Det förekommer en del fototrådar här på forumet.

Ni är så fina!

Jag avstår att publicera bilder på mig. Dels är jag en aning privat. (Eller försöker vara, jag är inte helt framgångsrik).

Men delvis finns en annan anledning. Vad jag märkt här på forumet delas den av ganska många Aspergare. Jag tror att jag ser konstig ut. Att mitt utseende kan uppfattas som motbjudande eller stötande eller på annat sätt vara en direkt faktor till det motstånd eller den avoghet som jag kan väcka hos människor.

Ofta uppstår detta avstånd så oerhört snabbt vid ett första möta att den enda förklaring som känns rimlig och logisk är att det skulle vara baserat på utseende. Det finns helt enkelt inte tid för människor att basera detta omdöme på handling, uppträdande eller personlighetsdrag från mig.

Detta har färgat min syn på mig själv. Jag uppfattar mig själv som att jag har ett obehagligt utseene. Jag tror också att det påverkat min klädstil. Jag misslyckas med mode och medvetet konformistisk klädsel. Därför väljer jag ofta kläder som gör mig glad, får mig trygg och som kan agera förklaring för människors reaktion. Med konstiga kläder är det naturligt att uppfattas som konstig. Då förstår jag anledningen och kan välja att inte bry mig om det.

Ändå säger vissa att jag inte ser konstig ut. Bortsett från kläderna. Men de väcker mest muntration. Så jag vet egentligen inte hur jag ser ut.

Är det som jag misstänker att det är fler än jag som har den där upplevelsen av att människors negativa omdöme går så snabbt att de troligen baseras på att det är något allvarligt fel på ens utseende?

Jag känner igen mig mycket i vad du skriver. Särskilt just i det att inte veta hur man upplevs av andra människor.
Jag tycker det kan vara bra att diskutera eftersom jag antar att många fler känner att självkänslan kan vara låg.

Jag har många gånger försökt hitta den där perfekta formeln med hur man passar bäst in bland andra människor och trycker på rätt knappar. I situationer då man träffar människor privat eller i arbetslivet.

Eftersom jag bara kan lista ut vad människor tycker om olika saker så kravs det en hel del experimenterantation med klader, frisyrer, kroppspråk,tal, m.m. Jag är själv väldigt ointresserad av yttre appearance, men går med på de reglerna som finns som en del i anpassningen och gör då vad som krävs för att nå de mål man försöker nå.

Vad jag kommit fram till så krävs en större del "personlighet" och "socialt trixande" än utseende. Utseende kanske står för en stor del av första intrycket, men kan helt göras nästan helt obetydligt med hjälp av en bra strategi i tal, beteende och kroppspråk. Fysiskt utseende är dessutom mindre viktigt än att vara hel och ren.

Uppfattas man som en "bra" person som har en bra kunskap + bra social kompetens med en motivation att uppfylla de krav som relationen kräver. Då tror jag inte att det fysiska utseendet kommer att betyda något efter någon sekund. Och då menar jag alla relationer.

Sammanfattningsvis så tror jag att det kan vara viktigt att visa hur man ser ut för sin egen självkänsla. Att inte känna sig tvingad, pga vad andra tycker, att inte visa hur man ser ut.

Jag är inte särskilt intresserad av kläder utan trivs bäst i mjukbyxor och polotröja alt t-shirt om vädret tillåter.

Jag upplever dock att människor runt om bemöter mig på olika sätt beroende på min klädsel. Om jag har på mig "normala" byxor så bemöter människor mig på ett sätt som jag mår bra av och därför bär jag "normala" byxor utomhus annars skulle jag gå i mjukbyxor jämt.

Jag känner igen det, pH. Uppfattade mig ful som stryk ända till tjugofemårsåldern, då en tjej (fast naturligtvis o"intresserad") sa att jag "såg bra ut". Inte för att jag kunde tro på det, men det var första impulsen jag kunde ta in till någon annan hypotes. Ändå minns jag i efterhand hur en eller annan tjej hade varit, nåja, åtminstone "nyfiken" på mig vissa perioder av ungdomen - ända tills hon upptäckte hur knäpp jag var.

Och ungefär där tror jag det ligger för min del och för många av oss. De hade låtit sig luras av en tilltalande yta. Annars märker de flesta (och märkte i mitt fall) väldigt fort att det är "något konstigt med en" i rörelsemönster, gestik, tonfall, språk och så vidare - både i sig själva och på så vis att man saknar den där intuitiva automatiska fiskstimssnabba synkroniseringen med sitt sällskap.

Det som Zombie skrev fick mig att tänka på det utredningsläkaren sa till mig, angående att ha varit mobbad.

Jag trodde ju förr att det hade en hel del med det faktum att vi var utsocknes ifrån plus att vi hade dåligt om pengar och att jag kanske inte var så bortskämd som andra ungar och/eller inte fick det jag borde fått (det är lite av alltihop tror jag), så jag hade konstiga kläder, jämfört med de andra då, inte det senaste.

Läkaren sa nåt i stil med att det kan ha stämt till viss del men att det nog hade mer med mitt sätt att göra, att DET avvek, mer än att kläderna avvek.

Jag minns inte om han sa, eller om jag tänkte och sa att jag kanske hade haft mer framgång socialt som pre-teen och tonåring om jag hade haft samma kläder och varit mindre annorlunda, än om jag hade haft samma jeans och andra kläder från JC men också samma eljest sätt.

Det var intressant men sorgligt att höra, och tänka tillbaks på.

pH, jag har sett bild på dig och jag tyckte du var snygg jag. Om jag inte hade tyckt det hade jag sagt att Jag tyckte inte du var ful. Hade jag tyckt du var ful eller såg konstig ut hade jag nog kanske inte sagt att jag sett hur du ser ut, eller hur du har sett ut.

Själv har jag aldrig känt mig direkt ful. Långt innan jag hade hört något om AS brukade jag snarare undra om just jag hade lyckats pricka in någon exakt nollpunkt mellan ful och snygg, eftersom jag hela tiden såg många jag tyckte uppriktigt var fulare än jag själv som hade sällskap.

Det är väl lite så jag känner rent allmänt idag också, oavsett om det gäller en ren utseendeskala eller snarare utstrålning, personlighet och så vidare... eller ALLT. Man sitter verkligen som på en ö mitt emellan mest alla andra. Alla som har lyckats kan ha såväl mer som mindre av alla tänkbara egenskaper och sidor. Olidligt skum känsla, särskilt så mycket man nu känner så väl själv att man har att ge...

Jag skiter i vad andra tycker om mitt utseende, jag gillar bilder och postar nu och då. Jag gillar att fippla med kläder och grejs men mest för min egen del. Jag hade inte heller moderna kläder i skolan, men i efterhand tror jag inte det spelat särskillt stor roll, då jag numera inte bedöms efter modenivå, det folk sagt till mig är också att de trodde jag ville vara ifred etc...

äh nu blir det svamligt. Posta bilder peeps!

Jag anser att jag är fruktansvärt oattraktiv rent estetiskt sätt. Jag har accepterat att omgivningen tycks hålla med.
Fick ofta "ful" slängt i ansiktet under skolgången, men det hade jag redan konstaterat att jag var, det gjorde jag runt 4-5 års ålder, så responsen blev "Jag vet. Och?". Vad andra tycker bryr jag mig inte om. Och jag har accepterat att jag aldrig kommer att bli estetiskt tilltalande, så det gör mig inte heller något längre.

I mångt och mycket är jag tacksam för det. Jag behöver aldrig oroa mig för om en person som visar intresse gör det för att jag ser ut som jag gör, eller för att jag är den jag är. Med tanke på att jag tar en komplimang gällande den jag är över hur jag ser ut anyday, är det helt perfekt.

Jag har alltid velat se ut som en vacker apliknande människa, därför har jag tagit till kirurgi. Jag har apliknande skallform, trekantigt kilformat och lätt ovalt ansikte med rund, domformad panna samt väldigt finlemmade, nästan feminina drag.

Har nu framförallt fokuserat på läppkirurgi för att få munnen att matcha den apliknande skallen. Större läppar med mer fyllnad som täcker större delen av munnen ger ett vackert och lite primitivt utseende.

Folk i allmänhet har tyckt att jag ser okej/bra/snygg ut, inget fel alls med mitt utseende, men för mig har det alltid känts otillräckligt. Vad andra tycker spelar roll just för att folk tycker jag ser så "acceptabel" ut. Jag vill själv se mer annorlunda ut och har känt ett starkt behov hela mitt liv av ett mer primitivt vackert ansikte som passar formen på mitt huvud. Nu är jag nästan där, att jag kan vara nöjd med mig själv med ett ganska unikt utseende.

Jag tror att plastikkirurgik är litet som tatueringar, eller kläder. Har man väl börjat brukat dem så är det svårt att sluta. Ofta man ser folk med många tatueringar, tror att många av dem knappast trodde själva att de skulle se ut som de gör nu, innan de började.

Ang. topic:
Jag ser mig inte som snygg, men har inga direkta minnen av att jag varit mobbad. Hände några gånger jag blev kallad något, t.ex glasögonorm men har även kallat en annan snubbe för det precis innan jag fick glasögon själv så det var lite rätt åt mig där... men att kalla det mobbing är som att kalla en picknick för utlandsresa, tycker jag. Jag tror dock inte att det är just "fula" människor som blir mobbade. Snarare annorlunda. Folk är rädda för det som är annorlunda.

*edit: ang. den riktiga topic.. Jag är för privat av mig för att slänga upp en bild som fastnar på internet.

Parvlon skrev:Jag tror att plastikkirurgik är litet som tatueringar, eller kläder. Har man väl börjat brukat dem så är det svårt att sluta. Ofta man ser folk med många tatueringar, tror att många av dem knappast trodde själva att de skulle se ut som de gör nu, innan de började.

Jag visste att jag skulle göra sleeves när jag var 13, dvs långt före Miami Ink och allt det där.
Det kan jag störa mig på, att det inte längre finns en naturlig gemenskap bland tatuerade människor. Verkar som att det till stora delar är hippt design- och modefolk som tatuerar sig idag. Och vanliga byfånar.
Samma sorts människor som på 70-80-talen skulle skita knäck i spiraler om de såg tungt gaddade människor.

tahlia skrev:Fick ofta "ful" slängt i ansiktet under skolgången

Det fick jag med. Mina klasskamrater hatade mig och trodde att de kunde komma åt mig genom att kalla mig ful. Ofta är det en sak folk säger åt en för att framkalla reaktioner, få en att gråta.

Men jag kände ingenting när de kallade mig ful. Jag visste att det var min personlighet de hatade. Min tystnad, mitt kyliga nonchalanta sätt gentemot klasskamraterna och att jag delade ut örfilar mot dem som greppade mina vad som skulle komma att bli pattar och tog mig på fittan. Man skulle fnittra, var meningen. Men jag tyckte inte det var någonting att fnittra åt. Så då var jag ful, började de säga åt mig.

Tror knappast de hade gröpt och klämt på min kropp så mycket om de verkligen hade tyckt att jag var ful. De klämde inte på fula flickor, de hade respekt för dem och behandlade dem med vördnad. Kallade dem aldrig fula.

Att se bra ut är ett vapen man kan använda för att förnedra och även skrämma folk, i synnerhet personer av NT-ras eller s.k grisar.

Nu är utseende väldigt subjektivt men jag trycker ofta och gärna ned generellt sett fula samt överviktiga personer, personer med svag utstrålning och folk som helt saknar grace.

För att beskriva mig själv skulle jag säga:

Alv, katt, schakal, räv, majestätisk, kyligt respektingivande, ser intelligent ut, oåtkomlig, hotfull, olycksbådande, verbal, överlägsen, oklanderig renhet, kallt raseri, arrogant, icke-mänsklig, tidlös. Det är min självbild och jag tycker den stämmer med mitt utseende och med verkligheten. Andra har också antytt att det stämmer.

Osäkra, flottiga unga NT-killar som inte har kompisarna med sig snubblar oftast över sina egna fötter och ser väldigt osäkra ut under min granskande, outgrundliga blick. Tjejer brukar titta på mig mer beundrande. Extremt fåfänga tjejer och invandrartjejer, typ iransk/turkiska överkänsliga, spröda små prinsessor som bara är en fasad av smink och uppblåst ego, blir ofta osäkra och visar tecken på dåligt självförtroende i min närvaro. Jag har mött folk som visat tydliga tecken på ångest och stress av att vara i närheten av mig. T.ex, går jag in i en klädbutik blir folk stressade och hetsköper eller lägger tillbaka grejer och går därifrån för att de känner sig fula och smutsiga i min närvaro.

Jag älskar att få folk att känna sig som skitiga barnungar som glömt duscha och torka snoret ur ansiktet. Jag har utvecklat att se ned på andra till en subtil konstform som går under skinnet utan att på något sätt vara uppenbar i sin intention.

Josef1 skrev:Att se bra ut är ett vapen man kan använda för att förnedra och även skrämma folk, i synnerhet personer av NT-ras eller s.k grisar.

Nu är ju inte varken de eller vi en separat ras utan samma.

Jag förstår verkligen inte nöjet i att skrämma och förnedra andra. Du verkar nästan se det som något att skryta med?

Kan förstå att du ibland är tvungen att göra det i självförsvar, men att finna sådan njutning i blotta tanken...?

Jag beundrar vissa saker hos dig, särskilt din förmåga att uttrycka dig tydligt och intressant, men just detta drag finner jag inte så lite frånstötande. Även om jag delvis känner igen vissa tankesätt från när jag var yngre och mådde väldigt dåligt. Kan bara hoppas att du också kommer över dina så småningom. Uppfattar dig som originell och respektingivande nog ändå, utan att du behöver aspirera på att bli någon sorts Evil Overlord.

Josef1 skrev:Jag har mött folk som visat tydliga tecken på ångest och stress av att vara i närheten av mig. T.ex, går jag in i en klädbutik blir folk stressade och hetsköper eller lägger tillbaka grejer och går därifrån för att de känner sig fula och smutsiga i min närvaro.

Glor du på dem då? Eller är det din blotta närvaro som ger dem panik?

Jag tycker det är obehagligt när folk glor på en när man handlar kläder. Vissa tjejer, sådana där smala kantiga pojkflickor med rödbrunt hår och elaka grisögon brukar glo på mig. Sådär snett uppifrån med kisande blick. Jag vet inte om det är förakt eller lesbiansk kåthet de känner när de tittar på mig. Troligtvis förakt .

Jag gillar inte tanken på att kanske bli förföljd till provrummet, så jag brukar bli lite paranoid och lämna butiken. Jag har ofta en känsla av att vara ensam i universum, så när någon glor blir jag abrupt tagen till verkligheten och illa till mods.

sugrövmanövern skrev:Glor du på dem då? Eller är det din blotta närvaro som ger dem panik?

Jag brukar låta blicken svepa över dem, men oftast räcker det med att jag står där eller går omkring för att folk ska bli obekväma med att prova kläder och börja stressa.

haha.. Josef1. Ibland får man känslan av att du skruvar upp en del saker ett snäpp för att det ska låta värre än det är.
skojigt och intressant på ett obehagligt sätt

KrigarSjäl skrev:

Parvlon skrev:Jag tror att plastikkirurgik är litet som tatueringar, eller kläder. Har man väl börjat brukat dem så är det svårt att sluta. Ofta man ser folk med många tatueringar, tror att många av dem knappast trodde själva att de skulle se ut som de gör nu, innan de började.

Jag visste att jag skulle göra sleeves när jag var 13, dvs långt före Miami Ink och allt det där.
Det kan jag störa mig på, att det inte längre finns en naturlig gemenskap bland tatuerade människor. Verkar som att det till stora delar är hippt design- och modefolk som tatuerar sig idag. Och vanliga byfånar.
Samma sorts människor som på 70-80-talen skulle skita knäck i spiraler om de såg tungt gaddade människor.

De kommer att ångra sig när de om tio vill byta från (t.ex.) "rockabillystil" till något annat, och kommer på att pinuppor i bilderboksstil över hela kroppen inte passar.

Jag stör mig på det ytliga i "jag tror jag väljer den här livsstilen, den verkar fräck". Man får leta bland de som verkar ha samma intresse, för att hitta de som verkligen HAR intresset och inte bara "har valt en livsstil som verkar fräck".

Oavsett om Josef1 överdriver eller inte så är han uppenbarligen en råtönt. Det är vidrigt att uppleva ett nöje i att skada andra och jag är fullt övertygad om att även andra än jag inte ser honom som annat än en tönt. Människor som är självsäkra och har gott självförtroende har inte ett behov av att känna sig överlägsna eller på något sätt se ner på andra. Om man om att man duger som man är och blir älskad, accepterad och respekterad just för den man är, så har man verkligen inget behov av att bete sig som Josef1. Jag antar att det är respekt han saknar, men så länge man inte respekterar andra kan man aldrig själv bli respekterad.

Charley? skrev:Människor som är självsäkra och har gott självförtroende har inte ett behov av att känna sig överlägsna eller på något sätt se ner på andra.

Mycket väl sammanfattat.

Charley? skrev:Jag antar att det är respekt han saknar, men så länge man inte respekterar andra kan man aldrig själv bli respekterad.

Utom av personer som respekterar alla levande varelser av ren princip... Men det verkar vara vanligt bland despot-typer att man blandar ihop den typ av naturliga respekt som vissa kan få för de är ovanligt hyggliga, kapabla, intressanta eller begåvade, med den rädslobaserade avart som på ytan kan te sig som respekt men som bara är just rädsla. "If I can't make them love me, I will make them fear me", brukar den makthungrige fusten säga i filmer. Men jag tvivlar verkligen på att det är särskilt tillfredsställande i längden.

Har man över normal intelligens och originalitet borde man kunna bli respekterad ändå, utan att behöva (saknar svenskt ord för) "intimidate" andra. I rätt sammanhang då, där sådana egenskaper uppskattas. En del tycks ju vara allergiska mot alla som är lite udda, men eftersom dessa personer troligen inte är några man vill umgås med i alla fall så är ju deras åsikt inget att fästa sig vid.

Charley? skrev:Om man om att man duger som man är och blir älskad, accepterad och respekterad just för den man är, så har man verkligen inget behov av att bete sig som Josef1. Jag antar att det är respekt han saknar,

Klart han saknar respekt, eller åtminstone har ett issue angående respekt. Han har ju blivit disrespectad under hela sin barndom, Aspergerstämplad, förminskad med mera vilket han beskriver i inlägg här på forumet.

Charley? skrev:men så länge man inte respekterar andra kan man aldrig själv bli respekterad.

Han har min fulla respekt.

Jag ser ärligt talat inte det äckliga i att kränka, knäcka, trakassera och psykiskt förinta NT-grisar. Jag känner bara odelad njutning och glädje när jag lyckas såra en gris djupt. Personligen ser jag det som någonting ädelt. Människor som inte upplever sig ha problem med andra blundar egentligen bara för, är likgiltiga inför, de problem som faktiskt finns. Det är en nonchalant, motbjudande, egoistisk attityd på samma nivå som min, att säga "jag mår så bra att jag kan skita i problemen! tralala!".

Det jag gör är vackert, heroiskt. Jag ser det som ohyrebekämpning.

Jag gillar att, metaforiskt, trycka mina 8000-kronorsstövlar i ansiktet på en 35-årig IT-kille av NT-ras i fula 300-kronorsjeans som ligger på marken blåslagen, och poängtera hur vidrigt hela hans släkte av arbetande, lådvinsdrickande, jazzälskande och salsadansande medelsvenssons är innan jag avlossar en avslutande spark följd av en spottloska.

Om jag hade levt under 40-talet hade jag varit österrikisk SS-officer som gick runt med pälsbrämad slängkappa, pilotglasögon med dubbelhövdade örnar i 18-karats guld på skalmarna, tunna handskar i strutsläder och guldspännen på stövlarna i form av valkyrior samt två Dobermannhundar i koppel vilka jag hade roat mig med att bussa på krigsfångar och kommunistiska slavarbetare.

Det tror jag säkert.

Om man tror på reinkarnation så skulle det ju ligga nära till hands att misstänka att du varit det också, eller någon annan i okränkbar maktställning, med full frihet att plåga sina undersåtar efter behag.

Och då vore det likaledes rimligt att misstänka att karmat för det vore att födas med allehanda begränsningar i en helt vanligt familj och själv bli kränkt från dag ett för att lära sig medkänsla och ödmjukhet. Om det finns universella lagar som reglerar sånt här så bör du nog inte räkna med att komma upp dig i smöret igen förrän du lärt dig den läxan. I annat fall står nog bara mer av samma sak på menyn.

Det finns f ö många här som blivit allt från lite missförstådda till mycket grovt kränkta och t o m misshandlade under sin uppväxt men som istället reagerar med att aldrig vilja utsätta någon annan för samma sak, just eftersom man vet hur det känns. (Själv blev jag bara lite mobbad i högstadiet men det var inget jag tog åt mig av eller lät påverka självkänslan. De enda jag bryr mig om vad de tycker är folk jag själv gillar och vill umgås med. Annars ger man dem ju mer makt över en än de förtjänat...)

Sen är det extremt vanligt bland folk som blivit mobbade, kränkta och utsatta för övergrepp som att de försöker förändra sitt utseende, med bl a plastikkirurgi (särskilt i USA). (Michael Jackson är väl det mest abnorma exemplet, som blev mobbad för sin näsa av sin despotiske far.) Men då har man faktiskt tagit in förtryckarnas uppfattning om en och låtit den styra ens liv (och kosta en en jävla massa pengar, som man kunde haft roligare för). Därmed inte sagt att man inte kan vilja förbättra ett och annat ändå, bara för sin egen skull - särskilt om man är estet av naturen - men ofta ligger det något annat bakom också.

Jag tror inte att karma innebär att man måste acceptera förnedring och kränkningar för att få ett gott liv.