Jag har daglig verksamhet två dagar i veckan. I höstas började det en tjej där, som jag de senaste veckorna blivit allt mer intresserad av. Hon är där bara en dag i veckan. Jag vet inte riktigt vad det är jag känner. Jag är nog mest nyfiken på henne och vem hon är. Fast inom mig finns en önskan att finna en vän i henne. Tyvärr har jag alltid haft mer eller mindre svårt att prata med tjejer, mest för att jag är blyg. På något sätt har jag haft respekt för dem och känt mig dum när jag försöker prata med dem. Fast den här gången har det faktiskt gått bättre. Jag har pratat med henne en gång. Jag ställde en fråga, hon svarade och ställde faktiskt en fråga själv. Efteråt kändes det bra och jag var faktiskt stolt över mig själv. Hon verkar blyg och säger inte så mycket. Där är vi lika. Jag skulle vilja fråga om vi kunde gå och fika någon gång, men känner att det är för tidigt. Jag är rädd att hon skulle tolka det som en invit. Det skulle förstöra allt.

Nu till min första oro. Hon är bara 23 år gammal. Jag är 39 år. Det är alltså 16 år mellan oss. Det här tänker jag mycket på. Är det något jag behöver oroa mig för? Jag vet inte om hon vet hur gammal jag är och jag är lite rädd vad hon skall tycka om får reda på det. Skall jag sluta prata med henne bara för vår åldersskillnad?

Min andra oro. Jag har nyligen blivit inskriven i samverkan mellan arbetsförmedlingen och försäkringskassan för utredning och prövning av min arbetsförmåga. Tyvärr innebär det att jag blir tvungen att lämna dagliga verksamheten, vilket är synd. Ledarna har varit ett bra stöd och jag har lärt känna några av deltagarna . Nu skall allt avslutas och jag förlorar gemenskapen där. Lyckligtvis får jag under en övergångsperiod vara kvar på dagliga verksamheten. Det blir längst till mitten av februari. Hur det går med tjejen efter det vet jag inte. Antagligen hinner jag inte få tillräckligt kontakt med henne innan dess, vilket betyder att jag aldrig får träffa henne mer. Samtidigt vill jag inte stressa fram något. Det blir inte bra. Jag skall kanske inte ta det här på så stort allvar. Det bästa jag kan göra är att se det som ett gyllene tillfälle att öva mig på att prata med en tjej. Vad kan jag fråga henne om utan att det blir fel? Hur märker jag om hon är intresserad av mig? Att hon svarar på mina frågor och ställer frågor tillbaks kanske bara betyder att hon vill vara trevlig eller? Skall jag våga fråga om vi kan byta mailadresser?

Fråga om mailadresser du. Det är ju ett bra sätt att hålla kontakten även när du slutat på DV. Ett sätt att märka om någon är lite intresserad är om hon söker kontakt med dig, sätter sig vid dig när det är fika och så. Dock kan det ju vara så att hon enbart är ute efter vänskap så det får man tänka lite på, inte bli för "på". Det är svårt det där med kärlek och att visa att man är intresserad tycker jag. Men det är några tips iallafall!

Det är klart att du kan prata med henne fast hon bara är 23 år gammal. Du kan även gå och fika med henne trots åldersskillnaden. Däremot är det möjligt att det kan påverka vad det kan bli för relation mellan er.
En risk kan också vara att ni märker att åldersskillnaden också innebär att att ni inte har så mycket att prata om egentligen, men det vet man aldrig i förväg.

Hur fortgår det hela?

http://www.bok.nu/Tomas_Domstedt/Karlek_pa_dagcenter

Applicerbart?

Jag tycker inte att åldersskillnad är något konstigt alls. Jag tycker inte att du ska sluta prata med henne pga åldersskillnaden.

Om du knappt har pratat med henne så vet du väl egentligen inte så mycket om henne, hur kan du då vara intresserad? OBS inte menat som kritik, en undran bara. Och för att spinna vidare på din tanke om att inte ta detta så allvarligt. Försök prata med henne för att få reda på mer, så att du vet om du verkligen är intresserad. Just nu är du intresserad av första intrycket eller vad man ska säga.

Som MinusMirakel skrev så tror jag att ett bra tecken är om hon söker sig till dig, sätter sig brevid eller i närheten av dig i fikarummet osv.

Arkimedes skrev:Om du knappt har pratat med henne så vet du väl egentligen inte så mycket om henne, hur kan du då vara intresserad?

Feltänk. Jag har iaf alltid vetat vilka som är intressanta innan något alls sagts. Intresse handlar mer om hur de kommunicerar än vad de säger.

Arkimedes skrev:Som MinusMirakel skrev så tror jag att ett bra tecken är om hon söker sig till dig, sätter sig brevid eller i närheten av dig i fikarummet osv.

Ja, eller smygtittar på dig eller liknande.

Tack för alla svar och värdefulla råd!

MinusMirakel skrev:Ett sätt att märka om någon är lite intresserad är om hon söker kontakt med dig, sätter sig vid dig när det är fika och så.

På min DV har vi ett större rum där flera personer sitter och arbetar. I detta rum sitter hon och jag bredvid varandra.

När det är fika har vi inte suttit bredvid varandra. Oftast har alla sina egna favoritplatser kring fikabordet. Nästa gång skall jag försöka se om jag kan sätta mig bredvid henne.

Jag sitter sällan hela fikatiden ut. Jag brukar gå tillbaka till arbetsrummet några minuter innan fikat är slut. Tjejen brukar inte heller sitta hela fikarasten. Hon har kommit och satt sig bredvid mig i arbetsrummet och börjat arbeta. Ibland har vi varit själva i rummet några minuter och det är vid dessa tillfällen som jag har fattat mod och börjat prata med henne.

rdos skrev: Ja, eller smygtittar på dig eller liknande.

Ett par gånger när vi har fikat har jag faktiskt tyckt att hon smygtittat lite på mig.

Drar mig till minnes när jag smygtittat för länge sedan.
Idag tittar jag folk rakt i ögonen, det är trevligt när det är en trevlig människa.

Idag var jag inte på DV utan hade ett möte på arbetsförmedlingen, vilket var väldigt jobbigt. Efteråt gick jag med sorgset sinne till resecentrum i min stad, varifrån min buss hem skulle gå. När jag kom fram till busshållplatsen fick jag syn på tjejen. Hon skulle åka hem med bussen (inte samma buss som mig). Vi hälsade på varandra. Hon hade varit på stan efter att DV var slut för dagen. Hon frågade om jag hade varit på möte och jag berättade att jag hade varit på arbetsförmedlingen och att det hade varit jobbigt. Sedan frågade jag henne om hon fortfarande var intresserad av att gå på måndagsgruppen, som skulle starta igen på måndag efter jul- och nyårsuppehållet.

Måndagsgruppen är en kvällsaktivitet, varannan vecka, för personer med Aspergers syndrom som omsorgsnämden fritid i min kommun ordnar. Det är aktiviteter som att gå på bio, restaurang, promenader, spela bowling, m.m. För två veckor sedan frågade tjejen mig om jag visste när måndagsgruppen skulle börja igen efter jul- och nyår. Hon hade varit med där för ett par år sedan och ville prova på det igen. Idag när jag frågade henne om det sa hon att det var bra att jag tog upp det.

Sedan kom hennes buss och vi sa adjö till varandra. Jag fick vänta ytterligare 10 minuter på min buss. Jag önskade att vi hade kunnat prata lite mer. Jag var i alla fall glad för den korta stunden. Det värmde efter det jobbiga mötet på arbetsförmedlingen. Det kändes inte lika tungt efteråt.

Helt klart något hon verkade gilla.
Jag tror hon vill lära känna dig bättre
Antar att du också vill lära känna henne bättre

Jag var inne i en affär idag och då fick jag syn på henne. Min första tanke var att jag skulle gå fram och säga hej! Men i nästa ögonblick ångrade jag mig. Då tänkte jag istället att det säkert bara skulle vara fel. Jag pratade ju med henne dagen innan och att stöta på henne idag igen verkade lite för bra. Jag bestämde mig alltså för att låta henne vara ifred. Hon kanske bara hade undrat varför jag var i samma affär och kanske blivit misstänksam - och trott att jag förföljde henne.

Hade detta hänt för några år sedan hade jag med all säkert inte tänkt mig för utan gått fram och gjort bort mig. Kanske har jag blivit klokare med åren.

Var det rätt av mig att lämna henne ifred?

det kommer du inte få veta.

om hon var upptagen med något, så var det nog rätt, samtidigt måste man visa att man är intresserad om man vill att den andra ska veta det.

Fenren skrev:om hon var upptagen med något, så var det nog rätt, samtidigt måste man visa att man är intresserad om man vill att den andra ska veta det.

När jag såg henne tittade hon på något i butiken, så man kan säga att hon var upptagen med något. Därför hade det varit synd att störa henne. Sedan har du naturligtvis rätt. Om man är intresserad av någon är det bra att visa det. I mitt fall är det svårt eftersom jag knappt känner henne. Visst är jag intresserad av henne. Men jag vet inte vad hon tycker om mig. Om hon är det minsta intresserad av mig så är jag alldeles för oerfaren eller har svårt att se det (Aspergerproblematik!). Det enda jag kan göra är att försöka prata med henne för att lära känna henne mer och på så sätt ta reda på vad hon tycker om mig. Det viktigaste är att jag är försiktig och inte går för fort fram, vilket har hänt förr och det blev bara fel.

silent_wings skrev:Var det rätt av mig att lämna henne ifred?

Vem vet? Men i en affär är det nog rätt oskyldigt att stöta på varann...

Moggy skrev:

silent_wings skrev:Var det rätt av mig att lämna henne ifred?

Vem vet? Men i en affär är det nog rätt oskyldigt att stöta på varann...

Man kan "råka" gå mot henne och säga typ:
- Hej, handlar du här du med?
eller
- Hej, kul att se dig!
eller
- Hoppsan, nu ses vi igen.

eller annan lämplig kommentar som det råkar falla sig!

Jag har en person som jag har "råkat stöta ihop med" lite väl många gånger så att jag börjat tro att det inte är en slump. Bland annat hamnade han flera gånger i rad på samma buss som jag på fredagar trots att han slutar tidigare än jag och vid något tillfälle stötte vi ihop med varandra två gånger på samma dag. Personen i fråga vet att jag har pojkvän men vet också att jag inte bor tillsammans med någon. Jag har försökt behandla honom vänligt och korrekt men inte spinna vidare på samtalen. Det är han som få syn på mig först, hälsar och börja bubbla om något. Kan inte se att vi har några gemensamma intressen heller så ibland undrar jag om jag har inbillat mig och allt är en slump i alla fall.

silent_wings skrev:Jag var inne i en affär idag och då fick jag syn på henne. Min första tanke var att jag skulle gå fram och säga hej! Men i nästa ögonblick ångrade jag mig. Då tänkte jag istället att det säkert bara skulle vara fel. Jag pratade ju med henne dagen innan och att stöta på henne idag igen verkade lite för bra. Jag bestämde mig alltså för att låta henne vara ifred. Hon kanske bara hade undrat varför jag var i samma affär och kanske blivit misstänksam - och trott att jag förföljde henne.

Hade detta hänt för några år sedan hade jag med all säkert inte tänkt mig för utan gått fram och gjort bort mig. Kanske har jag blivit klokare med åren.

Var det rätt av mig att lämna henne ifred?

Jag tycker inte du gjort bort dig om du gått fram och hälsat. Däremot är det svårare att veta om det varit ok att fortsätta prata. Det är ju sånt man ska märka på kroppsspråket.

Om hon däremot sett dig hade hon kanske undrat varför du inte hälsat utan ignorerat henne. Och det hade också varit fel. Men såg hon dig inte så är ingen skada skedd.

Just detta grubblande på hur man ska göra och hur det kan uppfattas känns typiskt "förvärvat aspigt". Dvs efter att man oavsiktligt gjort fel många gånger vågar man inte längre handla spontant.

Som bjäbbis säger så kan det bli liksom för ofta tror jag.
Men råkar man springa på någon så ser inte jag det som ett bekymmer men jag kan nog reagera lite som du silent_wings.
Fast finns det en naturligare förklaring så kan det ju vara ok ändå.
Hade bjäbbis beundrare slutat samtidigt som henne tror jag inte hon reagerat över o träffa honom på bussen tex.

Silent, du kan ju säga "nämmen, springer man på dig överallt nu ".

Alien skrev:Jag tycker inte du gjort bort dig om du gått fram och hälsat. Däremot är det svårare att veta om det varit ok att fortsätta prata. Det är ju sånt man ska märka på kroppsspråket..

Om båda har Aspergers och kanske har svårt att se, uppfatta och förstå kroppspråk blir situationen mycket mer komplicerad.

Eller så mycket enklare för att man troligen har acceptans för att inte följa samma mönster som de flesta har.

Att tycka om någon är en fin känsla, man får tycka om någon ensidigt.
Det är nog ofta intressant om man får höra att någon tycker om en
Det tror jag stämmer både för dig och henne.

Du skulle ju kunna mjukstarta med att säga att du gillar att ha med henne att göra eller att det vore trevligt o lära känna henne bättre.
Bara o göra om till ord som passar dig bättre eller kopiera rakt av

nano skrev:Eller så mycket enklare för att man troligen har acceptans för att inte följa samma mönster som de flesta har.

tänkte något liknande

De två senaste dagarna har det hänt saker som jag inte vet hur jag skall tolka. Igår natt hade jag väldigt svårt att sova. Det var tankarna på henne och vad som hände dagen innan som jag inte kunde släppa utan bara låg och ältade.

Den första dagen var i måndags. På kvällen var det dags för årets första träff med måndagsgruppen. Den här första gången skulle vi planera aktiviteter för några tillfällen framöver. Det bjöds också på fika, som vi fick betala en mindre slant för. Hela helgen hade jag undrat och hoppats att tjejen skulle komma. Det skulle kännas lättare om hon var med. Som jag skrev i mitt förra inlägg hade hon berättat att hon fortfarande var intresserad att gå dit. På söndagskvällen tittade jag till och med i busstidtabellen för att se vilken buss hon kunde tänkas ta.

På måndagskvällen kom min buss till resecentrum ca 10 minuter innan hennes buss skulle komma. Jag ställde jag mig busskuren och väntade. När sedan bussen kom som jag trodde att hon skulle vara med på blev jag ett ögonblick orolig att hon inte skulle vara med. Lyckligtvis var hon det. När hon hade stigit av gick jag mot henne och sa hej! Jag uppfattade inte om hon blev glad eller rädd, men jag tror att hon uppskattade att jag mötte henne. Sedan följdes vi åt till den plats där måndagsgruppen brukar träffas innan de går vidare till kvällens aktivitet. Den här gången skulle vi vara i samma lokaler där jag och tjejen har DV (Daglig Verksamhet). Vi blev till slut ett tio tal deltagare samt ledare.

Ett förslag på aktiviteter som diskuterades var att gå på restaurang. En av ledarna (dom är två totalt) sa att det skulle vara bra om det fanns en lista på de restauranger som finns i närheten och undrade om någon skulle tänka sig att göra en sådan lista. Tjejen som jag är intresserad av sa att hon kunde försöka göra det. Jag återkommer med varför jag berättade om detta.

Jag satt bredvid tjejen, men vi pratade knappt med varandra. Det fanns andra i gruppen som pratade desto mer. Varken hon eller jag kom inte heller med några förslag på aktiviteter. Efter drygt en timme jag la märke till att hon hade tre ringar på ena handens ringfinger. Det var tre ringar som satt ihop och som det stod något på, men jag såg inte riktigt vad. Då fattade jag mod och frågade henne vad det stod på hennes ringar. Hon visade mig. På den ena stod det "Love" på den andra stod det "Hope" och på den tredje stod det "Faith". Jag sa att jag tyckte dom var fina. Lite blygt och säkert överraskad sa hon "Tack!" Efteråt blev jag osäker på om det var rätt att säga detta. Det kändes en aning dumt. Var det en komplimang jag gav?

När kvällen började lida mot sitt slut och vi skulle gå hem blev det så att jag gick för att ta på mig min jacka. Tjejen kom en stund senare och tog på sig sina ytterkläder. Jag frågade när hennes buss gick hem och hon svarade att den nog precis hade gått. Hon skulle istället ringa sina föräldrar så att de kunde komma och hämta henne. Hon frågade när min buss gick och jag berättade. Sedan frågade hon faktiskt om jag skulle komma till DV dagen efter. Ett ögonblick trodde jag att jag skulle få säga adjö och gå till busshållplatsen själv. Men då sa hon att hon kunde följa med mig mig. Hennes föräldrar skulle hämta henne där. På vägen dit passade jag på att fråga om hon behövde hjälp med listan över restauranger. Jag föreslog att vi kunde hjälpas åt och det sa hon att vi gärna kunde göra. Hon var visst lite osäker på hur hon skulle göra.

Framme vid busshållplatsen fick vi vänta några minuter innan min buss kom. När bussen kom sa jag att vi ses morgon. Hon sa "ha det så bra!" Jag sa "detsamma!". Sedan sa vi adjö till varandra. Nu till en konstig sak. På bussen satte jag mig vid fönstret och försökte se henne, men såg henne inte. Först trodde jag att hon ställt sig inne i busskuren och var dold av reklamskylten som täckte ena sidan. När bussen sedan körde tittade jag efter, men hon fanns inte där. Sedan såg jag att hon stod en bit längre bort. Det var alltså där hennes föräldrar skulle hämta henne. Hon hade alltså följt med mig till busshållplatsen och sedan gått dit där hennes föräldrar skulle hämta henne. Det var väldigt omtänksamt av henne!

Dagen efter var en tisdag och den dag då hon brukar vara på DV. Strax innan vi skulle sluta för dagen passade jag på att fråga om hon skulle åka hem direkt eller gå på stan ett tag, vilket hon brukar göra ibland. Hon sa att hon skulle åka hem direkt. Då frågade jag om det gick bra om jag fick följa med henne till busshållplatsen och det gjorde det - våra bussar stannar på samma hållplats. På vägen dit frågade jag henne hur vi skulle göra med listan på restauranger. Jag tänkte att vi skulle kunna träffas någon gång och göra den tillsammans. Det var hon med på. Sedan var det bara frågan vilken dag och tid. Jag sa att hon kunde få min mailadress och att hon sedan kunde maila mig när det passade henne. Det tyckte hon var en bra idé. Hon föreslog också att vi kunde träffas efter DV nästa vecka och gå till biblioteket. Vi bestämde inget. Hon skulle maila mig.
Så nu har hon fått min mailadress. Jag fick eller frågade inte efter hennes. Jag tänkte att det är bättre om hon tar initiativet att skriva. När jag skriver detta fick jag faktiskt ett mail från henne, i vilket hon frågar om vilken dag och tid som passar mig bäst.

Den här dagen hade jag också tagit med mig ett par bilder på mina systerdöttrar och min hund. Jag hade tidigare berättat för henne om mina systerdöttrar och att jag och min mor hade en hund. Nu frågade jag om hon ville se bilderna och det ville hon mycket gärna. Hon tyckte mina systerdöttrar och min hund var jättefina och söta. Hon frågade till och med vad mina systerdöttrar hette och jag berättade det för henne. Sedan kom hennes buss och vi sa adjö till varandra. Jag fick vänta en stund till på min buss.

Så här efteråt väcker dessa små händelser tusen känslor och tankar inom mig. De har än en gång gjort mig upprymd. Samtidigt skrämmer det mig.
Hur skall jag tolka att hon exempelvis var snäll och följde mig till busshållplatsen eller gärna ville att vi skulle göra listan på restauranger tillsammans. Det som skrämmer mig är att jag inte vet hur jag skall hantera de känslor som har jag. Är det början till en förälskelse vet jag inte vad jag skall göra. Jag måste i alla fall försöka stilla mitt sinne. Naturligtvis finns längtan efter en flickvän och allt vad det innebär inom mig, men jag är också rädd för det. Vi känner knappt varandra än och jag är fortfarande osäker på hennes intresse. Att hitta en vän i henne är det jag vill satsa på i första hand. Något annat orkar jag inte med just nu, hur högt mitt hjärta än skriker.

Jag tror att magkänlsa är viktigt. Eller nä, det är det nog inte alls när jag tänker efter. Snarare tvärtom. Jag uppfattar det nämligen som att du är väldigt förälskad, och då är det ännu svårare att tolka personen man är intresserad av på ett sätt som stämmer överens med verkligheten, utöver AS-problematiken alltså. Det bästa, tror jag, är att bara ta det lugnt (det kan ju också vara svårt förstås, men det är en bra riktlinje) och låta saker och ting ske naturligt.