önskat och kände sina sociala begränsningar.

Tack för svaren. Jag tror inte han är så mottaglig för att få till sig att han kan ha Asperger just nu tror jag. Får vänta tills läget har lugnat sig lite.

En sak som förundrar mig dock är att jag känner sån empati för honom och tycker synd om honom trots att han inte alltid behandlat mig så bra. Men det beror väl på att jag egentligen inte tror att han är medvetet elak... han är bara så oerhört frustrerad! :/

Ledsen att höra att du haft det så jobbigt. Oavsett det i din berättelse som tyder på AS så verkar han vara en kontrollerande och misstänksam person som behandlat dig illa. Det är jag inte så säker på har med AS att göra i sig självt. Däremot kan det vara orsaken till att han inte förstår dig, ens om du gråter. Vissa har mycket svårt att läsa av andra, man kan se det som en sorts blindhet.. alltså en oförmåga att tolka, men *inte* synonymt med att "se och förstå, men inte bry sig".

Det finns många aspies som är trevliga och gosiga partners, precis som hos övriga befolkningen.. variationen är stor. Det är alla sidor av en person som gör helheten, och helhetsmässigt verkar ditt ex vara en jobbig människa att leva med. Det finns nog fler orsaker bakom hans beteende, och försöker du förstå honom helt ska du nog inte hänga upp dig på AS-biten (om den nu finns där). Men det kan vara en viktig pusselbit. Sen tror jag du gör bäst i att lämna honom bakom dig och gå vidare.

Bara mina amatörmässiga funderingar kring ditt inlägg... jag har väl halvt om halvt beslutat mig för att jag har AS (och ADD) själv, och väntar på utredning. Bara så du vet hur mitt perspektiv ser ut.

Louise

jag tycker inte det låter som Aspergers utan som nåt sorts kombination av tvångssyndrom, borderline och paniksyndrom, antagligen med bara några delar från varje syndrom. Det du beskriver låter inte så jätteallvarligt men han behöver i vilket fall vård.

Det du skriver om upplevd kränkning måste du ta tag i. Rekommenderar en självhjälpsbok i KBT, om det inte hjälper sök dig till KBT-terapi.

Rekommenderar boken "I trygghetsnarkomanins land" av David Eberhard om du inte läst den.