att uttrycka känslor
14 inlägg
• Sida 1 av 1
att uttrycka känslor
Det sägs att dom som har autism har svårt att uttrycka känslor. Menas det att det är svårt på grund av att man är blyg eller inte vågar visa känslor? Eller är det helt enkelt att man bara inte kan överhuvudtaget?
För mig är det antagligen så att jag inte har ett lika stort uttrycksregister i kroppsspråket. Jag uttrycker mig verbalt och skulle bli en oduglig elev för vilken regissör som helst:
"Se riktigt glad ut, som om du vunnit pengar!!"
"Tänk dig att du är riktigt arg, vad gör du då?"
Tja, inte fan rullar jag med ögonen och sliter mitt hår.
"Se riktigt glad ut, som om du vunnit pengar!!"
"Tänk dig att du är riktigt arg, vad gör du då?"
Tja, inte fan rullar jag med ögonen och sliter mitt hår.
- KrigarSjäl
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 33157
- Anslöt: 2006-08-10
Re: att uttrycka känslor
klockslag skrev:Det sägs att dom som har autism har svårt att uttrycka känslor. Menas det att det är svårt på grund av att man är blyg eller inte vågar visa känslor? Eller är det helt enkelt att man bara inte kan överhuvudtaget?
Det beror ju på att folk med autism har underliggande känslor som är svåra för omgivningen att uppmärksamma. Ofta känner sig folk med autism ensamma eller missförstådda, och kan inte alltid förstå varför själv.
Jag har HFA och jag har svårt att uttrycka mig i känslor, eftersom att mina känslor blir "överdrivna" och troligen 10 gånger så starka som de "borde vara".
När jag blir glad så blir jag JÄTTEGLAD. Skrattar högt, fnissar okontrollerat mycket osv. Det blir överdrivet ibland och det vet jag om. Om jag ser att det finns mjölk i kylskåpet så kanske jag börjar skratta som fan åt det, bara för att jag är sugen på mjölk, tex.
När jag blir ledsen så blir jag JÄTTELEDSEN. Jag blir oftast ledsen "i onödan", trots att varken jag eller någon annan förstår varför. Jag förstår att det som gör mig ledsen oftast inte är någonting att vara ledsen för.
När jag blir arg så blir jag JÄTTEARG. Jag slåss, skriker, hotar och får ett behov av att vara "en riktigt jobbig jävel".
Men när jag varken är glad, ledsen eller arg så känner jag mig apatisk. Jag har inte märkt att jag skulle vara så särskilt känslosam i övrigt.
När jag blir glad så blir jag JÄTTEGLAD. Skrattar högt, fnissar okontrollerat mycket osv. Det blir överdrivet ibland och det vet jag om. Om jag ser att det finns mjölk i kylskåpet så kanske jag börjar skratta som fan åt det, bara för att jag är sugen på mjölk, tex.
När jag blir ledsen så blir jag JÄTTELEDSEN. Jag blir oftast ledsen "i onödan", trots att varken jag eller någon annan förstår varför. Jag förstår att det som gör mig ledsen oftast inte är någonting att vara ledsen för.
När jag blir arg så blir jag JÄTTEARG. Jag slåss, skriker, hotar och får ett behov av att vara "en riktigt jobbig jävel".
Men när jag varken är glad, ledsen eller arg så känner jag mig apatisk. Jag har inte märkt att jag skulle vara så särskilt känslosam i övrigt.
Den här tråden fick mig att tänka.
Jag har alldeles för mycket känslor, men ingen aning om hur jag ska uttrycka dem, jag tror det beror på att jag inte vet vad det är för känslor.
Lite som Sheyen säger att känslorna är alldeles för starka, jag blir inte sur ofta men när jag blir sur, blir jag förbannad kastar saker omkring mig, kallar folk för ord, slår till saker /personer osv. Blir inte glad allt för ofta, men när jag är glad blir jag super glad.
Eller om jag gillar någon blir jag alldeles för involverad i mina känslor till den personen.
Men mestadels känner jag något apatiskt mellanläge, men inte allt för starka känslor, visar inget utåt men inom mig är det alltid en storm.
Gillar inte att folk är för närgångna, och förstår mig inte på hur folk kan bli så sura och brusa upp sig för småsaker, även om jag kanske gör det själv, det känns mer logiskt när jag gör det.
Jag blir rädd av för mycket känslor, tror det är därför jag inte visar mina, för att det antingen blir för mycket när jag gör det och folk vet inte hur de ska hantera det, eller att det blir fel sorts känslor.
Jag har inte haft många relationer men de jag har haft har det alltid varit att jag visat alldeles för mycket på fel sätt (vad det nu kan betyda) och liksom skrämt i väg personen jag har varit i ett förhållande med.
Jag har alldeles för mycket känslor, men ingen aning om hur jag ska uttrycka dem, jag tror det beror på att jag inte vet vad det är för känslor.
Lite som Sheyen säger att känslorna är alldeles för starka, jag blir inte sur ofta men när jag blir sur, blir jag förbannad kastar saker omkring mig, kallar folk för ord, slår till saker /personer osv. Blir inte glad allt för ofta, men när jag är glad blir jag super glad.
Eller om jag gillar någon blir jag alldeles för involverad i mina känslor till den personen.
Men mestadels känner jag något apatiskt mellanläge, men inte allt för starka känslor, visar inget utåt men inom mig är det alltid en storm.
Gillar inte att folk är för närgångna, och förstår mig inte på hur folk kan bli så sura och brusa upp sig för småsaker, även om jag kanske gör det själv, det känns mer logiskt när jag gör det.
Jag blir rädd av för mycket känslor, tror det är därför jag inte visar mina, för att det antingen blir för mycket när jag gör det och folk vet inte hur de ska hantera det, eller att det blir fel sorts känslor.
Jag har inte haft många relationer men de jag har haft har det alltid varit att jag visat alldeles för mycket på fel sätt (vad det nu kan betyda) och liksom skrämt i väg personen jag har varit i ett förhållande med.
- chibibotto
- Inlägg: 208
- Anslöt: 2011-01-25
Re: att uttrycka känslor
klockslag skrev:Det sägs att dom som har autism har svårt att uttrycka känslor. Menas det att det är svårt på grund av att man är blyg eller inte vågar visa känslor? Eller är det helt enkelt att man bara inte kan överhuvudtaget?
Jag har Aspergers syndrom och är inte ett dugg blyg. Däremot har jag svårt att identifiera mina egna känslor. Ofta vet jag inte själv vad jag känner. Det finns en term för denna "känsloblindhet", nämligen alexitymi och om jag förstår saken rätt så är det relativt vanligt hos personer med AS. Jag har mycket lättare att avläsa andras känslor än mina egna.
Även när jag känner någonting och försöker förmedla det till omvärlden så händer det att det blir missförstånd. Jag tycker att jag är tydlig när jag med ord säger vad jag känner men ibland tar folk inte det på allvar, om jag t.ex. säger att jag har ont eller har problem med något, kanske för att jag låter lugn och kontrollerad och ser lugn ut - så "ska" man kanske inte se ut om man har ont eller har problem.
Sheyen skrev:Jag har HFA och jag har svårt att uttrycka mig i känslor, eftersom att mina känslor blir "överdrivna" och troligen 10 gånger så starka som de "borde vara".
När jag blir glad så blir jag JÄTTEGLAD. Skrattar högt, fnissar okontrollerat mycket osv. Det blir överdrivet ibland och det vet jag om. Om jag ser att det finns mjölk i kylskåpet så kanske jag börjar skratta som fan åt det, bara för att jag är sugen på mjölk, tex.
När jag blir ledsen så blir jag JÄTTELEDSEN. Jag blir oftast ledsen "i onödan", trots att varken jag eller någon annan förstår varför. Jag förstår att det som gör mig ledsen oftast inte är någonting att vara ledsen för.
När jag blir arg så blir jag JÄTTEARG. Jag slåss, skriker, hotar och får ett behov av att vara "en riktigt jobbig jävel".
Men när jag varken är glad, ledsen eller arg så känner jag mig apatisk. Jag har inte märkt att jag skulle vara så särskilt känslosam i övrigt.
I övrigt? Du har precis gått igenom hela det mänskliga känsloregistret! Det kallar jag för mycket känslor...
Jag kan ha problem att identifiera känslor. Upp eller ned kan jag, men det krävs aktiv analys för något mer avancerat. Ofta uttrycker jag känslor för rationellt, men jag kan också börja gråta utan att jag förstår varför. Att försöka sätta ord på det hjälper att nysta upp det. Musik ger mig bättre tillgång till känslorna och kan även styra dem om jag är lite strategisk.
Känslor som i kärlek uttrycker jag mest till min partner och mina barn. Försöker ibland med andra, men det tar oftast stopp både verbalt och fysiskt. Jag mår lite dåligt när jag ändå gör det, men ibland är det värt det.
I text och poesi kan jag hitta nyanser och uttrycksmedel som är rent geniala i jämförelse med min övriga kompetens.
Alexitymi ja. Jag kom över ett screeningformulär för det och fick höga poäng. Låg EQ har jag också.
Känslor som i kärlek uttrycker jag mest till min partner och mina barn. Försöker ibland med andra, men det tar oftast stopp både verbalt och fysiskt. Jag mår lite dåligt när jag ändå gör det, men ibland är det värt det.
I text och poesi kan jag hitta nyanser och uttrycksmedel som är rent geniala i jämförelse med min övriga kompetens.
Alexitymi ja. Jag kom över ett screeningformulär för det och fick höga poäng. Låg EQ har jag också.
- Angelic Fruitcake
- Inlägg: 3352
- Anslöt: 2010-05-21
- Ort: Täby
Re: att uttrycka känslor
Gafsan skrev:Det finns en term för denna "känsloblindhet", nämligen alexitymi och om jag förstår saken rätt så är det relativt vanligt hos personer med AS. Jag har mycket lättare att avläsa andras känslor än mina egna.
Detta blev dagens lärdom. Stort problem för mig. Känner verkligen av detta och tror att det är grunden för mitt intresse av beteendevetenskap.
Konstigt att det inte betonades mer under min utredning?
Återgå till Övriga Aspergerfrågor