Jag har mött människor som i gemensamma utrymmen kan bli väldigt irriterade om någon annan glömt att ställa in ett glas i diskmaskinen (om det hade varit en tallrik, bestick osv också och det hade hänt dag efter dag så hade jag kunnat förstå det, men ett glas??) och jag har vänner som kan bli jätteirriterade om man råkar bränna vid någonting i mikron osv osv.

Jag har haft en kompis här i helgen och hon har råkat göra stopp i toaletten, men inte blir jag irriterad för det. Jag kommenterar det inte ens. Jag menar, varför lägga energi på sånt? Man tänker inte alltid på att man stoppar ner för mycket papper och det där stoppet fixar jag ikväll när hon har åkt hem. Det tar mig fem minuter.

Så vad tror ni? Är NT-människor generellt mer lättirriterade än personer med AS?

Jag tror de är det. Med risk för generalisering eftersom de individuella skillnaderna är så stora inom både NT och AS.

De flesta NT jag har träffat har haft nära till sina känslor.

En del aspergare (kanske stor del) är "lågemotionella" så det tar längre tid för dem att "få tag" i sina känslor (=veta vad de känner och därmed tycker). Men alla aspergare är inte lågemotionella.

Inom båda grupperna finns lättirriterade individer. Det kanske är nyttigt att snabbt kunna "ventilera" ut sin ilska och inte älta utan kunna gå vidare.

Jag tror inte det finns någon generell skillnad.

Jag tror att de flesta som är lite stressade (och det gäller nog de flesta människor överhuvudtaget idag) blir irriterade då deras mekaniska rutiner störs på något vis.

Jag är "högemotionell" men kan ändå ha svårt att identifiera mina känslor, än mer översätta dem till ord. Jag är ofta så trött att nästan allt är irriterande (även roliga saker som jag vill göra), för att då inte tala om ett oförutsett merarbete eller streck i planeringen. Stopp i avloppet vore närmast oöverstigligt. Däremot skulle jag aldrig medvetet låta sådant gå ut över någon som inte djävlades med flit. Så långt nu det hjälper...
Har inte kommit på något bra sätt att hantera de villkoren på.

Zombie skrev:Jag är "högemotionell" men kan ändå ha svårt att identifiera mina känslor, än mer översätta dem till ord. Jag är ofta så trött att nästan allt är irriterande (även roliga saker som jag vill göra), för att då inte tala om ett oförutsett merarbete eller streck i planeringen. Stopp i avloppet vore närmast oöverstigligt. Däremot skulle jag aldrig medvetet låta sådant gå ut över någon som inte djävlades med flit. Så långt nu det hjälper...
Har inte kommit på något bra sätt att hantera de villkoren på.

Jag känner igen mig mycket i det du skiver. Nästan allt faktiskt. Men gällande stoppet i avloppet hade jag nog bitit ihop och åtgärdat det tämligen omgående för att undvika en framtida katastrof.

Zombie skrev:Jag är "högemotionell"...

Här vill jag flagga för att orden "lågemotionell" (som jag och andra använt flera gånger på sistone) och "högemotionell" inte är helt lyckade.
Vi borde åtminstone inte använda dem utan att definiera dem ( * ger mig själv en känga * )

Oavsett vad orden egentligen betyder tycker jag att man lätt luras till att tro att

"högemotionell" = att ha många känslor
"lågemotionell" = att ha få känslor

Med en sådan definition är jag definitivt "högemotionell". Men mina känslor kommer bara inte fram till ytan så lätt, (vilket inte täcks in av begreppet "högemotionell").
Zombie, stämmer detta på dig också?

Det verkar hopplöst att hitta enskilda ord som beskriver det här.
Hur beskriver man "känslomässig med låg tillgänglighet till känslorna" i ett ord??

Eller motsatsen: "att ha få känslor men lätt att visa dem?"

Termerna är väl så grovt tillyxade som de ofta blir improviserade i löpande samtal. Så för högre anspråk skulle de behöva definieras och kompletteras, javisst.

Förutom tillgänglighet (för en själv), uttryckbarhet, formulerbarhet och mångfald tänker jag också på styrka i känslorna. När jag kallade mig själv "högemotionell" var det nog främst de två sista sakerna jag hade i bakhuvudet, därnäst den första.

r00t skrev:Men gällande stoppet i avloppet hade jag nog bitit ihop och åtgärdat det tämligen omgående för att undvika en framtida katastrof.

Du, det hade nog jag också. Men fy fan vad det hade sugit krafter från min närmaste framtid som redan låg på minus.

Här är en till som tror lite.

En del NT (eller aspergare säkert också) kan hamna i ett tillstånd av att hela tiden hjälpa andra. De kan tro att andra förstår att de gör dem en tjänst.
När de inte orkar längre, eller blir trötta, så kan de börja reagera med irritation på sådant.

Dålig kommunikation kanske.

De som jag har träffat som gnällt mest över sådana saker, har varit just sådana som ställer upp (eller snarare HAR ställt upp för mycket) "för mycket" på allt och alla. Jag har inte tänkt på detta innan, men nu när jag tänker på det, så har det faktiskt varit just sådana personer.
EDIT: måste lägga till att jag efter "skicka" kom på att jag har träffat bror duktig-personer som gnäller på allt, även om de inte är sådana personer som jag beskriver ovan, fast de är lite annorlunda, inte så gnälliga.

Sedan kan det säkert handla om att medlemmar i en familj ALLTID (eller nästan alltid) struntar i att göra sin del. Då blir nog den som alltid får ta skiten, irriterad om ännu en kopp lämnas.

Mea culpa, det var nog jag som myntade uttrycket "lågemotionell". Därför är det kanske bäst att jag försöker förklara det igen. Gör det i en separat post.

Har gjort det här: definition- ... tml#263861

Och för att återgå till trådfrågan så upplever jag att tolerans resp intolerans ofta har med tankar och förväntningar att göra. Redan Seneca noterade att folk som förväntar sig (och tycker sig ha rätt att förvänta sig) att allt så gå perfekt hela tiden tenderar att ha mycket kortare stubin än de som räknar med att livet är fullt av strul.

Sen tillkommer förstås faktorer som trötthet, vilket redan nämnts. Jag hade sjukt kort stubin när jag var tvungen att gå upp tidigt och jobba heltid för jag var trött jämt. Men det är stooor skillnad mellan att bli frustrerad i största allmänhet på incidenten i sig, och att tillåta sig lyxen att ta ut denna frustration på den stackare som råkade tabba sig, stå i vägen, spilla på nya mattan etc. Där spelar helt klart ens inställning till ens medmänniskor in.

Möjligen så kanske den som själv är udda och själv haft det svårt utvecklar högre förståelse och tolerans för andras tillkortakommanden, än folk som inte haft anledning att förvänta sig annat än att andra ska uppföra sig oklanderligt hela tiden. Tycker mig märka sånt på träffar t ex där det verkar vara betydligt högre tolerans för om någon uppför sig udda, råkar klanta sig etc.

Själv utgår jag från att alla gör så gott de kan och har inget behov av att få den som redan är förtvivlad för att ha råka ställa till med nånting att må ännu sämre genom att lägga sten på bördan. Oftast går det att fixa och är sällan nån större katastrof.

Oavsett vem det var som orsakade det (jag själv eller någon annan) så brukar jag, utöver några initiala svordomar, sällan slösa onödig energi på att bjäbba om det eller hetsa upp mig utan ser genast till att fixa det, eller göra en plan för hur det kan åtgärdas.

Inger skrev:Och för att återgå till trådfrågan så upplever jag att tolerans resp intolerans ofta har med tankar och förväntningar att göra. Redan Seneca noterade att folk som förväntar sig (och tycker sig ha rätt att förvänta sig) att allt så gå perfekt hela tiden tenderar att ha mycket kortare stubin än de som räknar med att livet är fullt av strul.

Det låter klokt och mycket likt min NT-fru. Hon har som regel kort stubin och väldigt höga krav på ordning, punktlighet, måttlighet, artighet, ärlighet, strävsamhet, att man ska vara hel och ren, att man ska städa om man ska få besök, att man inte ska svära osv. När saker o ting inte blir som hon tänkt sig eller förväntar sig brusar hon lätt upp. Men hon är sällan långsint.

Inger skrev:Möjligen så kanske den som själv är udda och själv haft det svårt utvecklar högre förståelse och tolerans för andras tillkortakommanden, än folk som inte haft anledning att förvänta sig annat än att andra ska uppföra sig oklanderligt hela tiden. Tycker mig märka sånt på träffar t ex där det verkar vara betydligt högre tolerans för om någon uppför sig udda, råkar klanta sig etc.

Ja... kanske är det så det är.

MissNervvrak skrev:och jag har vänner som kan bli jätteirriterade om man råkar bränna vid någonting i mikron osv osv.

Där jag arbetstränade var det en ny som fick sin gröt att explodera i micron, och bara skrattade och lämnade alltihop.
Den som brukade städa efter andra tog hand om det. Och denna person var väl med rätta irriterad, även om hon borde ha sagt det direkt till personen, vilket hon inte gjorde.

Jag är extremt lättirriterad, men jag är ofta inte det öppet, eftersom det inte är accepterat. Min roll i livet verkar vara treeeevlig... alla andra får vara helt bitchiga...

Ja, den där djävulska rollfördelningen. Och de som glider räkmacka på den. Och den som är skyldig att vara trevlig och hjälpsam och aldrig lär sig att säga till får till slut skit för att vara lömsk eller något.

Att säga ifrån har aldrig varit ett bekymmer och jag är högoktanigt lättirriterad. Fast begränsat till ett fåtal grejer och omständigheter.

Jag blir sällan irriterad över saker som brända saker i micron, såvida jag inte hinner göra ny mat före jag skall någonstans. Däremot irriterar jag mig lätt på endel andra saker som få andra tänker på, kommer inte på något bra exempel på rak arm.

Kan bli lite mikroirriterad ibland när saker strular i största allmänhet, men sällan på andra. Med vissa undantag...

Idag blev jag t ex irriterad på en stadsjeep som stod framför oss på en drive-in och spydde ut stinkande avgaser i näshöjd istället för att stänga av motorn. Kändes hyfsat berättigat faktiskt.

Däremot inte när jag blev irriterad på en långsam cyklist bara för att jag var trött och stressad, då kände jag mig elak även om jag bara svor för mig själv så hon inte hörde (så jag bad om ursäkt för mig själv också, även om hon inte hörde det heller).

Tror mer det är min personlighet det vill säga kombinationen dåligt tålamod + hett temperament som kan göra att jag kan bli väldigt sur och irriterad mer än ofta. Dock händer det sällan att jag blir riktigt ledsen och gråter. Att jag blir så ledsen att jag gråter händer uppskattningsvis en gång varannan månad.

Stress och kontrollbehov bidrar. Att gemene AS-person är mindre lättirriterad tror inte jag på.

Stopp i toan löser man genom att med toaborsten skapa ett tryckande och dragande i vattnet nere i kröken eller vad man ska kalla det.
Gärna med tryck från vattnet som finns i toan.
Rätt som det är lossnar alltihop o forsar iväg.

Någon som hängde med?

Trolsk skrev:Stress och kontrollbehov bidrar. Att gemene AS-person är mindre lättirriterad tror inte jag på.

Inte jag heller. I själva verket tror jag att på gruppnivå skulle AS-personer visa sig MER lättirriterade, just på grund av stress och kontrollbehov...

Däremot kan jag tänka mig att det finns viss skillnad på VAD man blir irriterad på.