UNT Ledarkrönika 30 JANUARI 202 skrev:I fjol kom den andra delen av trilogin "Landet utanför" (Nordstedts), av journalisten och historikern Henrik Berggren. Den handlar om perioden 1940-1942, när Per Albin Hansson med ett starkt väljarstöd i ryggen ledde en bred samlingsregering. I boken framkommer det hur den svenska "neutraliteten" provocerade redan då. Kritik mot eftergiftspolitiken kom förstås från antinazister som liberalen Torgny Segerstedt på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, och socialisten Ture Nerman med tidskriften Trots allt!. Sveriges linje irriterade även utomlands.
---
Att Sverige hade gått med på tyska krav som transitering med tåg ledde till anklagelser om att vara Tysklands "lydrike".

Sverige hade till exempel vägrat ansluta sig till Antikominternpakten - som Tyskland ville få fler länder att skriva under - och sagt nej till att låta SS värva svenska frivilliga. I tysk press kallades därför svenskar för ”svin i smoking”. Sverige påstods vara en nation av ”neutrala asgamar” och ”sabotörer”. Från att ha varit en ”hjältemodig nation som en gång hävdat sig så väl på slagfälten” anklagades svenskarna för att ha förfallit till "punschdrickande och frossande vid smörgåsbordet".
---
Under kriget skickade kung Gustav V telegram och brev till Hitler för att understryka att Sveriges neutralitet var att lita på.

Neutralitetspolitiken var i linje med kung Gustafs egen hållning, och han kallade de fyra statsöverhuvudena för Norden till möte 18 oktober 1939 där de antog en gemensam neutralitetsförklaring. Kungens inställning var att länderna skulle bistå varandra humanitärt och ekonomiskt men efter några få månader hade Norden kluvits mellan stormakterna. Konungen ansåg det som sin plikt att under hela kriget hålla löftet om att hjälpa de nordiska länderna, delvis i strid mot statsminister Hansson.
---
Den 30 juni 1944 bad kung Gustaf Ungerns statschef i mänsklighetens namn att rädda de ungerska judarna.[31] Redan våren 1933 hade kung Gustaf vid ett besök i Berlin försökt få Hitler att mildra förföljelserna mot judar.[32] Efter författningsändringen 1918 blev dessa personliga vädjanden återkommande inslag i kung Gustafs utrikespolitiska delaktighet. När USA:s president Franklin D. Roosevelt 1938 sökte fredsförhandlingar med Hitler och kallade till internationell fredskonferens, vände han sig till kung Gustaf, som 27 september riktade en personlig vädjan till den tyske rikskanslern "i fredens intresse".[33]

Kanske var det därför kung Gustaf var adressaten när Theodor Wanner överlämnade en bild till Arvid Fredborg under hösten 1942 som föreställde en massavrättning av judar, och var det första beviset, eller ett av de första, för nazisternas folkmord. Efter flera äventyr nådde fotografiet kung Gustaf som skickade det vidare till kung Georg VI av Storbritannien, och strax därefter blev dessa övergrepp kända för allmänheten.

Alien skrev:Nej, jag tycker inte Sverige behöver skämmas för att vi hukade under WW2. Men det är förstås inget att skryta om heller, typ "vi klarade oss tack vare vår neutralitet, hurra vad vi är bra".

UNT Ledarkrönika 30 JANUARI 202 skrev:I fjol kom den andra delen av trilogin "Landet utanför" (Nordstedts), av journalisten och historikern Henrik Berggren. Den handlar om perioden 1940-1942, när Per Albin Hansson med ett starkt väljarstöd i ryggen ledde en bred samlingsregering. I boken framkommer det hur den svenska "neutraliteten" provocerade redan då. Kritik mot eftergiftspolitiken kom förstås från antinazister som liberalen Torgny Segerstedt på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, och socialisten Ture Nerman med tidskriften Trots allt!. Sveriges linje irriterade även utomlands.
---
Att Sverige hade gått med på tyska krav som transitering med tåg ledde till anklagelser om att vara Tysklands "lydrike".

https://unt.se/ledare/ledarkronika/arti ... n/r48novol

Men vi var så neutrala att även Hitlertyskland kritiserade oss.

Sverige hade till exempel vägrat ansluta sig till Antikominternpakten - som Tyskland ville få fler länder att skriva under - och sagt nej till att låta SS värva svenska frivilliga. I tysk press kallades därför svenskar för ”svin i smoking”. Sverige påstods vara en nation av ”neutrala asgamar” och ”sabotörer”. Från att ha varit en ”hjältemodig nation som en gång hävdat sig så väl på slagfälten” anklagades svenskarna för att ha förfallit till "punschdrickande och frossande vid smörgåsbordet".
---
Under kriget skickade kung Gustav V telegram och brev till Hitler för att understryka att Sveriges neutralitet var att lita på.

Den tiden var alltså Gustav V (vår nuvarande kungs farfarsfar) kung. Det sas att han var tyskvänlig, påverkad av drottning Victora som var född i Tyskland. Men det gällde första världskriget, under det andra var drottningen redan död.

Neutralitetspolitiken var i linje med kung Gustafs egen hållning, och han kallade de fyra statsöverhuvudena för Norden till möte 18 oktober 1939 där de antog en gemensam neutralitetsförklaring. Kungens inställning var att länderna skulle bistå varandra humanitärt och ekonomiskt men efter några få månader hade Norden kluvits mellan stormakterna. Konungen ansåg det som sin plikt att under hela kriget hålla löftet om att hjälpa de nordiska länderna, delvis i strid mot statsminister Hansson.
---
Den 30 juni 1944 bad kung Gustaf Ungerns statschef i mänsklighetens namn att rädda de ungerska judarna.[31] Redan våren 1933 hade kung Gustaf vid ett besök i Berlin försökt få Hitler att mildra förföljelserna mot judar.[32] Efter författningsändringen 1918 blev dessa personliga vädjanden återkommande inslag i kung Gustafs utrikespolitiska delaktighet. När USA:s president Franklin D. Roosevelt 1938 sökte fredsförhandlingar med Hitler och kallade till internationell fredskonferens, vände han sig till kung Gustaf, som 27 september riktade en personlig vädjan till den tyske rikskanslern "i fredens intresse".[33]

Kanske var det därför kung Gustaf var adressaten när Theodor Wanner överlämnade en bild till Arvid Fredborg under hösten 1942 som föreställde en massavrättning av judar, och var det första beviset, eller ett av de första, för nazisternas folkmord. Efter flera äventyr nådde fotografiet kung Gustaf som skickade det vidare till kung Georg VI av Storbritannien, och strax därefter blev dessa övergrepp kända för allmänheten.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_V# ... rldskriget

Kungen var konservativ men iaf inte antisemit. Han var rädd för Hitler precis som alla andra.

Den 8 juli 1940 kom Sverige och Tyskland överens om att låta permittenter (det vill säga tyska soldater på permission) färdas till och från Tyskland på svenska järnvägar. Dock utvidgades trafiken nästan genast till att gälla flera sorters transporter, även krigsmateriel. Denna trafik kom att pågå i drygt tre år och innefattade totalt omkring 2 140 000 soldater,[3]:27-28 cirka 100 000 vagnslaster vapen och krigsmateriel[3]:27-28 och upptog tidvis 10 procent av det svenska järnvägsnätets transportkapacitet.

Tyskmagasinen kallades de två massalager som blev kvar från ett träsliperi som byggdes 1912 i Karlshäll strax norr om Karlsvik i Luleå. De fick sitt namn då byggnaderna uppläts åt tyskarna under andra världskriget.

Vita bussarna var en svensk evakueringsaktion 1945, som leddes av Folke Bernadotte. Dess syfte var att under andra världskrigets slutskede rädda danskar, norrmän och svenskar som satt i tyska koncentrationsläger. Namnet kommer av att bussarna var vitmålade, med röda kors ditmålade på taket, sidan, fram och bak, för att bussarna inte skulle bli tagna för att vara militära mål. Liknande förfarande användes vid evakueringsaktionen samma år med Vita båtarna då över 9 000 av Förintelsens offer, de flesta unga kvinnor,[1] skeppades till Sverige med de vitmålade båtarna och röda kors målade på skrovet.

Efter danska och norska påtryckningar och planering räddades enligt vissa uppgifter cirka 15 000 skandinaver och andra nationaliteter från koncentrationslägren i de tyskkontrollerade områdena av Svenska Röda Korset i mars och april 1945. Efter den tyska kapitulationen räddades ytterligare 10 000 människor i maj och juni 1945. Uppskattningarna varierar mellan 19 000 och 30 000 räddade fångar, där Svenska Röda Korset (år 2000) gjorde en beräkning om cirka 15 000.[2] Även internationella judiska organisationer deltog i påtryckningsarbetet för att få aktionen till stånd.[2] Antalet räddade judar har dock aldrig kunnat redas ut,[3] eftersom de transporterade fångarna inte registrerades efter trostillhörighet.

Skandinaviska krigsfångar (danska, norska och svenska) hade högsta prioritet, men också kvinnor med svenskt ursprung och deras barn, som bodde i Tyskland skulle hämtas. Om möjlighet fanns kunde man dessutom ta med andra. Aktionen var en stor humanitär succé och räddade livet på många fångar. Den har även kritiserats för att ha varit en för ensidig räddningsaktion för skandinaver, att den inte i samma grad hjälpte fångar av andra nationaliteter och för transporter de utförde för det tyska SS. Det har visat sig i orderhandlingar att Gestapo och SS-Totenkopf hotade med att stoppa alla transporter om det var med judar i bussarna. Dock lät sig Gestapo och vanliga SS mutas så att många judar kunde räddas, med risken att alla transporter skulle stoppas.
---
Den första kolonnen avgick den 19 mars; 35 fordon under ledning av överste Björck och återkom till Neuengamme den 24 mars. Resan tillbaka var svår då de flesta fångarna befann sig i mycket dålig kondition. Den svenska sjuksköterskan Margaretha Björcke berättar:

"Jag har aldrig under min tolvåriga sjukvårdstid tillsammans sett så mycket elände som här på en enda gång. Ben, ryggar, och nackar fulla av karbunklar, sådana att en vanlig svensk går sjukskriven en vecka för en enda, till exempel i nacken. Jag räknade till omkring tjugo på en enda fånge – och han klagade ända inte."

Vid denna första transport hämtades 559 fångar, medan 67 svårt sjuka fångar lämnades kvar. Ett stort problem under transporterna var fångarnas kroniska diarré, detta blev efterhand avhjälpt när danskarna levererade nödtoaletter som de hade bra erfarenhet av från sina egna transporter.

I Neuengamme samlades alltfler fångar och den samling av skandinaviska fångar som Bernadotte hade blivit lovad av Himmler dröjde. Den svenska hälsopersonalen fick inte heller omedelbar tillgång till lägren. Under den första perioden av transporterna var inte bussarna tillåtna att köra in i lägren; fångarna måste själva gå det sista stycket eftersom tyskarna inte lät svenskarna se lägren.
---
De flesta SS-transporter av fångar skedde mellan den 27 och den 29 mars från Neuengamme till lägren i Hannover, Salzgitter och Bergen-Belsen. Den svenska löjtnanten Åke Svensson, sedermera advokat i Stockholm, skrev:

"Vi fick nu se hur tyskarna behandlade sina internerade i allmänhet, fransmän, belgare, holländare, polacker och ryssar. Det var något fruktansvärt. Denna gång måste tyskarna låta oss köra in i det egentliga lägret, då flertalet av passagerarna inte kunde gå det obetydliga stycket från barackerna till landsvägen. Från dessa baracker föstes, knuffades och leddes en samling varelser ut, som knappast längre verkade mänskliga." https://sv.wikipedia.org/wiki/Vita_bussarna

Ingen tycks ha kritiserat de allierade som bombade de vita bussarna.

Det första angreppet mot de vita bussarna skedde den 18 april när det danska lägret vid Friedrichsruh blev angripet av de allierades jaktflyg. Fyra chaufförer och en sjuksköterska fick lättare skador medan tio bilar förstördes. De följande dagarna skedde fler liknande angrepp från luften och flera dödades och skadades.
---
I lägret blev 706 franska, belgiska, nederländska och polska kvinnor lastade i en konvoj med danska ambulanser och lastbilar från internationella Röda Korset. Denna konvoj angreps på vägen till Padborg av de allierades jaktflyg; minst 11 dödades och 26 blev allvarligt skadade. Det slutgiltiga dödstalet blev 25.
---
Den 30 april avgick de svenska fartygen ”Magdalena” med 223 fångar och ”Lillie Matthiessen” med 225 fångar från Lübeck. Dessa fångar hade tvingats ut på marsch från Neuengamme. Båttransporterna organiserades av den svenska läkaren Hans Arnoldsson med hjälp av Björn Heger. De var dock tvungna att överge tusentals fångar som hade stuvats ombord på ett fartyg som den 3 maj bombades av britterna, de så kallade Cap Arcona-tragedin. Den sista gruppen av kvinnliga fångar reste från Köpenhamn med färja till Malmö den 4 maj.
---
Enligt svenska Röda Korset räddades totalt 15 345 fångar, och av dem var 7 795 skandinaver samt 7 550 från andra länder. Cirka 1 500 tysk-svenskar transporterades till Sverige.
---
För Sverige var aktionen med de vita bussarna en triumf som gav landet ett gott anseende under fredsdagarna. Återresan genom Danmark var extatisk och den 17 maj 1945 stod greve Folke Bernadotte af Wisborg på slottsbalkongen i Oslo tillsammans med den norska kronprinsen. Den brittiske diplomaten Peter Tennant som var stationerad i Stockholm under kriget skrev:

"De svenska humanitära insatserna under och efter kriget betydde mycket för att få bort den vanära landet hade fått under de akrobatiska övningarna i neutralitetspolitik."

LT 24 juni 2015 skrev:Kerstin Olsson var med som sjukvårdare när nästan 10 000 koncentrationslägerfångar hämtades från Tyskland för 70 år sedan – den största svenska humanitära insatsen till havs någonsin.

Europa i ruiner efter kriget, havet fullt av skarpa minor – och tusentals avmagrade och illa härjade människor ombord.

– Det var tungt emellanåt. Det var så jävligt att se dessa människor, att se vad mänsklig ondska kan ställa till med, säger Kerstin Ehrenberg, som hon numera heter.

Hon för sig med rak rygg, 92-åringen. Tiden tycks ha haft märkligt liten inverkan. En spenslig, spänstig kropp med liknande mental framtoning rör sig rappt i lägenheten i Stockholm.

Energisk, sprudlande berättargädje. Skratten bryter orden i en balanserad, självdistanserad humor.

I maj–juni 1945 hade hjälporganet UNRRA godtagit ett svenskt erbjudande om att ta emot 10 000 människor från andra världskrigets härjningar i Europa. En stor humanitär hjälpinsats planerades och sjösattes snabbt.

Det militära lasarettsfartyget Prins Carl avdelades, och fyra privatägda fartyg hyrdes in – Kronprinsessan Ingrid, Kastelholm, Karskär och Rönnskär.

Sidorna målades med fartygens namn i stora bokstäver, med texten "Sverige" och Röda Kors-märket. Armadan samlades utanför den skånska kusten redan den 21–22 juni 1945.

Då 22-åriga Kerstin Olsson tvekade aldrig om att ansöka som frivillig till Röda Kors-insatsen.

Mängder av odetonerade minor fanns i havet och när fartygen gav sig i väg den 22–23 juni eskorterades de av tyska minsvepare.

På frågan om hon kände fruktan svarar Ehrenberg kort och gott:
– Nej, det gick ju inte att vara rädd – då hade man ju fått lämna båten och gå i land.

Efter ankomst till Lübeck monterades ett annat slags minskydd på sidorna av fartygen: så kallade bullerburkar.

– De skulle detonera akustiska minor på avstånd och inte när vi kom närmare, säger Ehrenberg.

Till och med den 25 juli förde nu fartygen nära 9 300 före detta koncentrationslägerfångar från hela den av britterna ockuperade delen av Tyskland till svenska hamnar för vård i Sverige, enligt Sjöhistoriska samfundet.

För Ehrenberg blev det en omtumlande upplevelse ombord på Rönnskär. Förläggningen var primitiv och under första överfarten till Sverige råkade Rönnskär och Karskär ut för mycket dåligt väder och svår sjögång.
---
Hennes uppgift var bland annat att dela ut mat och hjälpa patienterna till klosetterna. Men de fysiskt och psykiskt åtgångna människorna behövde också prata.

– Vi var ju på något sätt de första normala människorna som de träffat på väldigt länge, de första civila. De ville prata och berätta, säger Ehrenberg.

Hon minns särskilt en abnormt avmagrad ung kvinna som förlorat alla släktingar i lägren. Efter en stunds samtal förstod de att de var födda samma år – och samma dag.

– Vi var på dagen lika gamla. Jag satt och höll henne om ryggen, och ryggkotorna gick in så här mellan mina fingrar, säger Ehrenberg, med lyft hand och lätt spretande fingrar.
---
– Jag kunde hålla runt hennes lårben med en hand. De var som tändstickor.

Ett annat starkt minne är en liten flicka som berättade att hon klarat livhanken på själva tröskeln till gaskamrarna. Hon hade tagit sig ut igen genom att krypa in under klädhögarna som samlats innan de övriga offren nakna klev in i dödsrummet.

– Och hon berättade det så glatt, som om det inte var någonting särskilt, säger Ehrenberg, nu med en min som kan ha inslag av smärta.
---
I slutet av juli var uppdraget slutfört. Då hade Rönnskär fraktat drygt 2 000 människor till Sverige.
---
Ehrenberg vill berätta för att hon känner att operationen blivit lite bortglömd – och hon upprepar att hon inte vill lyfta fram sig själv.

Men kan du ändå känna stolthet över det du gjorde?– Nej, det är inte min läggning direkt. Jag tror inte att det finns något jag kan vara mallig över i mitt liv.
---
Lägerfången Kozienicki minns Kerstin med ljus och värme

Chaim Kozienicki har sett utrotningslägret Auschwitz-Birkenaus fasor. I dag är han 87 år och bor i Israel – och han minns den frivilliga sjukvårdaren Kerstin Olsson med stor värme.

– Hon var som en storasyster för mig, men också som en mamma. För mig var det som att se ljus igen, efter en lång mörk natt, säger Kozienicki till TT via telefon.

Familjen Kozienicki kom från polska Lodz. Men Chaim Kozienickis föräldrar – pappa Shalom och mamma Chaia-Sara – mördades i Auschwitz.

Själv hade han också varit i Auschwitz-Birkenau, men överförts till två andra läger – Stutthofoch Stolp – och lyckats överleva.

När han nyss fyllda 17 år togs ut för att föras till Sverige med fartyget Rönnskär i juli 1945 var han märkt av undernäring och tuberkulos.

– Jag såg nog ut att vara ungefär tio år gammal.

Kozienicki beskriver hur Kerstin Olsson, numera Ehrenberg, tog hand om honom och de andra före detta koncentrationslägerfångarna på båten från Lübeck, och hur hon besökte honom på sjukhuset i Malmö.

– Hon kom med godis till mig. Det var som den första kontakten med en annan värld, säger en märkbart rörd Kozienicki.

Han tillbringade drygt ett och ett halvt år i Sverige, han fick vård och var under konvalescens i bland annat Lund, Avesta och Långshyttan.

Under tiden brevväxlade han med Kerstin Olsson. När Kozienicki varit på besök

i Norrtälje passade de på att träffas på Centralstationen i Stockholm, innan de åkte till Södertälje där Olsson bodde med sina föräldrar.

– Familjen hade en fest för mig. De var så artiga och trevliga, säger Kozienicki.

I januari 1947 gav han sig ut till havs igen. Men den här gången gick resan inte norrut, utan söderut. Han reste till det dåvarande brittiska mandatet Palestina, som till stora delar är Israel i dag.