Freddy Dreadful skrev:Det är det landet i världen som ligger längst ifrån Sverige, det är väl ungefär så mycket jag vet (plus Peter Jackson, såklart)!

Freddy Dreadful skrev:Det är det landet i världen som ligger längst ifrån Sverige, det är väl ungefär så mycket jag vet (plus Peter Jackson, såklart)!

Freddy Dreadful skrev:Det är det landet i världen som ligger längst ifrån Sverige, det är väl ungefär så mycket jag vet (plus Peter Jackson, såklart)!

Världens historia skrev:Troligen kom maorierna från Polynesien i Stilla havet till Nya Zeeland mellan 800- och 1200-talen. För européerna blev landet känt 1642. På 1800-talet kom valfångare och missionärer, och i ett fördrag 1840 erkände maorierna brittiska kronans överhöghet. Trots löfte om skydd för maoriernas markrätt tog britterna med våld över den bästa marken, och i sjukdomar och strider mer än halverades antalet maorier.

Det är oklart exakt när och hur den maoriska ursprungs­befolkningen kom till Nya Zeeland – eller Aotearoa (Det långa vita molnets land) som det heter på maoriernas språk. Antagligen kom de från östra Polynesien i omgångar någon gång mellan 800- och 1200-talet. Enligt en maorisk legend upptäcktes Nya Zeeland av den polynesiska sjöfararen Kupe, som anlände till öarna efter att ha följt efter en bläckfisk ut i havet.

Européerna anländer
För européerna blev Nya Zeeland först känt när holländaren Abel Tasman för Ostindiska kompaniets räkning passerade öarnas västkust 1642. Holländska myndigheter gav landet dess namn efter provinsen Zeeland i Nederländerna. Drygt hundra år senare landsteg den brittiske upptäcktsresanden James Cook som seglade runt och utforskade landets kuster 1769–1770. Cook mötte ett maorifolk som var indelat i flera självstyrande stammar, vilka ofta utkämpade blodiga strider mot varandra. Européerna gav maorierna järnverktyg i utbyte mot mat.

På 1790-talet började europeiska säl- och valfångare etablera sig på de nyzeeländska kusterna och efter sekelskiftet blev Nya Zeeland bas för val- och säljakten i de antarktiska vattnen. Med valfångarna kom missionärerna och både protestanter och katoliker upprättade missionsstationer. I mitten av 1800-talet räknades de flesta maorier som kristna.

Krig mellan maorier och kolonisatörer
Nybyggarnas krav på jord skapade ständiga konflikter mel­lan maorier och européer. Genom Waitangifördraget från 1840 erkände maorierna den brittiska kronans överhöghet över Nya Zeeland. I gengäld skulle britterna ge maorierna skydd och garantera deras rätt till mark. Waitangifördraget undertecknades av många, men långt ifrån alla, maorihövdingar. Snart uppstod oenighet om hur avtalet skulle tolkas och följden blev långvariga krig mellan kolonisatörerna och maorierna på Nordön. Trots fördraget kunde britter ofta ta kontroll över den bästa marken.

Till följd av europeiska sjukdomar och användningen av de nya eldvapnen i stamkrig minskade antalet maorier snabbt. Vid européernas ankomst fanns mellan 100 000 och 250 000 maorier på öarna. Mot slutet av 1800-talet var de endast drygt 40 000.

1852 fick den brittiska kolonin begränsat självstyre och från årtiondet därpå, då guld hittades på Sydön, ökade invandringen. Nordöns utveckling hade hejdats genom striderna med maorierna, men på Sydön började fåraveln ta fart. Särskilt betydelsefull var kylteknikens utveckling. 1882 gick för första gången en fartygslast med kött och mejerivaror till Europa.

Till Storbritannien fördes växande kvantiteter ull, kött, smör och ost och i utbyte mot dessa produkter fick Nya Zeeland ända fram till 1950-talet nästan allt vad landet behövde av industrivaror.

Rösträtt för maorier
1867 fick maorierna rösträtt och fyra platser i parlamentet. De första framträdande maoripolitikerna var alla akademiker utbildade i en västerländsk tradition.

Mot slutet av 1800-talet genomfördes en rad sociala reformer som lade grunden för en välfärdsstat. Nya Zeeland införde kvinnlig rösträtt redan 1893. Det lagstiftades också om kortare arbetstid, folkpension och obligatorisk medling i arbetstvister.

Som brittisk koloni deltog Nya Zeeland i båda världskrigen med stora förluster, särskilt 1914–1918.

Valet 1935 ledde till att Labourpartiet för första gången kom till makten. Ett radikalt politiskt program sjösattes: bostads-, väg- och järnvägsbyggen inleddes, 40-timmarsvecka samt fri hälsovård infördes, och fackföreningsmedlemskap blev obligatoriskt för alla löntagare. Bönderna garanterades ett fast pris för smör och ost. Samtidigt fick maorierna genom särskilda lagar möjlighet att bli småbönder på bättre villkor än tidigare. Reformerna finansierades bland annat genom höjda skatter.

Världens längsta fisketur förde maorierna till Nya Zeeland
I 500 år hade maorierna Nya Zeeland för sig själva. När européerna kom skrämde öborna bort dem och det skulle dröja 127 år innan de återvände. Här är maoriernas berättelse – från deras perspektiv.

Långt innan Christofer Columbus vågade sig ut i det okända, surrade Stilla havet av äventyrliga sjöfarare. Utan kompass eller sjökort hade polynesierna befolkat världens största hav i lätta kanoter.

Sista stopp på resan var Nya Zeeland. Här blev polynesierna maorier.

I många århundraden hade de ögruppen för sig själva innan de fick oväntat besök från Europa.

Här berättar vi om upptäckten av Nya Zeeland från maoriernas ankomst till idag. Vi berättar också om hur maorierna under de första århundradena levde av jättestrudlar och om den speciella form av kannibalism som de praktiserade.

Läs också om hur maorierna kämpade tappert mot européerna tills britterna kom på en list: ett magiskt kontrakt som sa en sak på engelska och något annat på maoriernas språk.
---
Polynesierna blir maorier
De få hundra pionjärer som anlände till landet med den långa molnbildningen hade inom loppet av några hundra år bosatt sig över hela Aotearoa.

Maoriernas förfäder var skickliga fiskare och jordbrukare. Från Hawaiki tog de med sig bland annat kumara, sötpotatis, som snabbt blev mycket utbredd på Nya Zeeland.

Förutom två arter av fladdermöss fanns det inga däggdjur på Nya Zeeland. Om maorierna ville ha annat kött än fisk var de tvungna att jaga fåglar.

Moan var ett lätt byte. Innan människan kom var den högst upp i näringskedjan. Därför hade den inte behövt utveckla någon försvars- eller flyktstrategi.

Maorierna specialiserade sig på att jaga de stora moa-strutsarna, som kunde väga upp till 220 kilo. Fåglarna fångades i snaror eller dödades med spjut. Metoden var så effektiv att den stora fågeln utrotades helt omkring 1400-talet.

Innan européerna kom använde invånarna i Aotearoa inte ordet ”maori” om sig själva. De identifierade sig främst med sin ”iwi” (stam) och ”hapu” (undergrupp av stammen).

De enskilda stammarna ägde ett sammanhängande landområde. Stammen bestod av flera släkter och i spetsen för stammen stod en hövding.

De olika stammarna låg ofta i krig med varandra. Därför bodde stamfolken ofta i befästa byar – ”pa’er”. Befästningarna var nödvändiga, eftersom man annars – bokstavligen – riskerade att bli uppäten.

Kannibalism förekom nämligen bland maorierna.

Fallna fiender åts ibland upp för att visa förakt för dem eller för att hedra dem om de hade varit mycket tappra i strid.

Kannibalism praktiserades också för att uppnå så kallad mana. Mana är ett centralt begrepp i maorikulturen som kan översättas till prestige, makt eller andlighet.

Mana kan både förvärvas och förloras, och det påverkar relationer och status i stammen.

Maoriernas traditionella värld
Maorikulturen innehåller starka symboler som ansiktstatueringar, krigsdansen haka och möteshuset wharenui – alla med en djup koppling till förfäder, identitet och gemenskap.

Tatueringar – personliga visitkort
Maori-tatueringar, Ta moko, är kanske det mest kända symbolen för maorikulturen. Varje mönster är unikt och speglar personens identitet och förbinder honom eller henne med förbinder honom eller henne med det förflutna. Männen tatuerar traditionellt hela ansiktet, medan kvinnorna främst tatuerar hakan.

Wharenui – maoriernas samlingsplats
Centrum i det traditionella maoriska bylivet var möteshuset, wharenui – en kombination av samlingslokal och rådssal. Möteshuset fick ofta namn efter en respekterad förfader – oftast en av besättningsmedlemmarna i de första kanoterna som anlände till Nya Zeeland.

Haka – dans för att skrämma och välkomna
Haka kommer från ordena ha (andning) och ka (tända). Begreppet omfattar en rad danser som maorierna traditionellt använde för att välkomna andra stammar – samt för att ena maorikrigarna och skrämma fienden innan de gick in i strid.

Maorierna skrämde bort européerna
I århundraden levde maorierna i Aotearoa helt isolerade från andra folkgrupper, men den 13 december 1642 fick en grupp maorikrigare syn på två stora skepp utanför Sydön.

Maorierna sjösatte sina krigskanoter och paddlade ut mot fartygen, som hette Heemskerck och Zeehaen. Ombord befann sig den nederländske sjöfararen Abel Tasman och hans besättning, som var på upptäcktsresa i Stilla havet.

Maorierna attackerade européerna och mördade fyra av besättningsmedlemmarna. Abel Tasman och hans män svarade med att avfyra gevärsskott mot maorierna, som sedan seglade de därifrån.

Den nederländske expeditionen hade fått nog. Abel Tasman vände om och lämnade Nya Zeeland utan att ha satt sin fot på kusten. Han döpte senare platsen för striden till ”Mördarnas vik".

Abel Tasman och nederländarna återvände aldrig. Det var dock nederländska kartografer som kom på namnet på ögruppen, som fastnade: Nya Zeeland.

Först 127 år senare – 1769 – vågade sig en expedition åter in på maoriernas territorium.

En liten grupp maorier såg med förundran från Poverty Bay på Nordöns östkust när en liten flotta av segelbåtar, sjösatta från ett stort fartyg med segel på rad, närmade sig kusten.

Det stora skeppet var HMS Endeavour, som den brittiske upptäcktsresanden James Cook var kapten på.

Det var också Cook som stod i spetsen för de mindre båtarna som närmade sig.

Maorierna intog en aggressiv hållning som tydligt uttryckte ”håll er borta”. En av maorierna lyfte sitt spjut, men innan han hann kasta det blev han genomborrad av ett gevärsskott.

De andra maorierna sprang efter de vita männen med spjuten höjda. Britterna vände dock bara om och seglade ut till moderskeppet.

James Cook lät sig inte skrämmas lika lätt som Abel Tasman.

När maorierna några dagar senare försökte borda skeppet och röva bort en skeppsgosse, kanske för att äta honom och få del av hans mana, avfyrades en salva gevärsskott mot dem.

Flera maorier dödades, varefter de överlevande återvände till land.

James Cook och hans besättning fortsatte att utforska ön på säkert avstånd från HMS Endeavour innan de seglade tillbaka till Storbritannien.

James Cook återvände till Nya Zeeland 1773, 1774 och 1777, och inte långt efter den sista expeditionen började europeiska valfångare dyka upp på den norra delen av ön, där de grundade den första kolonin.

Spoiler: visa

I början av 1800-talet bodde det omkring 200 vita kolonister på ön och uppemot 100 000 maorier.

De vita, som bosatte sig främst vid kusterna, och maorierna som levde längre in på de stora öarna, hade inte mycket kontakt med varandra förrän någon gång under 1800-talet.

Maorierna såg dock en fördel i att handla med de nykomna – de var särskilt intresserade av att byta matvaror och timmer mot gevär. Gevären var uppenbarligen överlägsna maoriernas egna vapen, och de stammar som hade gevär fick en stor fördel på slagfältet.

Införandet av skjutvapen resulterade i de så kallade muskötkrigen, som rasade mellan 1807 och 1842. Här utkämpade olika stammar krig mot varandra med de nyintroducerade eldvapnen.

Det katastrofala Waitangifördraget
Under 1800-talet ökade antalet vita kolonister på Nya Zeeland, och i slutet av 1830-talet bodde omkring 2 000 av europeiskt ursprung på ön.

År 1839 grundade det brittiska företaget New Zealand Company en koloni vid Wellington, Nya Zeelands nuvarande huvudstad på Nordön, som en del av ett större initiativ för att kolonisera ön.

Året därpå annekterade flottofficeren William Hobson officiellt Nya Zeeland på uppdrag av den brittiska regeringen.

Nästa steg i maktövertagandet skedde när en rad maorihövdingar 1840 undertecknade Waitangifördraget med den brittiska regeringen.

Den förpliktade maorierna att erkänna den brittiska kronan och endast sälja mark till regeringen, medan britterna i gengäld lovade att skydda maorisk egendom.

Men fördraget fanns i två versioner – en på engelska och en på maori – och betydelsen av centrala ord var olika.

Maorierna trodde att de ingick ett slags partnerskap, medan britterna ansåg att de hade fått full suveränitet. Med tiden använde britterna medvetet den engelska versionen som rättslig grund för att utvidga sin makt och åsidosätta maoriernas äganderätt.

New Zealand Company, lycksökare och missionärer fortsatte att etablera nya bosättningar på ön, och omkring år 1855 hade européerna blivit fler än maorierna.

Öarnas ursprungsbefolkning tröttnade på den ökande invandringen och utkämpade en lång rad strider mot kolonisterna från 1845 till 1872 – de så kallade nyzeeländska krigen.

Föga förvånande vann britterna kriget, och maorierna tvingades avstå stora delar av sin mark till följd av nederlaget.

I början av 1900-talet uppgick de vita till cirka 700 000, medan maorierna inte var fler än 50 000.

En rad politiska reformer under 1900-talet säkerställde dock att den ursprungliga befolkningen i Nya Zeeland fick tillbaka några av de rättigheter som de hade berövats.

1967 fick maorierna rätt att ställa upp i val i traditionellt vita valkretsar, och två decennier senare blev maori officiellt språk tillsammans med engelska.

Men kampen för maoriernas rättigheter är långt ifrån över. Som politikern Tamzyn Pue från maoripartiet i Nya Zeeland uttryckte 2023:

”När du förlorar ditt land förlorar du din kultur, du förlorar ditt språk, du förlorar din identitet, du förlorar allt. Så vi befinner oss i en process av återuppbyggnad, förnyelse och återupplivande.”

SVT 10 juni 2025 skrev:Efter dansen i parlamentet – nu stängs maoriska politikern av
Uppdaterad 10 juni 2025Publicerad 9 juni 2025

Hana-Rawhiti Maipi-Clarke protesterade mot ett lagförslag som ifrågasätter maoriernas rättigheter.

Hon gjorde en haka samtidigt som hon rev sönder förslaget i parlamentssalen.

Nu stänger Nya Zeelands parlament av henne och två andra ledamöter i en respektive tre veckor.

I november förra året skapade ett nytt lagförslag i Nya Zeeland, som ifrågasätter maoriernas rättigheter, stor konflikt.

Lagförslaget presenterades av det libertarianska Act-partiet och syftade till att förändra sättet på vilket landets urfolk, maorierna, och staten tolkar Waitangi-avtalet, som anses vara grunden för många av maoriernas rättigheter och deras relation med staten.

Flera protester bröt ut mot förslaget och Te Pāti Māori-ledamoten Hana-Rawhiti Maipi-Clarke gjorde en haka, traditionell maoridans, samtidigt som hon rev sönder en kopia av lagtexten, i parlamentssalen.
---
Avstängningarna i Nya Zeelands parlament är de längsta någonsin där den längsta tidigare var i tre dagar.

Det omstridda lagförslaget röstades i april ner med 112 röster, några dagar efter att en regeringskommitté rekommenderat att det inte skulle gå vidare.

Dagens Arena 19 november, 2024 skrev:Nya Zeelands största demonstration på årtionden har nått parlamentet. Många maorier är oroliga att förlora de rättigheter de har som urfolk, och de är inte ensamma. Dagens Arena har pratat med experten Gunlög Fur om ett alltmer utbrett förakt mot urfolk, både i Sverige och internationellt.

I dag tisdag den 19 november marscherade över 42 000 demonstranter in i Wellington, där de samlades utanför det nyzeeländska parlamentet. Detta för att protestera mot ett lagförslag som skulle inskränka särskilda rättigheter maorier ges av en 184 år gammal överenskommelse mellan staten och urfolket. År 1975 förtydligades delar av det så kallade Waitangifördraget, för att ge maorierna en politisk röst.

Förslaget väntas inte bli lag, men att rättigheter många maorier har levt med i snart 50 år blir objekt för debatt har orsakat både oro och ilska.

The Entire History of New Zealand

NZ Herald 20 Mar, 2019 skrev:Mass haka and waiata performed outside Christchurch mosque to honour shooting victims

Hundreds have taken part in a spine-tingling haka near the Al Noor Mosque to honour Muslim whānau lost in Friday's attacks.

The group, which involved students from Te Whānau Tahi, performed a series of waiata before the haka "Tika Tonu" on Wednesday evening, to commemorate the victims of last week's shootings