Jag klarar inte av rött, blir arg och får ångest och dåligt humör och.......

Blått är inte heller så bra, men i alla fall bättre än rött.

Lila gör mig glad (konstigt, det är ju en blandning av blått och rött...) och grönt gör mig lugn.

Är det fler som reagerar som jag?

Jag klarar inte av brunt. När jag gick i förskolan hade jag en brun overall med diarréfärgad stripe längs sidan. Jag var så arg och ledsen. Jag mådde mycket dåligt och kände mig ful i den, som en bajskorv.

Jag var mycket ledsen över att vi hade brunt golv i kök och hall hemma. Jag tror inte mina föräldrar förstod vad de gjorde mot mig när jag tvingades byta sovrum från ett med beige golv till ett med brunt. Jag mådde riktigt dåligt av det och grät och höll monologer om hur hemskt det var med brunt golv. Som tröst fick jag nya tapeter med rosa blommor.

Jag älskade föräldrarnas vinröda sovrum. Jag gillar än idag vinrött, har vinröda soffor i vardagsrummet också. Vad skulle Freud säga?

Gult gör mig nästan euforisk. Enormt trygg känsla. Vi hade ett gult badrum när jag var liten. Jag tyckte om att vara där inne och bada eller bara vara och låta solljuset strila in genom det frostade fönstret.

Rosa älskade jag från dag 1. Både babyrosa och cerise.

Jag kunde acceptera brunt när jag fick en leopardfärgad dress dock! Men inte annars.

Blablabla, men allt härrör från min barndom, så jag har inte synestesi eller så, väldigt starka preferenser bara.

Jag kan inte uttala mig om vilka färger jag gillar och inte gillar på rak arm, det beror på sammanhanget. När det gäller inredning har jag en mycket bestämd uppfattning; det ska vara mörkt, dämpat, sobert, vuxet. Gärna gammalmodigt. Kläder ska gå i svart, vitt & grått.

Jag hatar furumöbler, trasmattor, pastellfärger och banal konst.

tycker inte om rosa, ok på andra men hemskt på mig (kanske inte hur det ser ut utan hur det känns)
har börjat ha kläder med rosa detaljer på dock (ok en tröja men det är cerise rosa så den räknas som många)
har också problem med lila men inte lika stora problem.

är obekväm med vitt på överkroppen, känns som man ropar "hallå här är jag, kolla på mig"

svart är jag mest bekväm i. (fick en kommentar av en kille från kyrkan "alla som är klädda i svart är satanister" jag hade bara svart på mig då ett tag gick jag bara klädd i svart)

skulle inte heller kunna ha rosa inredningdetajer eller andra saker som "hör till" mig, men andra kan vara riktigt söta i rosa.

Googlade på "färgpsykologi" och hiittade bl.a. detta:

http://web.comhem.se/~u05800245/psyke.htm

Och visst har färger betydelse för måendet. Själv gillar jag ljusa "svala" färger när det gäller bostaden.

Men min absoluta favoritfärg framgåår av denna tråd

den-brandgula-traden-t10006.html ... = brandgula

Duras skrev:Googlade på "färgpsykologi" och hiittade bl.a. detta:

http://web.comhem.se/~u05800245/psyke.htm

Och visst har färger betydelse för måendet. Själv gillar jag ljusa "svala" färger när det gäller bostaden.

Måste säga att jag fattade nada av den där. Och det var för mycket refererande till kristendomen, jag är uppvuxen ateistiskt så jag har inga som helst såna referensramar.

Flia skrev:Jag klarar inte av rött, blir arg och får ångest och dåligt humör och.......

Blått är inte heller så bra, men i alla fall bättre än rött.

Lila gör mig glad (konstigt, det är ju en blandning av blått och rött...) och grönt gör mig lugn.

Är det fler som reagerar som jag?

Klara färger har alltid plågat mig, särskilt rött, orange och klargult. Sen beror det också på sammanhanget. I inredning kan det vara trevligt med varma färger som jag är måttligt förtjust i annars. Bara de inte är klara.

Men det är inte bara subjektivt och personligt hur man reagerar på färger. Forskning har visat att rött har en aktiverande effekt på kroppen (även på blinda har jag hört) och upplevs som varmare än blått trots att rummen i experimenten hade exakt samma fysiska temperatur. Inte så konstigt egentligen med tanke på att rött ligger precis intill infrarött som ju är ren värmestrålning.

Medan blått och grönt är kända för att vara lugnande och svalkande, ev både fysiskt och framför allt psykologiskt genom att man lätt associerar dem med natur, himmel och hav.

I subtraktiv färgblandning (alltså med pigment) är lila en blanding av cyan och magenta (eller spektrum minus gult & grönt om man ska vara riktigt petig). Men är också en egen våglängd (eller några stycken näraliggande våglängder) och därmed en egen färg. I färgcirkeln räknas lila som en sekundärfärg, och sekundärfärger är ofta lite mer intressanta än primärfärgerna om man tycker primärfärgerna är irriterande bjärta och banala. Man kan nog visst bli glad av den.

I populärpsykologi brukar personer som gillar lila anses vara intresserade av udda saker, ev andliga eller mystiska.

Intressant inlägg av Inger. Jag har svårt för orange och knalliga neonfärger, mardrömmen är att försöka studera i ett rum med orangefärgade tapeter.

KrigarSjäl skrev:Jag hatar furumöbler, trasmattor, pastellfärger och banal konst.

Så otroligt borgerligt att racka ner på furumöbler, trasmattor och banal konst.

Flia skrev:

Duras skrev:Googlade på "färgpsykologi" och hiittade bl.a. detta:

http://web.comhem.se/~u05800245/psyke.htm

Och visst har färger betydelse för måendet. Själv gillar jag ljusa "svala" färger när det gäller bostaden.

Måste säga att jag fattade nada av den där. Och det var för mycket refererande till kristendomen, jag är uppvuxen ateistiskt så jag har inga som helst såna referensramar.

Jag är också ateist, men förstår inte din kommentar. Såvitt jag kan se nämns kristendomen bara på ett enda ställe:

Blått representerar tro och barmhärtighet inom kristendomen.

Tyckte texten passade bra till ditt grundinlägg men den är lite tungläst.

Blå och brun är mina favoritfärger.

Fast olika nyanser har större påverkan än själva färgen. Färger som är fula solo, kan vara snygga i par. Var färgerna är betyder också en del. Osv osv osv osv.

Flia skrev:Måste säga att jag fattade nada av den där. Och det var för mycket refererande till kristendomen, jag är uppvuxen ateistiskt så jag har inga som helst såna referensramar.

Oavsett hur mycket ateist du är är du påverkad av kristendomen eftersom vi lever i ett samhälle som styrts av kyrkan i många hundra år. Lutheranismen finns där oavsett om vi vill det eller ej.

KrigarSjäl skrev:

Flia skrev:Måste säga att jag fattade nada av den där. Och det var för mycket refererande till kristendomen, jag är uppvuxen ateistiskt så jag har inga som helst såna referensramar.

Oavsett hur mycket ateist du är är du påverkad av kristendomen eftersom vi lever i ett samhälle som styrts av kyrkan i många hundra år. Lutheranismen finns där oavsett om vi vill det eller ej.

Nu blir det OT, men....
Jag är uppvuxen i ett dysfunktionellt hem, med ADHD och AS i skön förening. Ingen i familjen har nånsing lyssnat på Luther's advokater, och jag har aldrig känt mig delaktig i samhället. Så nej, jag tycker inte att jag är påverkad av Luther.

Inger skrev:

Flia skrev:Jag klarar inte av rött, blir arg och får ångest och dåligt humör och.......

Blått är inte heller så bra, men i alla fall bättre än rött.

Lila gör mig glad (konstigt, det är ju en blandning av blått och rött...) och grönt gör mig lugn.

Är det fler som reagerar som jag?

Klara färger har alltid plågat mig, särskilt rött, orange och klargult. Sen beror det också på sammanhanget. I inredning kan det vara trevligt med varma färger som jag är måttligt förtjust i annars. Bara de inte är klara.

Men det är inte bara subjektivt och personligt hur man reagerar på färger. Forskning har visat att rött har en aktiverande effekt på kroppen (även på blinda har jag hört) och upplevs som varmare än blått trots att rummen i experimenten hade exakt samma fysiska temperatur. Inte så konstigt egentligen med tanke på att rött ligger precis intill infrarött som ju är ren värmestrålning.

Medan blått och grönt är kända för att vara lugnande och svalkande, ev både fysiskt och framför allt psykologiskt genom att man lätt associerar dem med natur, himmel och hav.

I subtraktiv färgblandning (alltså med pigment) är lila en blanding av cyan och magenta (eller spektrum minus gult & grönt om man ska vara riktigt petig). Men är också en egen våglängd (eller några stycken näraliggande våglängder) och därmed en egen färg. I färgcirkeln räknas lila som en sekundärfärg, och sekundärfärger är ofta lite mer intressanta än primärfärgerna om man tycker primärfärgerna är irriterande bjärta och banala. Man kan nog visst bli glad av den.

I populärpsykologi brukar personer som gillar lila anses vara intresserade av udda saker, ev andliga eller mystiska.

Spännande läsning och allt tål att "smakas" på.
Visst är jag (som alla andra här) intresserad av udda saker, dock inte andlighet.

Flia skrev:

KrigarSjäl skrev:

Flia skrev:Måste säga att jag fattade nada av den där. Och det var för mycket refererande till kristendomen, jag är uppvuxen ateistiskt så jag har inga som helst såna referensramar.

Oavsett hur mycket ateist du är är du påverkad av kristendomen eftersom vi lever i ett samhälle som styrts av kyrkan i många hundra år. Lutheranismen finns där oavsett om vi vill det eller ej.

Nu blir det OT, men....
Jag är uppvuxen i ett dysfunktionellt hem, med ADHD och AS i skön förening. Ingen i familjen har nånsing lyssnat på Luther's advokater, och jag har aldrig känt mig delaktig i samhället. Så nej, jag tycker inte att jag är påverkad av Luther.

Du är i alla fall uppvuxen i en kristen nation med kristna traditioner och kristen indoktrinering, om än mild.
Är du uppvuxen i Sverige har du Luther i ryggmärgen, det går inte att komma ifrån.

KrigarSjäl skrev:

Flia skrev:

KrigarSjäl skrev:Oavsett hur mycket ateist du är är du påverkad av kristendomen eftersom vi lever i ett samhälle som styrts av kyrkan i många hundra år. Lutheranismen finns där oavsett om vi vill det eller ej.

Nu blir det OT, men....
Jag är uppvuxen i ett dysfunktionellt hem, med ADHD och AS i skön förening. Ingen i familjen har nånsing lyssnat på Luther's advokater, och jag har aldrig känt mig delaktig i samhället. Så nej, jag tycker inte att jag är påverkad av Luther.

Du är i alla fall uppvuxen i en kristen nation med kristna traditioner och kristen indoktrinering, om än mild.
Är du uppvuxen i Sverige har du Luther i ryggmärgen, det går inte att komma ifrån.

Du har fel. Är man uppväxt utan att förstå samhället och med föräldrar som inte heller förstog och inte uppfostrade så behöver man inte ha blivit indoktrinerad.

Flia skrev:Du har fel. Är man uppväxt utan att förstå samhället och med föräldrar som inte heller förstog och inte uppfostrade så behöver man inte ha blivit indoktrinerad.

Så du hade hemundervisning och gick inte i skolan och hade inte heller några kamrater... och likadant med dina föräldrar (om de nu är uppväxta i Sverige)...

Då förstår jag att du klarat dig undan...

Miche skrev:

Flia skrev:Du har fel. Är man uppväxt utan att förstå samhället och med föräldrar som inte heller förstog och inte uppfostrade så behöver man inte ha blivit indoktrinerad.

Så du hade hemundervisning och gick inte i skolan och hade inte heller några kamrater... och likadant med dina föräldrar (om de nu är uppväxta i Sverige)...

Då förstår jag att du klarat dig undan...

Nej, inga kamrater. Och moralregler var inget jag lyssnade på i skolan, eftersom mina föräldrar ansåg att de var löjliga.
Jag gick i en bubbla för mig själv och hade inte mycket kontakt med andra.

Var du blind, döv och analfabet också?
Ingen TV, ingen radio, inga filmer, inga böcker, tidningar, CD-skivor eller datorer?
Bodde du i en grotta långt ner i urberget?

I så fall förstår jag att du är helt befriad från lutheranism & kristendom.

Alltså.... TV hade bara en kanal... Filmer såg vi på bio några gånger per år, CD-skivan fanns inte (däremot LP- och EP-skivor med Beatles och HepStars) och dator var nåt stort shabrak i USA nånstans.
Däremot var nog Lutheranismen starkare då....

Du vägrar tro på mig märker jag.
Säg nån samhällsregel sprungen ur kristendomen som du tror att jag färgats av.

Alexandra skrev:Så otroligt borgerligt att racka ner på furumöbler, trasmattor och banal konst.

Ja för böfvelen!
Det understår mig icke att vistas i allmogets habitat och jag dristar icke att efterlikna pöbelns kulturyttringar i min husliga trefvnad.

Flia skrev:Alltså.... TV hade bara en kanal... Filmer såg vi på bio några gånger per år, CD-skivan fanns inte (däremot LP- och EP-skivor med Beatles och HepStars) och dator var nåt stort shabrak i USA nånstans.
Däremot var nog Lutheranismen starkare då....

Du vägrar tro på mig märker jag.
Säg nån samhällsregel sprungen ur kristendomen som du tror att jag färgats av.

Kristendomen sitter så pass djupt förankrat i Sveriges kultur och historia och genomsyrar samhällsfundamenten i den grad att man måste ha vuxit upp under avsaknad av flera sinnesförmågor långt nere i urberget för att ha sluppit bli påverkad av det.
Kristendomen har funnits i Sverige sen...vad är det, 1100-talet?

KrigarSjäl skrev:

Flia skrev:Alltså.... TV hade bara en kanal... Filmer såg vi på bio några gånger per år, CD-skivan fanns inte (däremot LP- och EP-skivor med Beatles och HepStars) och dator var nåt stort shabrak i USA nånstans.
Däremot var nog Lutheranismen starkare då....

Du vägrar tro på mig märker jag.
Säg nån samhällsregel sprungen ur kristendomen som du tror att jag färgats av.

Kristendomen sitter så pass djupt förankrat i Sveriges kultur och historia och genomsyrar samhällsfundamenten i den grad att man måste ha vuxit upp under avsaknad av flera sinnesförmågor långt nere i urberget för att ha sluppit bli påverkad av det.
Kristendomen har funnits i Sverige sen...vad är det, 1100-talet?

Stämmer. Men kom igen! Säg nåt som du är säker på att jag färgats av!

Det man menar med Lutherska ideal (oavsett om han verkligen var upphov till dem eller inte) är väl vanligen såna saker som hög arbetsmoral, mer spartanskt leverne (som motvikt till katolicismens frosseri i guld och pynt), allmän skötsamhet (istället för att kunna synda fritt och sen köpa avlatsbrev av kyrkan).

Sånt som gör att vi svenskar lätt får dåligt samvete - eller får veta av andra att vi borde få det - om vi inte vill eller orkar jobba som andra, orkar ställa upp för vänner och grannar i alla väder, om vi drömmer om lyx, flärd och överflöd, gnäller över sjukdomar och problem, eller tar sticker ut för mycket genom att vara färgstarka eller annorlunda. Man ska rätta in sig i ledet och helst vara en lagom grå mus som bara jobbar på och aldrig klagar. En filosofi som råkade passa lika bra i bondesamhället som in industrisamhället och socialismens ideal, liksom i vår svenska lagomhetssträvan.

Sånt är svårt att inte påverkas av när man är marinerad i den kulturen, det kan jag helt hålla med Krigis om.

Men det har ingenting med färger att göra!!

För det första var det väl främst den kalolska kyrkan som lade vikt vid att koppla vissa färger till vissa befattningsgrader och vissa högtider etc (rätta mig gärna om jag har fel, jag är inte så jätteinsatt i just deta). För det andra är det väl väldigt få idag som vare sig känner till eller bryr sig om vad kyrkan ev förknippar med den ena eller andra färgen.

Däremot finns det kulturella skillnader i hur man upplever eller tolkar vissa färger generellt. Det mest kända exemplet är väl vitt som vi i väst förknippar med renhet och bröllop men som i öst förknippas med död. Ett annat exempel: enl enkäter brukar t ex "sommar/värme" förknippas med gulbeiga färger (som hos sand och torrt gräs) runt medelhavet, medan vi här i norr tänker på grönska i första hand. Såna kulturella eller klimatmässiga influenser kan vara svåra att frigöra sig från.

Men det har ingenting med Luther att göra!

Således är Krigis ute och cyklar i den här tråden, även om han kan ha en poäng om Luther rent generellt.