Ibland skummar jag frågespalterna i framförallt DN på nätet. Dels den om familjeproblem och dels den om barn och ungdomar. Nu kan man naturligtvis inte ställa diagnos eller ens ha starka misstankar utifrån vad som brukar skrivas i frågorna, men nog får jag en känsla av att det väldigt ofta handlar om problem som i alla fall till viss del påminner om AS. Ibland är det små tecken som man inte i sig ska dra några större växlar på, som dagens fråga från kvinnan som klagar på att hennes man aldrig vill diskutera hur han mår och lite sådana saker. Ibland känns det som starkare tecken på AS, eller ibland ADHD (sistnämnda kanske oftast i barn- och ungdom).

Jag kan inte låta bli att undra ibland hur många av de personer som beskriver sig själva eller som beskrivs som egentligen har någon ännu odiagnsticerad NPF? Det förslaget brukar aldrig komma från experten som svarar, men det är väl kanske heller inte lämpligt att ge om tecknen inte är extremt tydliga. Den här återkommande känslan får mig dock att tänka att det behövs mycket mera information och kunskap i samhället om NPF, för att det säkerligen finns så många därute, speciellt vuxna, som har sådana problem utan att veta om det. Jag menar då inte att det nödvändigtvis måste leda till en diagnos. Många av dessa verkar fungera bra och skulle förmodligen ha stor hjälp bara av en insikt om att de (kanske) har AS eller någon annan NPF, och ibland kanske ännu mera av att partnern, föräldrarna etc. inser det.

Jag vet inte om detta är något diskussionunderlag egentligen. Jag ville nog mest bara dela med mig av mina tankar om det.

Går det att bläddra bland frågespaltens inlägg på dn.se? Ofta brukar sådant material tillhöra det som inte är gratis.

DN borde egentligen ge ut den där frågespalten i bokform. Minns en frågespaltbok från 80-talet som heter Kärlek och Ensamhet av Dag Notini, som då jobbade just på DN. Ser att den går att få tag i på sajter med begagnade böcker.

GP gjorde det förra året i boken <a href="http://www.bokus.com/b/9789170296697.html">100 X Lust att Leva av Anette Utterbäck och Sarah Britz</a>.

Och även annat än bara frågespalten kanske. Skummade som hastigast på det som heter Insidan på dn.se och det finns ju hur mycket som helst - självhjälp för arbetslösa, mindfulness, meditation, artiklar med människor som kommit ur stressen osv osv.

Det går att läsa online utan kostnad eller inloggning. Du hittar det på Fråga Insidan.

Jag tror inte att det är speciellt NT att diskutera känslor med kvinnor. Det är nog snarare regel att kärringarna gnäller för att man är för okänslig efter 15 år's äktenskap, eller övht. Har man då dålig ekonomi, så finns det nog en mängd faktorer som de inte tagit med i brevet.

Har ofta tänkt detsamma Kvasir. För att inte tala om när folk talar om sina krävande barn (eller barn som bara klättrar på allt och bara leker med vatten eller bara trycker på knappar hela tiden...) och man vet att det finns npf i den släkten.

Har dock för många gånger försökt leda in spåret på att även barnet skulle kunna ha drag eller full blown nånting men uj vad pisk man får och det är det inte värt, för mig, som behöver ta det lugnt. De får väl inse faktum själva, senare, tyvärr. Om de nånsin inser...

På den tiden jag kollade på Dr Phil ibland så slogs jag av att han oftast missade helt uppenbar aspighet eller ADHD, och läxade upp folk för att de inte uppförde sig enligt normen som om det bara var en fråga om vilja.

Ja usch, jag har riktigt svårt med Dr Phil... gillade programmet först, men när han en gång gav sig på en homo eller om det var en transperson och sa denne fick lägga ner "för barnens skull" så var det droppen...

Det som fick min bägare att rinna över var när han sa att en kvinna som just fött barn och var ointresserad av sex skulle ställa upp ändå om hon ville att äktenskapet skulle hålla, och när de hade en heroinmissbrukare i The Dr Phil House som inte fick vara ifred och tända av utan som de satt och angrep hela tiden medan hennes kropp kämpade med abstinensen. Blev så upprörd att jag höll på att slänga ut TV:n.

Man blir inte TV-kändis på att vara konventionell och slätstruken. Det funkar bättre att vara kontroversiell.

Dr. Phil... låter lite som Ceasar Milan eller andra sådana där ångvältar som kan uppvisa quick fixes i TV.

Fallen som dör eller kollapsar visar man förstås inte.

Idag läste jag en frågespalt i SvD. Tyckte detta fall skulle kunna tyda på att sonen har AS:

Han gick inte att krama – gav man honom en kram blev han stel som en pinne. Vid skolavslutningar blev alla eleverna kramade av sin lärare – alla barn kramade tillbaka men inte vår son.

Så har åren gått – han gick ut 9:an med strålande betyg – bara MVG och VG. Därefter gick han naturvetenskapliga programmet i tre år och gick återigen ut med toppbetyg. Så började han på universitetet, gick något år men hoppade av. Vi har hoppats att han ska söka vidare till någon skola men vi får inget svar från honom om vad han vill göra.

Han är enbart på sitt rum, deltar inte i vårt familjeliv. Maten äter han visserligen med oss, men han säger varken bu eller bä och direkt han ätit färdigt går han tillbaka till sitt rum. Jag tycker han går som i slow-motion. Jag ser honom aldrig glad. Jag vet inte vad han tänker, vad han känner, hur han mår. På sitt rum tittar han på filmer, sitter framför datorn eller lyssnar på musik. Frågar man honom om något så svarar han enstavigt eller också snäser han något tillbaka.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologensvarar/var-son-gar-i-sjalvmordstankar_4330923.svd

Fast framför allt verkar han deprimerad och det är det som psykologen tar fasta på i sitt svar.

Det här vet jag tack och lov personer som reagerat på, och skrivit till psykologen eller rådgivaren i fråga. Kanske inte varje gång, men iaf nån gång, så de får höra att ALLT inte är "behandlingsbart" med medicin, tender loving care, psykodynamisk terapi eller mindfulness.