Jag vill höra om det är någon annan som känner igen sig i den här dubbelheten.

Jag har Aspergers (idag autism nivå 1). Just nu känner jag en stor livsstress och ensamhet. Jag har en inre längtan efter att ha människor omkring mig och hitta nya bekantskaper, men samtidigt drar jag mig ofta undan när jag väl är i sociala sammanhang.

Jag är 54 år men både känner mig och ser betydligt yngre ut. Jag är på en daglig verksamhet för personer med autism/Aspergers/ADHD och psykisk ohälsa. Där finns deltagare i olika åldrar, de flesta i 20-40-års ålder. Tyvärr bär jag på en ständig rädsla för att min ålder ska komma fram och att jag ska bli dömd eller inte få passa in. Även om jag vet att jag inte behöver känna så. Det gör att jag vaktar på mig själv, blir osäker på vad jag ska prata om och till slut backar undan. Det blir som en ond cirkel: jag drar mig undan för att skydda min energi - är jobbigt när det blir mycket sorl av prat och för att det känns tryggast. Jag föredrar också att prata med personer enskilt. Efteråt känner jag mig bara ensam och utanför när jag ser andra prata. Jag får också uppfattningen att flera känner varandra. Jag brukar mest sitta i det trygga arbetsrummet.

Finns det fler som upplever den här krocken – att ha en social hunger men att rädslan och bristen på social energi sätter stopp? Hur gör ni för att våga ta små steg och hantera rädslan för att inte passa in?

Ja man kan bli väldigt utmattad av att vara social. För vissa kommer det naturligt, men för andra kan det vara utmattande.

Jag fastnade för ditt inlägg eftersom det beskriver en paradox jag brottas med

Jag längtar efter människor, gemenskap och kontakt. Samtidigt märker jag att jag drar mig undan. Jag vill inte vara ensam men sociala sammanhang kan vara sååå energikrävande. Det blir nästan som: "jag vill vara nära människor" men "jag behöver skydda mig från människor".

Jag längtar efter kontakt där man känner sig trygg, förstådd och kan vara sig själv. Men vägen dit är svår då jag ofta blir osäker, överstimulerad och får en känsla av att jag inte riktigt vet hur jag ska ta plats.

Jag kände igen mig mycket i det du skriver om att både längta efter människor och samtidigt undvika dem. Det är en märklig kombination...väldigt smärtsam emellanåt.

NellaNitu skrev:Jag längtar efter människor, gemenskap och kontakt. Samtidigt märker jag att jag drar mig undan. Jag vill inte vara ensam men sociala sammanhang kan vara sååå energikrävande. Det blir nästan som: "jag vill vara nära människor" men "jag behöver skydda mig från människor".

Ja jag tror att många känner så. De kan nog till och med uppfattas som osociala och folk tror att de vill vara ensamma. Jag känner några som är väldigt utåtriktade och sociala, de tycker verkligen om att göra något hela tiden med andra. Jag har varit med dem många gånger, men jag är utmattad efter några timmar. Och de fortsätter bara utan problem. Jag hade velat vara som dem om jag fick välja.