Jag skäms hela tiden så mycket över mig själv och över vad jag gör! Småsaker som andra säkert har glömt, kan jag gå och gräma mig över i evigheter.
Häromdagen på jobbet (OK, muppdagiset...) lyssnade min arbetshandledare på YouTube-låtar och en av låtarna var Deep Purples Smoke on the Water. Inte min typ av musik, men jag har gjort den med brorsan när vi har spelat Singstar, så jag skulle stajla lite för en kollega (som typ känner till varenda obskyr artist i hela världen) och krämade på med: "We all came down to MEMPHIS"...
"MONTREUX!" påpekade naturligtvis det musikaliska geniet, varpå jag höll på att skämmas ihjäl. Jag vet mycket väl att det är "Montreux on the Lake Geneva shoreline" men fick kortslutning i hjärnan.
Det här var över en månad sedan och jag grämer mig fortfarande.

Jag skämdes i flera veckor för att jag i tråden "Klassisk musik och musikaler" skrev att Julian Lloyd Webber spelade variationer av RACHMANINOV, fast jag mycket väl vet att det är PAGANINI (inte ens rätt land)!

Jag skäms över att jag har lagt upp sådär hundrafemtielva videor med Sarah Brightman och för tillfället håller på att spamma skiten ur hela nätet med Helen Sjöholm-videor (varenda gång jag får PM, tror jag att det är en varning från modden). Mina besatthets-perioder är skitjobbiga för min omgivning. I höstas gick jag runt och tjatade om Sarah, Sarah, Sarah, underbara Sarah och nu är det bara Helen, Helen, Helen, underbara Helen. Jag kräks på mig själv! Jag går runt hela dagarna och tänker: "Säg inget om Helen, säg inget om Helen" och så gör jag det i alla fall...

Jag får skamsköljningar hela tiden, går bara runt och tänker "Åååh! Varför gjorde jag så!? Varför sade jag det och det!?"
Det är så himla jobbigt!

Alla skriver och säger fel ibland. Du verkar ha enormt höga krav på dig själv att du aldrig ska säga eller skriva (eller sjunga) fel.

Enligt min neuropsykolog är det vanligt att människor med ojämn begåvningsprofil skuldbelägger sig själva och skäms om de gör fel. Om den språkliga intelligensen till exempel är väldigt hög kan det vara svårt att hantera att matematikkunskaperna "bara" ligger på normalnivå. Det är helt enkelt för lätt att råka jämföra med det man är bäst på och tänka att man borde vara precis så bra på allt annat också. Kan det vara så för dig?

Jag har haft precis samma problem som dig, eller jag har det väl till en viss del fortfarande. Jag har minnen från mellanstadiet där jag gjorde bort mig som jag fortfarande tänker på ibland och skäms för, och det är över 10 år sedan!

Det har dock blivit bättre och anledningen till det är tror jag att jag har lärt mig acceptera att ALLA gör fel och gör bort sig ibland. Ofta kan det ändå vara svårt och när jag väl gör bort mig så kan jag må otroligt dåligt en längre stund och skämmas ihjäl mig.

Detta i kombination med att jag har svårt för att erkänna fel skapar väldigt mycket ångest hos mig.

Det finns folk som gör bort sig och skäms för det och så finns det folk som gör bort sig och sen kan skämta om det (och en del till och med så att de berättar roliga anekdoter om sina misstag länge efteråt).

Alla klantar sig på ett eller annat sätt, försök göra det till en kul grej (min syster tillhörde skaran som skämdes tills hon insåg det, numera kan hon berätta om sina misstag på ett roligt sätt och jag har blivit bättre och bättre på att göra en kul grej av det).

Det kanske är en mognadsprocess (vissa entisar lär sig aldrig och blir bara dumdryga, jag klarar inte av att umgås med sådana människor), jag vet inte, det är bara en teori.

Du vågar åtminstone berätta här på forumet, det kan vara ditt första steg mot att kunna hantera det även i andra sällskap.

För mig har det fungerat bra att fundera på hur mycket jag egentligen bryr mig om vad andra människor tycker om mig. Finns det någon anledning att göra det alls, om man vet att man gör så gott man kan? Visst bryr jag mig om vad människor i min närhet tycker om vad jag gör, men främmande människor? De har inget inflytande över mitt liv om jag inte låter dem. Jag är skamlös, på gott och ont. När jag var yngre fick jag också den där skamkänslan över mig hela tiden. Det upphörde när jag struntade i att vara som alla andra.

Men jag känner igen vad Laika beskriver om den ojämna begåvningsprofilen. Jag har faktiskt undvikit matematik och datorer just för att jag är så mycket bättre på språk och det blir så frustrerande att vara långsammare. Och jag måste ju alltid vara bäst på allt jag gör, fastän det är stört omöjligt i de flesta fall (typiskt för folk med ADHD btw, enligt min sons neuropsykolog). Allt eller inget liksom. Det passar väl iofs in på det där med skamkänslor också. Ett tag försökte jag till varje pris passa in och då var skammen ständigt närvarande, nu skiter jag högaktninsgfullt i det och beskrivs ibland som helt skamlös.

Tillbaka till TS då: Fundera över varför det är så viktigt vad folk tycker om dig? Fundera över hur viktigt det verkar vara för andra att ingen tänker negativa saker om dem? Det är okej att göra fel ibland. Jag brukar mest skämta om det, i alla fall när det gäller de fel hos mig själv som jag lyckats acceptera. Som när jag för sjunde gången låser in nycklarna i tvättstugan och måste be en granne öppna åt mig. Då säger jag bara: "Fan, jag skulle glömt huvudet därinne om det inte satt fast. Tack för räddningen". Sen glömmer jag det tills nästa gång.

Om man ser på problem som utmaningar i livet, en chans att utvecklas så tror jag att det här är en övning i ödmjukhet. Ödmjukhet inför sina egna och andras tillkortakommanden. Bli mer tillåtande och förlåtande gentemot sig själv och sin omgivning.

Du vet och din omgivning vet att du är en exeptionellt skärpt person, att du felar ibland gör dig bara mer mänsklig. Man kan se på sådana där felsägningar som Memphis och Montreux som roliga överraskningar från sin hjärna, var kom det där ifrån... jag vet ju bättre Tänk om du vore som du önskar ofelbar och korrekt, hur kul skulle det då vara

Kära Kahlokatt, välkommen i klubben för oss som dabbar oss lite då och då!
Du kommer ju tydligen iaf ihåg nåt av texter och annat. Här är det mestadels helt blankt ...:(
Numera ids jag inte skämmas. Varför skulle JAG göra det, när de som borde skämmas aldrig gör det?
Nuförtiden kan jag dessutom skylla på åldern .... ;) rätt skönt faktiskt . ;)

Tröst till alla