Jag har lagt märke till ett intressant drag hos mig själv. Jag upplever att jag är mycket äldre än jag egentligen är. Jag är alltså strax över trettio, men i många situationer känns det som om jag vore runt 50 år. Jag har alltid kommit bättre överens med personer som är äldre än jag. I sällskap med yngre och jämnåriga trivs jag inte.

På senare tid har jag också märkt att ”dagens ungdomar” – åtminstone de jag stöter på – inte visar särskilt mycket respekt för andra. Till exempel om jag är i en butik och behöver hjälp, får jag inte tillräcklig hjälp – inte ens trots att det är deras jobb att hjälpa kunder. Det känns som att det som enligt mig är helt grundläggande service, för dem upplevs som alldeles för mycket. Även att visa respekt för andra är för många något helt främmande – medan det för mig är självklart att man gör så. Samma sak ibland om jag pratar med människor. Till och med jag med AS har så mycket social kompetens att jag förstår att man ska ställa motfrågor om man har en diskussion. Vilket jag gör. Men väldigt ofta så ställer motparten inga frågor alls, utan maler bara på om sitt.

Till en början började jag fundera på om jag har fått en gammaldags uppfostran och om det skulle kunna bero på det. Men sedan slog det mig att det kanske har med autism att göra? Jag vet inte. Jag kanske bör tillägga att det inte gör något att jag känner så här. Jag trivs med den här egenskapen och vill inte förändras. I stället skulle jag önska att andra hade mer förståelse.

Är det fler som har liknande erfarenheter?

Mymlan skrev:Är det fler som har liknande erfarenheter?

människan är snart bara en parentes, i Tellus historia, en löjlig primat som trodde de var något, som utomjording blir det skönt när de snart strålar upp mig...

En gammal själ i en ung kropp, helt enkelt? Själv är jag gammal hur man än mäter! En intressant iaktagelse som jag har gjort är att om man reser sig upp för att släppa av någon ung person som råkar sitta innanför en på bussen, så säger de i runt fyra fall av fem inte tack. De säger ingenting!

"So if you meet me, have some courtesy,
have some sympathy and some taste.
Use all your well-learned politeness,
or I'll lay your soul to waste"

"Sympathy for the devil" - Rolling Stones

antonius skrev:människan är snart bara en parentes, i Tellus historia, en löjlig primat som trodde de var något, som utomjording blir det skönt när de snart strålar upp mig...

"Beam me up, Scotty"!

Mymlan skrev:Jag har lagt märke till ett intressant drag hos mig själv. Jag upplever att jag är mycket äldre än jag egentligen är. Jag är alltså strax över trettio, men i många situationer känns det som om jag vore runt 50 år. Jag har alltid kommit bättre överens med personer som är äldre än jag. I sällskap med yngre och jämnåriga trivs jag inte.

När jag var 20 eller lite äldre umgicks jag med människor som var så mycket äldre att de var äldre än mina föräldrar. Dessa vänner är nu döda.

Ålder är bara en siffra.

Infodump

Jag växte ifrån mina föräldrar snabbt då min lillebror avled då jag var 2 år, de fanns aldrig där för mig i den utsträckning föräldrar bör finnas, spec ett barn med npf, jag förstod jag var "off" mot andra i min ålder då jag var 6 år.

Ett liv kantat med trauman och neglekt både psykiskt och fysiskt, men varit against all odds, fixat skola, jobb, familj. Begåvning på 90-160 IQ+, bedöms trots autism att iaf i vuxen ålder ha hög EQ, alltid varit intresserad av "what makes people tic?" specialintresse i medicin, psykologi, psykiatri, filosofiska tankar om än inte filosofer, igenkänning i nietzsche o jung.

Jobbat inom vården sedan jag var 17, fram tills jag var 38, tagit del av många öden, inte haft problem att kunna relatera till de äldsta som knäckt 100 år.

Då jag var 25, hade jag kollegor som trodde jag passerat 50 år pga hur jag kunde tänka som och perspektiv jag erhållit. Alltid försökt tänka om mitt tänkande, även att se mig utifrån och inte bara inifrån då jag upplevde det som ett stort problem område som liten.

Haft behandlare i soc som valde att avsluta sin karriär efter mig, hon var 50+ år och konstaterade att jag var den "äldsta" människan som hon någonsin träffat, som att hon kände sig klar iom det. Inte just bara old soul, utan faktisk psykisk ålder, så tror hon att jag passerat 100 år och att de flesta aldrig kommer att fungera som jag gör. Jag kommer få må bra psykiskt, men de är flera som tror jag kommer att bli i praktiken väldigt ensamen.

Har sedan terapi bara för några år sedan, faktiskt haft långa perioder där jag börjat må bra, tagit tag i min psykiska ohälsa, bedöms meta kognitiv, ha en hjärna som omsätter behandling, terapi fortare än normalt, gjord för att tåla trauman. Mina närmaste vänner nya som gamla säger att jag de senaste åren sprungit ifrån dem markant.

Blablabla.

Karamell skrev:Ålder är bara en siffra.

Nej, ålder är ett faktum, en viktig siffra.

Skindancer, har du inte träffat någon som är "jämnårig" med dig rent mentalt?

Alien skrev:Skindancer, har du inte träffat någon som är "jämnårig" med dig rent mentalt?

Nej.. däri ligger en stor del av min naivitet, intiellt så tror jag att jag träffar sådana människor på grund av något som tilltalar mig utifrån formativa år, anknytning, sådant- jag sätter andra på en piedestal. Mycket av min terapi var kring sådant, bygga upp mig själv, se vart andra är i förhållande till mig själv.

Ugh, ursäkta, jag tycker jag låter otroligt dryg kring allt det här, i flera instanser påpekar man jag är against all odds, unik, utifrån så kan det låta som att man jagar "märkvärdighet" det finns inget bättre eller sämre i det här, för mig är det mest ironiskt, jag ville alltid vara unik, speciell då jag växte upp, alltid trott jag behöver andra, men mitt välmående ligger i att vara själv och att vara "unik" är exil.

Närmaste jag kommer till någon att se upp till, var min behandlare på socialtjänsten, men det blev märkligt då sådant jag sa blev något de ville implementera i sitt program... Det fanns saker vi höll jämna steg kring, men ja. Sedan har vi ju områden jag absolut inte presterar i, det är många områden jag har möjlighet att känna mig liten i, men där har jag inte heller potential.