Hur många av er anses ofta ha en "ton" som ni inte vet något om att ni skulle ha?

Jag funderar också på det faktum att folk jag inte känner tycker att jag "inte låter autistisk" samtidigt som folk som faktiskt känner mig tror att jag uttrycker en massa känslor jag inte känner igen eller förstår. Kan man kanske ha maskat fram något som låter rimligt först, men som egentligen inte hör ihop med något bakom som man faktiskt känner? Som när man repeterar ljud bara. Och sen tolkas man egentligen som något helt annat än det man menar, men det märks först när de tror de känner en och det visar sig att det egentligen alltid tolkas in saker en inte känner till?

Jag har många gånger tidigare, när jag var yngre, blivit tillfrågad om jag var arg eller irriterad, när jag inte alls var det. Jag hade en helt normal dag och plötsligt frågar någon om jag är irriterad. Så jag vet inte, jag måste ha sett ut eller låtit irriterad. Det kunde vara lite irriterande så jag brukade svara "nej, men jag kommer bli det om folk fortsätter fråga om jag är irriterad".

Ja hela tiden, neurotypiker har tydligen en intern databas baserad på sina erfarenheter, kulturella bakgrund och sociala koder gällande hur ton och kroppspråk ska vara när man är glad, intresserad, oengagerad, elak eller snäll. Jag matchar dåligt om inte jag härmar dem och vad jag antar att de vill att man signalerar för att visa intresse. När jag är avslappnad låter jag oinbjudande och signalerar ointresse eller irritation tydligen

När jag är med kompisar under en tid säg hela kvällen klart att jag uttrycker känslor i rösten. Vi kanske är arga tillsammans över något eller kanske vi börjar skratta. Det märks tydligt. Och även om det är helt chill så vissa känslor kommer ju fram.

Däremot om jag har ett meddelande att framföra, något som handlar om att info ska fram, då glömmer jag ibland att vara trevlig, dvs att vara lite skrattig och smilig för att visa att man menar väl. Jag kan vara såpass djupt fokuserad på det som ska fram. Att jag kanske låter formell. Så jag brukar tänka innan samtalet att glöm inte all låta lite glad under någon del. Annars kan folk tro att man kritiserar dem.

Alltså man brukar ju säga att man blir som man umgås så jag tänker att mycket kan också bero på den faktorn.

Som någon sa att om man är glad eller arg över något så kanske man visar sidor som folk inte har sett förut.

Det beror ju på om man är van att se personen som extrovert eller introvert.

Då kanske folk bara men oj. Sedan hur bra man känner personen. Jag har pratat med folk som haft en dryg ton men de pratar bara så och det kan lätt uppfattas som att personen är arg mm.

Träffade några aspisar nyligen. När vi satt och pratade märkte jag en sak. Att ingen av dem hade sådana problem som sägs vara typiska. Normal turtagning, inga monologer, de gjorde alla ljud som betyder att man lyssnar, korrekt, inga monotona röster.

Kanske lär man sig sådant om man får diagnos först sent i livet? Men jag tror nog att det finns en stereotyp idé hur aspisar ska vara. Och sedan passar inte alla i mallen.

Så man kan ha autism och verka helt normal i vissa situationer. Jag förstår rätt mycket av det ickeverbala och förstår hur NT talar. Men jag använder inte den kunskapen för att verka normal själv. Fast om man ändå blir accepterad kanske det är OK.

Missuppfattningar kan alltid ske, men med framförallt NT så svider det lite i själen när de tror jag uttrycker en känsla jag inte känner. Jag kanske ser ut som den känslan? Men att i min värld betyder det uttrycket något annat än i deras värld? Jag tror inte de vet mina känslor och jag är ovetande. Jag har väldigt bra koll på vad jag känner. Men som aspis ska man tydligen inte veta om sina känslor. Jag vet också väldigt få aspisar som inte uttrycker känslor, som ser likadana ut och har samma röst för alla känslor.

Om det blir tjafs och något påstår att man har känslor man inte har, borde de lyssna på orden istället för analysera kroppsspråk.

När jag var ung trodde min psykiater att jag hade schizofreni för jag uppförde mig så tydligen. Hon trodde jag gick in i mig själv för att lyssna på hallucinerade röster när jag i själva verket tappade uppmärksamheten. Och hon trodde att jag tittade efter rösternas riktning när jag undvek att titta rakt på dem. Jag kunde dock inte förklara detta eftersom jag inte visste att det kan vara från autism och ADD för jag visste inte vad dessa var. Det enda som jag kunde säga tillbaka är att jag inte hör sådana röster. Men de trodde mig inte och ville ge mig Mallorol.