Hej! Jag tror att min mamma har Aspergers, och som jag (och flera av mina släktingar) minns det är att hon länge var rätt så "normalstörd", men någon gång mellan 50-60 år är det som om As "bröt ut" i henne. Hon blev mer socialt tillbakadragen och blyg, och undvek t ex bekanta för att hon skulle slippa hälsa på dem. Hon fick också fixeringar, bl a kring rengöring och miljön.
Själv fyller jag snart 50 år, och har inte As diagnos, men jag börjar allt mera fantisera om att helt dra mig tillbaka från alla mänskliga kontakter, eftersom jag tycker att det är så jobbigt att umgås med människor. Jag får ofta ångest för att människor inte gillar mig eller för att jag har varit dum.

Nu är min fråga: är det här något ni känner igen, kanske hos era föräldrar, att asperger-symtomen blev mycket mera tydliga i 50-års ålder?

Saskia skrev:Nu är min fråga: är det här något ni känner igen, kanske hos era föräldrar, att asperger-symtomen blev mycket mera tydliga i 50-års ålder?

Jag är av uppfattningen att om symptomen blir mycket tydligare ganska plötsligt så utesluts alla former av medfödda bokstäver. Har jag helt fel?

Exempel mig. Anledningen till att jag gärna strävar efter att utesluta AS på mig beror på ett trauma jag fick när jag var 4 år. Min personlighet drog till det motsatta väldigt kort tid. (jag ska söka mig till vårdapparaten nästa år pga alla helkonstiga problem som dykt upp i samband med vuxenlivet, troligtvis en samtalsterapeut eller liknande)

Hej och välkommen!

Jag tycker det låter mer som social fobi eller OCD på din beskrivning. Ibland kan det vara något specifikt som utlöst att man blir mer ängslig och tillbakadragen, ibland är det kanske bara naturliga fluktuationer.

I o f s är det inte helt ovanligt att personer med AS får social fobi eller OCD också men AS brukar vara medfödd och inte något man drabbas av helt plötsligt bara.

Fast visst, det kan nog hända att en del har medfödda AS-drag men lyckats hålla sig under radarn och uppföra sig hyfsat 'normalt' under större delen av livet, tills de inte längre orkar hålla masken när de blir äldre, eller bara slappnar av mer och tillåter sig att vara sig själva.

Jag är 48 och tycker nog att jag å ena sidan fått bättre koll socialt (jämfört med när jag var yngre) och är mer ohämmad och avslappnad, samtidigt som jag tål och orkar mindre rent fysiskt och är mindre villig att utsätta mig för stress, krav och situationer som är det minsta jobbiga.

Har du pratat med din mamma om dina misstankar?

Välkommen Saskia!

Tack för välkomnandet!

@ imperativ: Jag håller med dig om det där med trauma, men det har inte varit någon plötslig förändring i min mamma, utan något som har växt fram under 10 år. Och när jag ser tillbaka på min barndom hade hon redan då stora brister i bl a social förståelse, men hon var kanske för kuvad (av min pappa) för att det skulle komma ut på samma sätt som det gör nu.

@ Inger: Jag har inte pratat med min mamma om det jag tänker, jag tror hon skulle bli arg och förolämpad. Jag beskrev min mamma bara väldigt kort, och det finns mycket jag inte nämnde, som att hon har mycket svårt att se vad hon gör i kontakten. Jag tror att hennes blygsel bl a kommer från att hon får många negativa reaktioner från människor, och hon förstår inte varför de reagerar som de gör, eftersom hon inte fattar hur "dum" hon kan vara mot andra.
Ett exempel som är typiskt för min mamma: min mamma är änka och tycker inte om att laga mat. Hon har gifta vänner som ibland bjöd henne på middag. Det tyckte hon om men nu bjuder de henne inte längre. Jag frågade henne om hon hade bjudit tillbaka vännerna. Nej, säger hon, jag tycker ju inte om att laga mat! Jamen, säger jag, de vill kanske också bli bjudna någon gång. Nej, det är skillnad, säger hon. De ska ju laga mat i alla fall, för de är gifta. Det är inget extra jobb för dem att bjuda mig. Men för mig är det extra jobb att laga mat åt dem. Och hur jag än försöker, lyckas jag inte övertyga henne att hon bör bjuda tillbaka vännerna ibland. Och hon klagar att dessa vänner sviker henne...

Det där du skriver att du tål och orkar mindre när man blir äldre, jag undrar om det kan ha något att göra med att vissa drag blir tydligare när man blir äldre...

Saskia skrev:@ Inger: Jag har inte pratat med min mamma om det jag tänker, jag tror hon skulle bli arg och förolämpad. Jag beskrev min mamma bara väldigt kort, och det finns mycket jag inte nämnde, som att hon har mycket svårt att se vad hon gör i kontakten. Jag tror att hennes blygsel bl a kommer från att hon får många negativa reaktioner från människor, och hon förstår inte varför de reagerar som de gör, eftersom hon inte fattar hur "dum" hon kan vara mot andra.
Ett exempel som är typiskt för min mamma: min mamma är änka och tycker inte om att laga mat. Hon har gifta vänner som ibland bjöd henne på middag. Det tyckte hon om men nu bjuder de henne inte längre. Jag frågade henne om hon hade bjudit tillbaka vännerna. Nej, säger hon, jag tycker ju inte om att laga mat! Jamen, säger jag, de vill kanske också bli bjudna någon gång. Nej, det är skillnad, säger hon. De ska ju laga mat i alla fall, för de är gifta. Det är inget extra jobb för dem att bjuda mig. Men för mig är det extra jobb att laga mat åt dem. Och hur jag än försöker, lyckas jag inte övertyga henne att hon bör bjuda tillbaka vännerna ibland. Och hon klagar att dessa vänner sviker henne...

Hehe, det där låter ju lite märkligt ja, att hon inte ens fattar själva principen att det är lämpligt/rättvist/socialt förväntat att bjuda tillbaka ibland. Sen om man ändå inte orkar/kan/vill göra det är en sak men då bör man i alla fall inte bli förvånad över om andra tröttnar på att bjuda.

Det där du skriver att du tål och orkar mindre när man blir äldre, jag undrar om det kan ha något att göra med att vissa drag blir tydligare när man blir äldre...

Det kan det säkert. Det jag och flera reagerade mot var detta att din mammas eventuella AS skulle ha brytit ut helt plötsligt på äldre dar, för i så fall är det inte AS eftersom AS är ett medfött syndrom. Däremot är det många av oss som har medfödd AS som lyckats passera som hyfsat normala under större delen av livet - tills man inte längre orkar kämpa eller hålla fasaden uppe. Möjligen skulle det kunna vara så i din mammas fall (vilket förstås är omöjligt att veta säkert utan en riktig utredning).

Tony Attwood har skrivit en bra artikel om varför AS ofta är svårare att upptäcka i flickor/kvinnor: http://www.fortunecity.com/meltingpot/b ... 4/id26.htm Kvinnor är ofta mer verbala, kan ha starkare instinkt och/eller socialt tryck att anpassa sig, och större skicklighet i dölja sina svårigheter och avvikelser.