Hurrit och finlandssvenska

av **slackern** » 2024-08-31 19:04:23

Alien skrev:
Jag har sett i släktforskningen att en del flyttade över Kvarken till Sundsvallstrakten redan på 1800-talet. Att de som boende i Finland då tillhörde Ryssland var inget hinder.

Det där började långt tidigare med svedjefinnar på 1590-talet fast över ett betydligt större område i Sverige.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Skogsfinnar

av **Huggorm** » 2024-08-31 19:27:21

En del forskare tror att finlandssvenskarna egentligen inte är svenska, utan kom från Tröndelag i Norge, passerade över Sverige och bosatte sig längs kusten i Österbotten. Och där var folktomt när de kom, för finnarna ville inte bo nära kusten där de var oskyddade för svenskarnas anfall och röveri.

av **slackern** » 2024-08-31 19:37:44

Huggorm skrev:En del forskare tror att finlandssvenskarna egentligen inte är svenska, utan kom från Tröndelag i Norge, passerade över Sverige och bosatte sig längs kusten i Österbotten. Och där var folktomt när de kom, för finnarna ville inte bo nära kusten där de var oskyddade för svenskarnas anfall och röveri.

Det finns ju även en massa finlandssvenskar från Åland över till Åbo och vidare till Helsingfors längs skärgården och kusten.

av **Huggorm** » 2024-08-31 20:16:32

slackern skrev:
Huggorm skrev:En del forskare tror att finlandssvenskarna egentligen inte är svenska, utan kom från Tröndelag i Norge, passerade över Sverige och bosatte sig längs kusten i Österbotten. Och där var folktomt när de kom, för finnarna ville inte bo nära kusten där de var oskyddade för svenskarnas anfall och röveri.

Det finns ju även en massa finlandssvenskar från Åland över till Åbo och vidare till Helsingfors längs skärgården och kusten.

Dom vet jag inget om, de kanske har kommit direkt från Sverige. De jag känner som är från Österbotten menar att de har helt annan dialekt än dom, även om allt låter som mumintrollen för oss

av **Alien** » 2026-07-07 15:03:49

Jag hör skillnad på åländska, österbottniska och nyländska. (Sen är det förstås skillnad på olika österbottniska dialekter också.)

Den som skulle berömma mig för min goda svenska skulle få sig en rejäl utskällning el iaf en lång lektion om Finlands och Sveriges gemensamma historia. Men nu har jag tyvärr tappat bort min vackra finlandssvenska dialekt och pratar vanlig slätstruken riksssvenska.

DN Kultur kåseri 2026-06-30 skrev:
Vår finlandssvenskaste kåsör får ofta beröm för att han är bra på svenska. Vadå, det är ju hans modersmål?

”Bra där!” ropar mannen bredvid på en restaurang i Norrland glatt då han hör mig tala med killen bakom bardisken.

”Vilken jättebra svenska du lärt dig!” fortsätter mannen sitt beröm. Han ser ut att vilja dunka mig i ryggen, men kommer kanske av sig då han ser min förvånade min.

”Bra jobbat!” tillägger han ändå.

Jag kommer sällan på det slagkraftiga svaret i stunden, utan i snitt sju veckor senare i kassakön på Coop. Och jag vill inte förstöra stämningen. Så jag säger bara ”tack så jättemycket”, önskar en fortsatt fin dag och lommar i väg.
---
Jag har nämligen, som ungefär 300 000 andra finländare, samma relation till svenskan som de flesta svenskar har. Det är modersmålet, språket jag alltid talat hemma och i skolan.
---
Men självförtroendet får sig en ny törn: en man i min trappuppgång byter omedelbart till engelska när jag säger något om det regniga vädret på finlandssvenska.

Samtidigt är det svårt att bli sur på allvar, för det är precis den här typen av reaktioner som gör det lätt att trivas i Sverige. Spontan uppmuntran och ett leende från en främling, språkbytet som uppenbart görs av artighet och hänsyn.

https://www.dn.se/kultur/lillebror-vilk ... jag-talar/

Men det är väl dåligt att börja prata engelska även om det varit en finskspråkig. Det skulle vara som att säga "din svenska är så dålig att jag inte orkar lyssna på den". Man ska väl uppmuntra utlänningens försök att tala svenska! i stället för att stajla med sin flytande engelska.

Och jag medger klyschornas urmoder: jag låter exakt som Mumintrollet i den tecknade serien från 1990-talet. Till och med mer än vad Mark Levengood gör.

Stockholmskans käcka, uppåtgående oktaver saknar jag helt. I deras ställe finns ett slags mollbetonat staccato som i svenska öron kanske låter som om jag inte bara letar efter orden, utan dessutom är bekymrad. Då blir reaktionerna fullt begripliga.

Men ett litet stick av vemod och främlingskap är det svårt att värja sig mot, en känsla av att något glömts bort i gemenskapen mellan Sverige och Finland.

På tåget kommer jag på det rätta svaret till den vänliga mannen på restaurangen. ---
”Tack detsamma, din svenska låter ju fantastisk! Har du också tränat hela livet?”