I april 1926 blev Mohammad Reza Pahlavi kronprins av Kejsardömet Iran. 1941 blev han shah av Iran efter att hans far, Reza shah Pahlavi, vid en invasion av Sovjetunionen och Storbritannien tvingats abdikera på grund av påstådd tyskvänlighet. De tillhörde Pahlavidynastin. Iran var ockuperat av de allierade (Sovjetunionen, Storbritannien och USA) 1941-1946.

Som Irans siste shah präglade hans långa styre landet med en kombination av sekularism, paniranism, iransk nationalism och social modernism, bland annat kvinnlig rösträtt samt jordreformer.

1951 blev Mohammed Mossadeq regeringschef och landets första demokratiskt valda ledare. Han genomdrev samma år en lag om förstatligande av det brittiskägda Anglo-Iranian Oil Company, vilket ledde till konflikt med Storbritannien. När krisen nådde kulmen 1953 begav sig shahen på semester till Rom men han återvände inom några dagar när situationen hade lugnat sig. Mossadeq avsattes samma år genom en statskupp, initierad av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA och brittiska MI 6 och genomförd av iranska monarkister under ledning av generalen Fazlollah Zahedi. Shahen återinsattes som konstitutionell statschef och tog full kontroll över regeringen.
---
År 1962 genomförde Pahlavi en rad samhällsreformer under namnet den vita revolutionen. Detta medförde att feodalismen avskaffades, att analfabetismen minskade och att sjukvårds- och utbildningssystemen förbättrades. Landets industri byggdes upp, jämlikheten förbättrades och ekonomin fick ett uppsving. Även Irans kvinnor fick en avsevärt förbättrad social och rättslig ställning i samhället. Pahlavi fortsatte med sekulariseringsprocessen och moderniseringen som hans far påbörjat. Klyftan mellan den stora andelen fattiga och överklassen växte. Mullorna protesterade mot det ökade västliga inflytandet som hotade de muslimska traditionerna.

Ja, hittills verkar shahens regim bra. Iaf för dem som gillar det moderna livet och kvinnlig rösträtt. Men någon demokrat tycks han inte vara.

1963 dödades ett tiotal demonstranter av militären. Demonstranterna krävde att den fängslade fundamentalistiskt shiamuslimske ledaren, ayatollah Ruhollah Khomeini skulle frisläppas. Denne hade uppmanat till uppror mot statens landreform och kvinnors rösträtt.

Under 1970-talet växte ekonomin i takt med ökande oljepriser. Pahlavi försökte göra Iran till en modern industriell stormakt och stärkte landets inflytande i regionen. I samband med den världsomspännande energikrisen 1973 och efter att shahen bestämt att Iran skulle fyrdubbla oljepriserna började västländer (som var beroende av olja) visa sitt missnöje med hans politik. 1975 blev Iran en enpartistat under det rojalistiska partiet Rastakhiz sedan shahen låtit upplösa alla andra partier.

Levnadsstandarden i landet hade förbättrats avsevärt och med det den politiska medvetenheten. I mitten av 1970-talet studerade 50 000 unga iranier utomlands på statliga stipendier. Dessa återvände till sitt hemland och bidrog till att bygga upp landets industrier och infrastruktur. Samtidigt ökade klyftorna i landet genom att staten ensidigt satsade på storindustri och negligerade den traditionella köpmannaekonomin. Genom den ekonomiska högkonjunkturen och liberaliseringar på det sociala området började traditionella grupper i samhället protestera, främst ulaman och köpmännen (basarhandlarna). Sedan anslöt sig även radikala militanta vänstergrupper till oppositionen som motsatte sig shahens nationalism.

Under 1970-talet växte ekonomin i takt med ökande oljepriser. Pahlavi försökte göra Iran till en modern industriell stormakt och stärkte landets inflytande i regionen. I samband med den världsomspännande energikrisen 1973 och efter att shahen bestämt att Iran skulle fyrdubbla oljepriserna började västländer (som var beroende av olja) visa sitt missnöje med hans politik. 1975 blev Iran en enpartistat under det rojalistiska partiet Rastakhiz sedan shahen låtit upplösa alla andra partier.

1977 dödades ayatollah Ruhollah Khomeinis äldste son Mustafa under mystiska omständigheter i Najaf, vilket utlöste våldsamma protester av teologistudenter. Sex demonstranter sköts till döds. 1978 infördes undantagstillstånd. Ayatollah Khomeini hade redan 1963 visat sitt missnöje med den vita revolutionen. Många mullor var jordägare och opponerade sig mot landreformen och kvinnors rösträtt. Khomeini, som utvisats till Turkiet 1963, sedan till Irak och 1978 till Paris, hade stor frihet att uttala sig och blev en viktig röst för oppositionen mot shahens reformer. Han krävde ett återvändande till islams renläriga principer. 88 demonstranter dödades på Jalehtorget i Teheran. 1979 lovade shahen efter protester att utlysa nyval och tillsatte Nationella Frontens ledarfigur Shapour Baktiar som premiärminister. Men Khomeini krävde att shahen skulle avrättas. Folket massmobiliserades mot monarkin och landet kastades in i ett våldsamt kaos. Den Iranska revolutionen startade.

Statskuppen i Persien 1921, känd i Iran som "Statskuppen den 3 Esfand 1299" (persiska: کودتای ۳ اسفند ۱۲۹۹), var en iransk statskupp genomförd den 21 februari 1921 i huvudstaden Teheran av politikern Zia od-din Tabatabai och officeren Reza Khan. Kuppen utgjorde början på en rad viktiga händelser som utmynnade i att Pahlavidynastin 1925 ersatte qajarerna som det styrande kungahuset i landet.

Bakgrund

Vid det första världskrigets slut var den regerande Qajardynastin korrupt och ineffektiv. Storbritannien och Ryssland var sedan årtionden djupt inblandade i det oljerika landets politik, ekonomi och militära angelägenheter. Laglöshet rådde utanför de stora städerna och den enda reguljära militära styrkan vid tidpunkten var den persiska kosackbrigaden.[1] Efter revolutionen i Ryssland 1917 rensades kosackbrigaden helt från ryskt inflytande och kom att ledas av iranska och brittiska officerare.

Ahmad Shah Mirza som styrde Persien hade krönts vid elva års ålder och ansågs vara en svag, inkompetent härskare, särskilt efter den brittiska, ryska och osmanska ockupationen av Persien under första världskriget.[2] År 1911, när huvudstaden Teheran angreps av Ryssland, var det beväpnade bakhtiarier och inte iranska reguljära trupper som besegrade inkräktarna. Att regeringen i princip var maktlös i krigstid försvagade dess rykte både hos befolkningen och i synnerhet hos den utbildade klassen i samhället.

Kuppens genomförande
Händelserna började med en i stort sett oblodig statskupp planerad av journalisten och politikern Zia od-din Tabatabai med stöd av den persiska kosackbrigadens ledare Reza Khan. I gryningen den 21 februari 1921 tågade Reza Khan in i Teheran i spetsen för en brigad på omkring 3500 iranska kosacksoldater. De mötte knappt något motstånd och bara en grupp överraskade poliser ska ha dödats eller skadats.

Svensk närvaro i Teheran
Hösten 1912 hade fem svenska poliser bjudits in till Persien av den persiska regeringen för att omorganisera Teherans poliskår. Gruppen leddes av reservlöjtnant J.C. Gustaf Westdahl, som tillträdde som chef 1913 och stannade vid denna post fram till 1924.[4] Westdahl och hans kollegor, däribland kriminalpolis Sven Bergdahl, genomförde en grundlig omorganisation av den ineffektiva polisstyrkan i Teheran, vars män saknade nödvändig utbildning. Westdahl införde en ny organisation, ny detektivutbildning, en ny polisstyrka på cirka 1 000 man och upprättade en lönereform som skulle motverka den utbredda korruptionen och mutorna inom kåren.[5] Gustaf Westdahl var i egenskap av polismästare vid kuppens utbrott ansvarig för säkerheten i Teheran och befann sig i polishuset på Sepahtorget.[6]

Följder
Reza Khans rykte som krigshjälte och det faktum att han inte var politiskt belastad av samröre med qajarerna gjorde att inte bara arméneheter utan också konstitutionalister, det shiitiska prästerskapet och intellektuella anslöt sig till honom. Under de kommande åren försvarade han Persiens nationella suveränitet och slog ner lokala stamledare med kraft, vilket ökade hans popularitet hos dessa grupper.[7][8]

Reza Shah married, for the first time, Maryam Savadkoohi, who was his cousin, in 1895. The marriage lasted until Maryam's death in 1911, the couple had a daughter:

Princess Hamdam al-Saltaneh Pahlavi (1903–1992)
Reza Shah's second wife was Nimtaj Ayromlou, later Tadj ol-Molouk (1896–1982). The couple married in 1916 and when Reza Khan became king, Queen Tadj ol-Molouk was his official wife. They had four children together:

Princess Shams Pahlavi (1917–1996)
Mohammad Reza Shah Pahlavi (1919–1980)
Princess Ashraf Pahlavi (1919–2016)
Prince Ali Reza Pahlavi (1922–1954).
The third wife of Reza Shah was Turan Amirsoleimani (1905–1994), who was from the Qajar dynasty. The couple married in 1922 but divorced in 1923 and together they had a son:

Prince Gholam Reza Pahlavi (1923–2017)
Reza Shah's fourth and last wife, Esmat Dowlatshahi (1905–1995), was a member of the Qajar dynasty. She married Reza Shah in 1923 and accompanied him to his exile. Esmat was Reza Shah's favorite wife, who resided at Marble Palace. The couple had five children:

Prince Abdul Reza Pahlavi (1924–2004)
Prince Ahmad Reza Pahlavi (1925–1981)
Prince Mahmoud Reza Pahlavi (1926–2001)
Princess Fatemeh Pahlavi (1928–1987)[144]
Prince Hamid Reza Pahlavi (1932–1992).

Innan han kom till makten var kvinnorna tvungna att bära heltäckande kläder. Han uppmuntrade kvinnor, och alla andra, att klä sig mer västerländskt och en av hans mest omtalade reformer var förbudet att bära burka och hijab.[9] Han stödde kvinnornas rättighet att studera och gjorde deras vardag lättare.[10] Ytterligare avskaffade han slaveriet och grundade Teherans universitet.[11][12]

Reza Shah var shah av Iran tills Sovjetunionen och Storbritannien gick in i Iran 1941, då han tvingades att abdikera. Reza Pahlavi uppfattades som tyskvänlig av England och gick i exil i Mauritius och senare vidare till Johannesburg i Sydafrika.
---
Reza Shahs efterträdare, Mohammad Reza, var mycket religiös och redan som barn säker på det att Gud skulle leda och skydda honom. Reza Shah själv var mer moderat, tänkte att sonens tro var struntprat och rådde honom att använda sunt förnuft.