I april 1926 blev Mohammad Reza Pahlavi kronprins av Kejsardömet Iran. 1941 blev han shah av Iran efter att hans far, Reza shah Pahlavi, vid en invasion av Sovjetunionen och Storbritannien tvingats abdikera på grund av påstådd tyskvänlighet. De tillhörde Pahlavidynastin. Iran var ockuperat av de allierade (Sovjetunionen, Storbritannien och USA) 1941-1946.

Som Irans siste shah präglade hans långa styre landet med en kombination av sekularism, paniranism, iransk nationalism och social modernism, bland annat kvinnlig rösträtt samt jordreformer.

1951 blev Mohammed Mossadeq regeringschef och landets första demokratiskt valda ledare. Han genomdrev samma år en lag om förstatligande av det brittiskägda Anglo-Iranian Oil Company, vilket ledde till konflikt med Storbritannien. När krisen nådde kulmen 1953 begav sig shahen på semester till Rom men han återvände inom några dagar när situationen hade lugnat sig. Mossadeq avsattes samma år genom en statskupp, initierad av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA och brittiska MI 6 och genomförd av iranska monarkister under ledning av generalen Fazlollah Zahedi. Shahen återinsattes som konstitutionell statschef och tog full kontroll över regeringen.
---
År 1962 genomförde Pahlavi en rad samhällsreformer under namnet den vita revolutionen. Detta medförde att feodalismen avskaffades, att analfabetismen minskade och att sjukvårds- och utbildningssystemen förbättrades. Landets industri byggdes upp, jämlikheten förbättrades och ekonomin fick ett uppsving. Även Irans kvinnor fick en avsevärt förbättrad social och rättslig ställning i samhället. Pahlavi fortsatte med sekulariseringsprocessen och moderniseringen som hans far påbörjat. Klyftan mellan den stora andelen fattiga och överklassen växte. Mullorna protesterade mot det ökade västliga inflytandet som hotade de muslimska traditionerna.

Ja, hittills verkar shahens regim bra. Iaf för dem som gillar det moderna livet och kvinnlig rösträtt. Men någon demokrat tycks han inte vara.

1963 dödades ett tiotal demonstranter av militären. Demonstranterna krävde att den fängslade fundamentalistiskt shiamuslimske ledaren, ayatollah Ruhollah Khomeini skulle frisläppas. Denne hade uppmanat till uppror mot statens landreform och kvinnors rösträtt.

Under 1970-talet växte ekonomin i takt med ökande oljepriser. Pahlavi försökte göra Iran till en modern industriell stormakt och stärkte landets inflytande i regionen. I samband med den världsomspännande energikrisen 1973 och efter att shahen bestämt att Iran skulle fyrdubbla oljepriserna började västländer (som var beroende av olja) visa sitt missnöje med hans politik. 1975 blev Iran en enpartistat under det rojalistiska partiet Rastakhiz sedan shahen låtit upplösa alla andra partier.

Levnadsstandarden i landet hade förbättrats avsevärt och med det den politiska medvetenheten. I mitten av 1970-talet studerade 50 000 unga iranier utomlands på statliga stipendier. Dessa återvände till sitt hemland och bidrog till att bygga upp landets industrier och infrastruktur. Samtidigt ökade klyftorna i landet genom att staten ensidigt satsade på storindustri och negligerade den traditionella köpmannaekonomin. Genom den ekonomiska högkonjunkturen och liberaliseringar på det sociala området började traditionella grupper i samhället protestera, främst ulaman och köpmännen (basarhandlarna). Sedan anslöt sig även radikala militanta vänstergrupper till oppositionen som motsatte sig shahens nationalism.

Under 1970-talet växte ekonomin i takt med ökande oljepriser. Pahlavi försökte göra Iran till en modern industriell stormakt och stärkte landets inflytande i regionen. I samband med den världsomspännande energikrisen 1973 och efter att shahen bestämt att Iran skulle fyrdubbla oljepriserna började västländer (som var beroende av olja) visa sitt missnöje med hans politik. 1975 blev Iran en enpartistat under det rojalistiska partiet Rastakhiz sedan shahen låtit upplösa alla andra partier.

1977 dödades ayatollah Ruhollah Khomeinis äldste son Mustafa under mystiska omständigheter i Najaf, vilket utlöste våldsamma protester av teologistudenter. Sex demonstranter sköts till döds. 1978 infördes undantagstillstånd. Ayatollah Khomeini hade redan 1963 visat sitt missnöje med den vita revolutionen. Många mullor var jordägare och opponerade sig mot landreformen och kvinnors rösträtt. Khomeini, som utvisats till Turkiet 1963, sedan till Irak och 1978 till Paris, hade stor frihet att uttala sig och blev en viktig röst för oppositionen mot shahens reformer. Han krävde ett återvändande till islams renläriga principer. 88 demonstranter dödades på Jalehtorget i Teheran. 1979 lovade shahen efter protester att utlysa nyval och tillsatte Nationella Frontens ledarfigur Shapour Baktiar som premiärminister. Men Khomeini krävde att shahen skulle avrättas. Folket massmobiliserades mot monarkin och landet kastades in i ett våldsamt kaos. Den Iranska revolutionen startade.

Statskuppen i Persien 1921, känd i Iran som "Statskuppen den 3 Esfand 1299" (persiska: کودتای ۳ اسفند ۱۲۹۹), var en iransk statskupp genomförd den 21 februari 1921 i huvudstaden Teheran av politikern Zia od-din Tabatabai och officeren Reza Khan. Kuppen utgjorde början på en rad viktiga händelser som utmynnade i att Pahlavidynastin 1925 ersatte qajarerna som det styrande kungahuset i landet.

Bakgrund

Vid det första världskrigets slut var den regerande Qajardynastin korrupt och ineffektiv. Storbritannien och Ryssland var sedan årtionden djupt inblandade i det oljerika landets politik, ekonomi och militära angelägenheter. Laglöshet rådde utanför de stora städerna och den enda reguljära militära styrkan vid tidpunkten var den persiska kosackbrigaden.[1] Efter revolutionen i Ryssland 1917 rensades kosackbrigaden helt från ryskt inflytande och kom att ledas av iranska och brittiska officerare.

Ahmad Shah Mirza som styrde Persien hade krönts vid elva års ålder och ansågs vara en svag, inkompetent härskare, särskilt efter den brittiska, ryska och osmanska ockupationen av Persien under första världskriget.[2] År 1911, när huvudstaden Teheran angreps av Ryssland, var det beväpnade bakhtiarier och inte iranska reguljära trupper som besegrade inkräktarna. Att regeringen i princip var maktlös i krigstid försvagade dess rykte både hos befolkningen och i synnerhet hos den utbildade klassen i samhället.

Kuppens genomförande
Händelserna började med en i stort sett oblodig statskupp planerad av journalisten och politikern Zia od-din Tabatabai med stöd av den persiska kosackbrigadens ledare Reza Khan. I gryningen den 21 februari 1921 tågade Reza Khan in i Teheran i spetsen för en brigad på omkring 3500 iranska kosacksoldater. De mötte knappt något motstånd och bara en grupp överraskade poliser ska ha dödats eller skadats.

Svensk närvaro i Teheran
Hösten 1912 hade fem svenska poliser bjudits in till Persien av den persiska regeringen för att omorganisera Teherans poliskår. Gruppen leddes av reservlöjtnant J.C. Gustaf Westdahl, som tillträdde som chef 1913 och stannade vid denna post fram till 1924.[4] Westdahl och hans kollegor, däribland kriminalpolis Sven Bergdahl, genomförde en grundlig omorganisation av den ineffektiva polisstyrkan i Teheran, vars män saknade nödvändig utbildning. Westdahl införde en ny organisation, ny detektivutbildning, en ny polisstyrka på cirka 1 000 man och upprättade en lönereform som skulle motverka den utbredda korruptionen och mutorna inom kåren.[5] Gustaf Westdahl var i egenskap av polismästare vid kuppens utbrott ansvarig för säkerheten i Teheran och befann sig i polishuset på Sepahtorget.[6]

Följder
Reza Khans rykte som krigshjälte och det faktum att han inte var politiskt belastad av samröre med qajarerna gjorde att inte bara arméneheter utan också konstitutionalister, det shiitiska prästerskapet och intellektuella anslöt sig till honom. Under de kommande åren försvarade han Persiens nationella suveränitet och slog ner lokala stamledare med kraft, vilket ökade hans popularitet hos dessa grupper.[7][8]

Reza Shah married, for the first time, Maryam Savadkoohi, who was his cousin, in 1895. The marriage lasted until Maryam's death in 1911, the couple had a daughter:

Princess Hamdam al-Saltaneh Pahlavi (1903–1992)

Reza Shah's second wife was Nimtaj Ayromlou, later Tadj ol-Molouk (1896–1982). The couple married in 1916 and when Reza Khan became king, Queen Tadj ol-Molouk was his official wife. They had four children together:

Princess Shams Pahlavi (1917–1996)
Mohammad Reza Shah Pahlavi (1919–1980)
Princess Ashraf Pahlavi (1919–2016)
Prince Ali Reza Pahlavi (1922–1954).

The third wife of Reza Shah was Turan Amirsoleimani (1905–1994), who was from the Qajar dynasty. The couple married in 1922 but divorced in 1923 and together they had a son:

Prince Gholam Reza Pahlavi (1923–2017)

Reza Shah's fourth and last wife, Esmat Dowlatshahi (1905–1995), was a member of the Qajar dynasty. She married Reza Shah in 1923 and accompanied him to his exile. Esmat was Reza Shah's favorite wife, who resided at Marble Palace. The couple had five children:

Prince Abdul Reza Pahlavi (1924–2004)
Prince Ahmad Reza Pahlavi (1925–1981)
Prince Mahmoud Reza Pahlavi (1926–2001)
Princess Fatemeh Pahlavi (1928–1987)[144]
Prince Hamid Reza Pahlavi (1932–1992).

Innan han kom till makten var kvinnorna tvungna att bära heltäckande kläder. Han uppmuntrade kvinnor, och alla andra, att klä sig mer västerländskt och en av hans mest omtalade reformer var förbudet att bära burka och hijab.[9] Han stödde kvinnornas rättighet att studera och gjorde deras vardag lättare.[10] Ytterligare avskaffade han slaveriet och grundade Teherans universitet.[11][12]

Reza Shah var shah av Iran tills Sovjetunionen och Storbritannien gick in i Iran 1941, då han tvingades att abdikera. Reza Pahlavi uppfattades som tyskvänlig av England och gick i exil i Mauritius och senare vidare till Johannesburg i Sydafrika.
---
Reza Shahs efterträdare, Mohammad Reza, var mycket religiös och redan som barn säker på det att Gud skulle leda och skydda honom. Reza Shah själv var mer moderat, tänkte att sonens tro var struntprat och rådde honom att använda sunt förnuft.

While the Shah left behind no major thesis, or speeches giving an overarching policy, his reforms indicated a striving for an Iran which—according to scholar Ervand Abrahamian—would be "free of clerical influence, nomadic uprisings, and ethnic differences", on the one hand, and on the other hand would contain "European-style educational institutions, Westernized women active outside the home, and modern economic structures with state factories, communication networks, investment banks, and department stores."[56] Reza is said to have avoided political participation and consultation with politicians or political personalities, instead embracing the slogan "every country has its own ruling system and ours is a one man system". He is also said to have preferred punishment to reward in dealing with subordinates or citizens.[57]

In March 1928, he violated the sanctuary of Qom's Fatima Masumeh Shrine to beat a cleric who had angrily admonished Reza Shah's wife for temporarily exposing her face a day earlier while on pilgrimage to Qom.[78] In December of that year he instituted a law requiring everyone (except Shia jurisconsults who had passed a special qualifying examination) to wear Western clothes.[79] This angered devout Muslims because it included a hat with a brim which prevented the devout from touching their foreheads on the ground during salat as required by Islamic law. The Shah also encouraged women to discard hijab. He announced that female teachers could no longer come to school with head coverings.
---
By the mid-1930s, Reza Shah's rule had caused intense dissatisfaction of the Shia clergy throughout Iran.[85] In 1935, a rebellion erupted in the Imam Reza Shrine in Mashhad. Responding to a cleric who denounced the Shah's "heretical" innovations, corruption and heavy consumer taxes, many bazaaris and villagers took refuge in the shrine, chanting slogans such as "The Shah is a new Yezid". For four full days local police and army refused to violate the shrine. The standoff was ended when troops from Iranian Azerbaijan arrived and broke into the shrine,[86] killing dozens and injuring hundreds, and marking a final rupture between the clergy and the Shah.

Reza Shah treated the urban middle class, the managers, and technocrats with an iron fist; as a result his state-owned industries remained underproductive and inefficient.[105] The bureaucracy fell apart, since officials preferred sycophancy, when anyone could be whisked away to prison for even the whiff of disobeying his whims.[106] He confiscated land from the Qajars and from his rivals and into his own estates. The corruption continued under his rule and even became institutionalized. Progress toward modernization was spotty and isolated as it could only take place with Shah's approval.[107] Eventually, the Shah became totally dependent on the military and secret police to retain power; in return, these state organs regularly received funding up to 50 percent of available public revenue to ensure their loyalty.

Fawzia förlovades med Irans tronföljare Mohammad Reza Pahlavi 1938. Vigseln ägde rum 1939. Äktenskapet var arrangerat av politiska skäl. Genom det förenades en kunglig sunnidynasti med en kunglig shiadynasti, och den nya iranska dynastin uppnådde större legitimitet genom en allians med en äldre och etablerad dynasti. Paret hade vid giftermålet bara mött varandra en gång förut, och deras relation blev inte lycklig. Hon fick ett barn under sitt äktenskap, en dotter.

Fawzia blev Irans drottning då maken besteg tronen 1941. Hon var berömd för sin skönhet, blev känd i västerländsk press som "Asiens Venus" och jämförd med Hedy Lamarr and Vivien Leigh. Under andra världskriget var hon ordförande för Sällskapet för Beskydd av Gravida Kvinnor och Barn (APPWC).

Fawzia uppges ha trivts illa i Iran, som då ännu inte var lika utvecklat och modernt som Egypten, och ska ha lidit av hemlängtan och saknat den kosmopolitiska tillvaron i Kairo. Hon kom heller inte överens med sin svärmor och sina svägerskor.

Fawzia separerade på eget initiativ från maken 1945 och flyttade tillbaka till Egypten, där hon tog ut en egyptisk skilsmässa, som dock inte var officiell eller erkänd i Iran. Hennes iranska och officiella skilsmässa gick igenom år 1948, då paret formellt skildes. Den officiella orsaken uppgavs vara att Fawzias hälsa inte tålde klimatet i Iran. I skilsmässoavtalet avsade hon sig vårdnaden av sin dotter. Samma år tog hennes bror kung Farouk ut skilsmässa från sin maka, och Fawzia intog därmed den representativa rollen som första dam i Egypten.

Fawzia gifte om sig med löjtnant Ismail Chirine 1949.

Shahnaz tackade nej till äktenskap med den irakiske kungen Faisal II och gifte sig med Ardeshir Zahedi, son till general Fazlollah Zahedi. Vigseln ägde rum i Golestanpalatset i Teheran den 11 oktober 1957. Äktenskapet slutade i skilsmässa 1964. Shahnaz och Ardeshir fick en dotter tillsammans, prinsessan Zahra Mahnaz Zahedi.

I februari 1971 gifte sig Shahnaz med Khosrow Jahanbani, son till general Aminullah Jahanbani. Äktenskapet godkändes inte av hennes far shah Mohammad Reza Pahlavi; därför levde paret i Genève, och fick två barn tillsammans: Fawzieh (född 1973) och Keykhosrow (född 1971).

Soraya Esfandiary var dotter till aristokraten Khalil Esfandiary Bakhtiari, Irans ambassadör i Västtyskland, och dennes rysk-tyska katolska hustru Eva Karl, och växte upp i Berlin och Isfahan. Hon studerade vid en flickpension i Schweiz och läste sedan engelska i London.

Äktenskapet var inte populärt i Iran, där Soraya kritiserades för att vara en halvt utländsk främling som inte blivit uppfostrad som muslim. Hon var formellt muslim men hade uppfostrats i Europa, och uppgav själv i sina memoarer att hon var helt främmande för både islam och den iranska kulturen, som hon varken kunde eller ville anpassa sig till.

Bröllopet blev berömt över hela världen, med tvåtusen gäster och påkostade bröllopspresenter från internationella berömdheter. Soraya bar en brudklänning designad av Christian Dior, och bland presenterna fanns en sobelpäls och ett skrivbord dekorerad med svarta diamanter vilket var en gåva från Josef Stalin.
---
Soraya identifierade sig med den europeiska sidan av sin härstamning och såg Europa som sitt ideal, särskilt Paris, och Iran som efterblivet och främmande.

Äktenskapet beskrivs som lyckligt och passionerat men turbulent. Soraya har kallats shahens livs stora kärlek, och det har sagts att hon var den av hans hustrur som han älskade mest.
---
Soraya kom inte väl överens med sin svärmor eller sina svägerskor, som uppges ha varit svartsjuka på henne, och hon kände själv svartsjuka mot sin styvdotter.
---

Spoiler: visa

Soraya lämnade Iran med shahen och delade hans exil under Mohammad Mosaddeghs tid vid makten, och återvände efter dennes fall 1953. Soraya följde också med på resan till USA och Storbritannien oktober 1954–mars 1955. Under resan till USA träffade Soraya filmstjärnor i Hollywood och fotograferades när hon åkte vattenskidor i bikini, en klädsel som väckte sådan kontrovers i Iran att fotografierna förbjöds där.
---

Skilsmässa
Kungaparet levde under en hård press att skaffa en manlig tronarvinge. Shahen hade endast ett barn från sitt första äktenskap, som på grund av sitt kvinnliga kön inte kunde ärva tronen. Under resan till USA konsulterades flera läkare för att undersöka orsakerna till barnlösheten, och man kunde då konstatera att Soraya var infertil och aldrig skulle kunna föda biologiska barn.

Shahens mor uppmanade honom att ta ut skilsmässa och gifta om sig med en kvinna som kunde föda barn. Själv föreslog han att han att han skulle gifta sig med en ytterligare kvinna utan att han och Soraya för den skull skulle skiljas. Detta är tillåtet inom islam, men Soraya vägrade gå med på det. Hon föreslog istället att han skulle förändra konstitutionen, så att tronföljdslagen skulle tillåta en av hans halvbröder att efterträda honom. Shahen uppgav att detta skulle kräva ett godkännande från "De Vise Männens Råd". Något sådant råd fanns inte, men det uppges ha varit ett sätt för honom att vinna tid då Soraya, som inte intresserade sig för politik och inte visste något om Irans politiska system, inte kände till att det inte fanns någon sådan myndighet.

I februari 1958 lämnade Soraya Iran och återvände till sina föräldrar i Köln i Västtyskland. Hon utsattes för en kraftig övertalningskampanj med syftet att övertala henne att gå med på att maken gifte sig med en ny kvinna utan att skilja sig från henne. Soraya vägrade emellertid att gå med på detta. Hon förklarade att bara en oriental kunde offra kärleken för sin tron, och pekade på hur Edward VIII tvärtom hade offrat sin tron för
Wallis Simpson.

Shahen förklarade till slut att hon måste gå med på att låta honom ta sig en ytterligare hustru – annars skulle han bli tvungen att skilja sig från henne. Hennes vägran stod dock fast, och 15 mars 1958 offentliggjordes att paret skulle skilja sig. Skilsmässan gick igenom den 6 april 1958. Det uppges allmänt att shahen tog ut skilsmässa med stor motvilja, eftersom han fortfarande älskade Soraya, medan hon själv förklarade att han inte hade haft något annat val än att offra hennes lycka.

Senare liv

Spoiler: visa

Soraya blev materiellt mycket väl försörjd efter skilsmässan och levde i Paris i resten av sitt liv. Hon hade ett förhållande med Maximilian Schell och sedan ett annat med Günter Sachs, och var därefter förlovad med den italienske regissören Franco Indovina, som omkom i en flygolycka på Sicilien 1972.
---

När shahen låg dödligt sjuk år 1979–1980 kontaktade Soraya honom. Hon talade om för honom att hon fortfarande älskade honom och bad att få träffa honom en sista gång. Han svarade att han också fortfarande älskade henne och gärna skulle vilja träffa henne, men att det var omöjligt med hänsyn till hans dåvarande fru.