Harald Hårfager (norska: Harald Hårfagre, fornnordiska: Haraldr Hárfagri), född cirka 850, död cirka 933, var Norges enare och dess förste regent, perioden 860−930. Han var enligt Heimskringla och andra medeltida texter son till Halvdan Svarte, som ska ha tagit det första steget mot Norges enande.

Harald enade Norge genom krig mot landets många fylkeskungar. Han lade Orkney och Hjaltland (Shetland) under norskt välde och insatte jarlar som styrde ögrupperna fram till senare delen av 1400-talet.

Han var den första kung som styrde över hela Norge. Haralds främsta allierade var Atle den Smale som Halvdan Svarte satt som jarl i Sogn, morbrodern Guttorm jarl och en tidigare rival: den senare Ladejarlen Håkon Grjotgardsson som var en inflytelserik hövding i Tröndelagen. Genom ett giftermål med Håkons dotter Åsa kunde Harald få kontroll till sjöss tack vare Håkons flotta. Han vann många slag och lade även under sig Värmland och Dalsland. Det mest kända slaget han vann är slaget i Hafrsfjord, omkring år 900 alternativt redan år 872.[1] Där underlade han sig stora delar av Vestlandet och Sørlandet.

Det sägs att det var Gyda Eiriksdotter som fick honom till att börja samlingen av Norge. Harald hade förälskat sig i denna konungadotter, dotter till Kung Eirik av Hordaland, som blev uppfostrad av en rik bonde i Valdres. Han skickade sina sändemän för att hämta henne, men hon ville inte ha Harald, eftersom han inte var mäktig nog. Hon funderade på varför han inte hade lagt hela Norge under sig. Han antog utmaningen, och lovade att inte klippa sig förrän han hade samlat hela landet under sig och kallades därefter Harald kalufsen eller Harald med huvan. Harald hade flera fruar och frillor, men stötte bort dessa för att gifta sig med den jutiska kungadottern Ragnhild Eriksdotter. Med henne fick han sonen Erik, fornnordiska Eirikr, som var Haralds favoritson. När Erik nått vuxen ålder blev han Haralds högra hand och fick tillnamnet "Blodyx".
---
Då kung Harald nått sitt mål och enat hela Norge, sände han sitt folk till Gyda och påminde henne om vad hon hade sagt till honom. De tog henne med till Harald, och de gifte sig.

Efter giftermålet for Harald till Ragnvald Jarl på Møre. Då hade han inte klippt sig på tio år, men här kunde han äntligen låta håret falla. Det sägs att han lät håret falla på Bremsnes på Averøya. På det stället står det i dag ett stort träd med en stenmur runt, som ett minne. Det var Ragnvald Jarl som då gav honom smeknamnet Hårfagre.

Han var känd for att styra landet med hård hand. Harald förbjöd våldtäkt och prostitution; straffet för en prostituerad kvinna som fötts fri var slaveri tills hon arbetat ihop straffsumman på tre marker. Den som våldtog en kvinna straffades med fredlöshet om han inte kunde betala böterna på 60 marker.

De som motsatte sig Harald lät han hugga händer och fötter av.

Haralds hårda styre drev många norska stormän att efter slaget vid Hafrsfjord dra österut över kölen till Jämtland och Hälsingland, samt över havet till Färöarna, Island, Skottland och Irland. Vissa begav sig även till Orkney, varifrån de bedrev plundring mot Norge under somrarna. Detta var en av anledningarna till att Harald Hårfagre senare erövrade öarna. Harald och hans herse Ketill Flatnäsa invaderade öarna. Ketill lämnades som hans guvernör, men utropade sig dock själv till kung och blev den första "kungen av öarna". Dessa var tidvis vasaller till den norske kungen, tidvis självständiga.[2] Kring år 900 hävdade Harald herravälde över de norröna gaelerna vilket ledde till en konflikt med Donald II av Skottland, som dödades av Haralds män.

Kung Harald hade många söner, men Erik var den ende som hade en kunglig mor. Ragnhild ska ha varit dotter till kung Erik av Jylland. Troligen blev Erik därför utsedd som efterträdare till kung Harald som överkonung, medan flera av hans bröder fick delar av Norge att härska över som kungar under Eriks ledning. Erik var också samregent med sin far under dennes sista levnadsår, i enlighet med tidens lagar. Redan innan faderns död var förhållandet till bröderna dåligt och gick sen över i väpnad konflikt.

Alien skrev:Fin staty, men ingen vet ju hur han verkligen såg ut, förutom att han inte klippte sig på tio år. Och för att förtjäna smeknamnet Hårfager så tänker man sig hans hår tjockt och lockigt, inte tunt och spikrakt.

Alien skrev:Det här med varför Harald lät håret växa låter verkligen som en saga.

Erik Anundsson är en sagokung som nämns av Hervarar saga som en sveakung som låg i krig med Harald Hårfager. I Ynglingasagan kallas han för Erik Emundsson och där nämns han även som kung av Västergötland, Dalsland, Bohuslän och Värmland och att han i kriget förlorade allt utom Västergötland till Harald Hårfager. Landnamsboken nämner honom också som samtida med Harald Hårfager och även med Gorm den gamle och Alfred den store.

Enligt Snorre besökte han stormannen Åke i Värmland samtidigt som Harald Hårfager. Åke placerade Erik i en gammal hall med gamla dryckeskärl, medan han placerade Harald i en ny med nya kärl. När Erik klagade svarade Åke att Erik var en gammal man medan Harald var en ung man i sin bästa ålder. Detta gjorde Erik så arg att han dräpte Åke.

Kapitel 13
Om konung Harald och Sveakonungen Erik.

Konung Harald kom med sin här österut till Viken och styrde in till Tunsberg, där då var köpstad; han hade då uppehållit sig fyra år i Tråndheim och under den tiden icke varit i Viken. Där fick han nu höra, att sveakonungen Erik Emundsson hade underlagt sig Värmland och tog skatt av alla skogsbygderna där, och vidare, att han räknade Västergötland ända till Svinesund i norr och ända till havet i väster, varför han gjorde anspråk på allt detta såsom sitt rike och tog skatt därav.

Spoiler: visa

Han hade satt till jarl däröver en man vid namn Hrane den götiske. Denne innehade riket mellan Svinesund och Göta älv och var en mäktig jarl. Det berättades också för konung Harald, att sveakonungen hade sagt, att han icke skulle sluta, förrän han hade lika stort rike i Viken som fordom Sigurd eller hans son Ragnar lodbrok; men det var Raumarike och Vestfold ända ut till Grenmar1 samt Vingulmark och allt landet söder därom. I alla dessa fylken hade många givit sig under sveakonungen. Detta harmade Harald storligen; han sammankallade genast bönderna där på Folden2 till ting och anklagade dem för högförräderi mot sig. Några bönder bevisade sin oskuld, andra betalte böter, åter andra blevo straffade. På detta sätt for han om sommaren omkring i det fylket. Om hösten for han upp till Raumarike, och där gick allt på samma sätt. Då sporde han i början av vintern, att sveakonungen Erik red omkring på gästning i Värmland med sin hird.

Kapitel 14
Åke blir dräpt.

Konung Harald begav sig österut över Eidaskog1 och in i Värmland och lät där ställa om gästning åt sig. Åke hette en man; han var den mäktigaste bonden i Värmland, mycket rik och vid denna tiden ålderstigen. Han sände bud till konung Harald och bjöd honom till gästabud; konungen lovade att komma på utsatt dag. Åke bjöd också konung Erik till gästabud och utsatte åt honom samma dag. Åke hade en stor gästabudssal, som då var gammal; han lät nu bygga en ny lika stor och inreda den med den största omsorg. Han lät behänga den nya salen helt och hållet med nya bonader, men den gamla med gamla bonader.

Då konungarna kommo till gästabudet, fick konung Erik med sitt folk plats i den gamla salen, men konung Harald med sitt i den nya. Alla bords- och dryckeskärl voro delade så, att Erik och hans män hade gamla kärl och horn, likväl förgyllda och praktfullt utstyrda, men konung Harald och hans män fingo idel nya kärl och horn, alla prydda med guld. Alla kärlen voro blanka och polerade, och drycken var på båda ställena förträfflig. Åke hade förut varit Halvdan svartes man.
---
Konungen tackade honom med många vackra ord för undfägnaden och lovade honom i gengäld sin fullkomliga vänskap. Därpå lade Åke fram stora skänker åt konungen. Därefter gick Åke till sveakonungen. Konung Erik var då klädd och resfärdig; han var tämligen dyster. Åke tog fram några värdefulla klenoder och gav honom, men konungen svarade föga och steg till häst. Åke följde honom ett stycke på vägen och talade med honom. Skogen var icke långt därifrån, och genom den gick vägen. Då Åke kom in i skogen, frågade konungen honom: »varför delade du välfägnaden mellan mig och konung Harald så, att han skulle ha det bästa av allting; du vet, att du är min man». »Jag trodde», svarade Åke, »att I, herre konung, och edra män icke saknat någon välfägnad vid detta gästabud. Men vad det beträffar, att där var gammal bonad i den sal där I drucken, då kommer det sig därav, att I nu ären gammal, men konung Harald i blomman av sin ålder; därför gav jag honom den nya bonaden. Men vad angår eder påminnelse om att jag är eder man, så vet jag, att I ären icke mindre min man». Då drog konungen sitt svärd och högg honom banesår; sedan red han bort.

Spoiler: visa

Då konung Harald var färdig att stiga till häst, bad han kalla till sig bonden Åke, och då man nu sökte efter honom, sprungo några åt det håll som konung Erik hade ridit; de funno där Åke död och skyndade tillbaka och omtalade det för konungen. Då konungen fick höra detta, ropade han till sina män, att de skulle hämnas bonden Åke. Konung Harald red nu samma väg som konung Erik hade ridit, till dess de å ömse sidor blevo varse varandra. Då redo båda så fort de förmådde, till dess konung Erik kom till den skog som skiljer Västergötland och Värmland från varandra. Då vände konung Harald tillbaka till Värmland, lade landet under sig och dräpte konung Eriks män, var han träffade på dem. Om vintern for konung Harald tillbaka till Raumarike

.

Kapitel 21
Konung Haralds giftermål.

Konung Harald hade många hustrur och många barn. Han äktade en kvinna vid namn Ragnhild, dotter till konung Erik av Jutland. Hon kallades Ragnhild den mäktiga; deras son var Erik blodyxe.

Konung Haralds barn uppfostrades vart och ett där det hade sin mödernesläkt. Härtig Guthorm hade vattenöst Haralds äldste son och givit honom sitt namn. Han knäsatte gossen och gjorde honom till sin fosterson och tog honom med sig österut till Viken. Där uppfostrades han hos härtig Guthorm. Härtig Guthorm hade hela styrelsemakten i Viken och Upplanden, då konungen var frånvarande.

Kapitel 24
Gånge-Rolv blir fredlös.

Ragnvald Mörejarl var konung Haralds käraste vän, och konungen satte stort värde på honom. Ragnvald var gift med Rolv näsas dotter Hild; deras söner voro Rolv och Thore. Ragnvald jarl hade också oäkta söner; den ene hette Hallad, den andre Einar, den tredje Hrollaug; de voro vuxna, då deras äktafödda bröder voro barn.

Rolv var en väldig viking. Han var så stor till växten, att ingen häst kunde bära honom, och därför gick han till fots, vart han än färdades; han kallades därför Gånge-Rolv. Han härjade mycket i österväg. En sommar, då han kom till Viken från en vikingafärd österut, gjorde han strandhugg där. Konung Harald befann sig just då i Viken. Han blev mycket vred, när han fick höra detta, ty han hade strängeligen förbjudit att plundra inom landet. Konungen kungjorde på tinget, att han gjorde Rolv fredlös i Norge. Då Rolvs moder Hild sporde detta, uppsökte hon konungen och bad om fred för Rolv. Men konungen var så vred, att hennes böner tjänade till intet. Då kvad Hild detta:

Du förskjuter Näsas namne1;
du jagar flyktig ur landet
stormäns kloke ättling.
Vi far du fram så våldsamt?
Med sådan ulv att retas
det är ej rådligt, furste!
Han skonar ej kungens hjordar,
om så till skogs han drives.

Gånge-Rolv for sedan västerut över havet till Suderöarna och därifrån till Valland2. Han härjade där och underlade sig ett stort jarldöme; där lät han många nordmän bosätta sig, och det landet kallas sedan dess för Normandiet. Från Rolv härstamma jarlarna av Normandiet3. Gånge-Rolvs son var Vilhelm, fader till Rikard, fader till Rikard den andre, fader till Robert långsvärd4, fader till den engelske konungen Vilhelm bastarden. Från denne senare härstamma alla Englands konungar.

Drottning Ragnhild den mäktiga levde i tre år, sedan hon kommit till Norge; efter hennes död for hennes och konung Haralds son Erik för att fostras hos hersen Thore Hroaldsson i Fjordarna.

Alien skrev:Men det stämmer ju inte med den romantiska sagan om att han lovade Gyda att inte klippa sig förrän han enat landet.

Loppet är baserat på en del av den färdväg som historien menar att Gustav Vasa tog då han (åt motsatt håll) flydde från Mora till Sälen undan Kristian II:s soldater vintern 1520–1521, där han enligt traditionen använde sig av skidor.

Alien skrev:Ja, Vasaloppet är ju uppkallat efter Gustav Vasa. Hur vet du att han aldrig skidade den sträckan?

Loppet är baserat på en del av den färdväg som historien menar att Gustav Vasa tog då han (åt motsatt håll) flydde från Mora till Sälen undan Kristian II:s soldater vintern 1520–1521, där han enligt traditionen använde sig av skidor.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Vasaloppet

Det finns många sägner om Gustav Vasa i Dalarna. Sant är iaf att han flydde undan Kristian Tyrann. Hans egen far och svåger hörde till dem som avrättades i Stockholms blodbad.

Alien skrev:Hur vet du att svenska adelsmän inte kunde åka skidor? Om det var vinter och snö, skulle han pulsa fram i snön? Eller tänker du att han åkte släde hela vägen?

Kapitel 27
Om jarlen Torv-Einar på Orknöarna.

Ragnvald jarl på Möre fick veta, att hans broder Sigurd fallit, och att vikingar satt sig fast i riket. Då sände han sin son Hallad västerut. Denne antog Jarls namn och hade en stor här med sig dit ut. När han kom till Orknöarna, slog han sig ned i landet; men både om hösten och om vintern svärmade vikingarna omkring på öarna, plundrade på näsen och gjorde strandhugg. Hallad jarl ledsnade då på att sitta på öarna; han avsade sig jarlsvärdigheten, antog åter en fri bondes ställning och for sedan österut till Norge. Då Ragnvald jarl sporde detta, visade han sig missbelåten med Hallads beteende och sade, att hans söner icke torde komma att likna sina föräldrar. Då svarade Einar: »Jag åtnjuter föga heder av dig, och jag har föga kärlek att skiljas ifrån. Jag skall fara västerut till öarna, om du lämnar mig någon hjälp. Jag skall lova dig något som du säkert skall finna stor glädje i, nämligen att aldrig komma tillbaka till Norge». Ragnvald svarade, att det gladde honom, att han icke kommo tillbaka – »ty», sade han, »jag väntar icke, att dina fränder skola få heder av dig, eftersom din mödernesläkt är hel och hållen trälfödd»1. Ragnvald gav Einar ett långskepp och utrustade det åt honom.

Om hösten seglade Einar västerut över havet. Då han kom till Orknöarna, lågo där vikingarna Thore träskägg och Kalv »skurva»2 med två skepp. Einar lade genast till strid emot dem och vann seger, och de föllo båda. Då blev detta kvädet:

Då gav han Träskägg åt trollen,
Torv-Einar dräp Skurva.

Han fick namnet Torv-Einar, emedan han lät skära torv och använde den till bränsle, ty det fanns icke skog på Orknöarna. Sedan blev Einar jarl över öarna och en mäktig man. Han var ful och enögd, men hade likväl mycket skarp syn.

antonius skrev:

Alien skrev:Hur vet du att svenska adelsmän inte kunde åka skidor? Om det var vinter och snö, skulle han pulsa fram i snön? Eller tänker du att han åkte släde hela vägen?

naturligtvis åkte han släde, ingen på den nivån inom adeln har någonsin åkt skidor för att komma undan danska knektar på den tiden, dessutom var adelsmän aldrig ensam, han hade sin livvakt och andar gesäller med sig givetvis

Alien skrev:

antonius skrev:

Alien skrev:Hur vet du att svenska adelsmän inte kunde åka skidor? Om det var vinter och snö, skulle han pulsa fram i snön? Eller tänker du att han åkte släde hela vägen?

naturligtvis åkte han släde, ingen på den nivån inom adeln har någonsin åkt skidor för att komma undan danska knektar på den tiden, dessutom var adelsmän aldrig ensam, han hade sin livvakt och andar gesäller med sig givetvis

Men dels flydde han undan Kristians soldater, dels försökte han få bergsmännen med i ett uppror mot danske kungen. Han kunde knappast färdas i ett stort följe, det hade väckt alldeles för stor uppmärksamhet.

Han kunde förstås också ha färdats på snöskor istf skidor.

Harald Hårfagre hade många barn, med många kvinnor. Hur många barn han fick är okänt. Att ha Harald Hårfagre som farfar innebar kraftfull legitimitet i det dåtida Norge, varför det är troligt att många av de släktlinjer som senare tiders hövdingar kände till har blivit redigerade med hänsyn till detta.

Översikten över Haralds giftermål och barn bör därför tas med en nypa salt.

Med Åsa Håkonsdotter, dotter till Håkan jarl Grötgaardsson:

Guttorm Haraldsson
Halvdan Svarte Haraldsson
Halvdan Hvite Haraldsson
Sigröd Haraldsson

Med Gyda Eiriksdotter, dotter till kung Erik i Hordaland:

Aalöv Aarböt
Rorek Haraldsson
Sigtrygg Haraldsson
Frode Haraldsson
Torgils Haraldsson

Med Ragnhild Eriksdotter, dotter till kung Erik av Jylland (Haitabu):

Erik Blodyx, överkung av Norge 933−935.

Med Svanhild Östensdotter, dotter till Östen jarl i Hedmarken:

Bjørn Farmann, (farfarsfar till Olof den helige).
Olav Gjerstad Alv, (farfar till Olav Tryggvason)
Ragnar Rykkel

Med Gunhild "den fagra":

(Inga kända)

Med Åshild Ringsdotter, dotter till Ring Dagsson av Ringerike:

Ring Haraldsson
Dag Haraldsson
Bergliot
Gudröd Skirja
Ingegjerd Haraldsdotter (kanske Tora Mosterstong var hennes mor)

Med Snöfrid Svåsesdotter, dotter till hövdingen Finnen Svase:

Sigurd Haraldsson Rise, (farfarsfar till Harald Hårdråde).
Halvdan Hålegg
Gudröd Ljome
Ragnvald Rettelbeine

Med Tora Mosterstong av Horda Kåres ätt:

Håkon Adalsteinsfostre, kung 935−951.

Håkon Grjotgaardsson, död någon gång mellan 910 och 920, var en norsk storman och jarl i Tröndelag under Harald Hårfagers tid. Han är den förste av Ladejarlarna. Hans ätt kom från Hålogaland. Håkon slog sig ner i Lade, vid Nidälvens utlopp i Trondheimsfjorden. Enligt Snorre Sturlasson allierade han sig med Harald Hårfager under dennes erövring av Tröndelag och befäste alliansen med att gifta bort son dotter Åsa till Harald. Harald ska ha gett honom kontroll över hela Tröndelag.

Där uppfostrades han hos härtig Guthorm. Härtig Guthorm hade hela styrelsemakten i Viken och Upplanden, då konungen var frånvarande.

Konung Haralds son Guthorm hade sig anförtrott att försvara Viken och for med krigsskepp den yttre vägen1. Då han låg i mynningarna av Älven2, kom Solve »klove»3 dit och lade till strid mot honom; där föll Guthorm. Halvdan svarte och Halvdan vite lågo ute på vikingafärder och härjade i österväg. De hade en stor strid i Estland, och där föll Halvdan vite.

Ålov Årbot (Ca. 885 – ca. 935) var datter til kong Harald Hårfagre og hans kone Gyda Eiriksdatter[3]. Hun ble gift med mørejarlen Tore Teiande, sønn av Ragnvald Mørejarl[4]. Ålof og Tore "Teiande" ble stamforeldre til den vestlandske Ynglinga-greinen Galte som hadde setegard på Hatteberg i dagens Rosendal gjennom sønnen Ljot Toresson (ca. 910).
---
Ålof og Tore fikk og datteren Bergljot Toresdatter som ble gift med ladejarlen Sigurd Håkonsson, og som ble mor til Håkon Sigurdsson (Håkon jarl).

Bjørn Farmann, född cirka 895, död 927, kung i Vestfold, var son till kung Harald Hårfager och Svanhild Øysteinsdotter. Far till Gudrød Bjørnsson. Kung Harald ska enligt medeltida krönikörer har utsett sonen Erik Blodyx till sin efterträdare och de andra sönerna till hans lydkungar. Bjørn dödades av Erik efter att denne tillträtt som överkung av Norge. Tillnamnet farman var en medeltida term som betyder "köpman".

Han ble gjort til småkonge av Vingulmark av sin far[3], og arvet senere Vestfold etter at broren hans, Bjørn Farmann, ble drept av deres halvbror Eirik Blodøks[4]. Siden det var danskekongen som styrte Viken og Vestfold på denne tiden er opplysningene i Snorre ikke pålitelige, og kan være laget for å fremme den norske kongefamilienes politiske interesser.
---
Etter Snorre skulle Olav etter sin fars død ha utropt seg til konge av Østlandet, og at han allierte seg med halvbroren Sigrød Haraldsson mot Eirik Blodøks. De tre kongene møttes i kamp utenfor Tønsberg. Olav og Sigrød tapte og ble begge drept der[5]. Olavs sønn, Tryggve Olavsson, ble senere småkonge av Ranrike og Vingulmark.

Halvdan Högben (Hálfdan háleggr) var son till Harald Hårfager och finn- eller samekvinnan Snöfrid Svåsesdotter. Han hade tre helbröder: Sigurd Oäkting (Sigurðr hrísi), Gudröd Stråle (Guðrǫðr ljómi) och Ragnvald Likben (Rǫgnvaldr réttilbeini).[2] Enligt Snorre Sturlasson blev snöfridssönerna förskjutna av kungen då deras mor hade visat sig vara en trollpacka, men efter ingripande av skalden Tjodulf från Hvin togs de till nåder och utplacerades till fostran i olika fylken.[3] Halvdan hamnade i Ringerike.

Då Halvdan och brodern Gudröd blivit vuxna överföll de Ragnvald jarl på Möre och brände honom inne. Motivet för detta dåd skulle, enligt Snorre, ha varit avund över att kungen skänkt jarlen större makt än som kommit dem själva till del. Gudröd gjorde sig därefter till fylkeskung i Möre, medan Halvdan utrustade tre långskepp och seglade till Orkneyöarna där han angrep Ragnvald Mörejarls son Torv-Einar jarl, som fördrevs.

Spoiler: visa

Därefter lade Halvdan öarna under sig och utropade sig själv till kung.[4]

Torv-Einar återvände emellertid på hösten, överrumplade Halvdan och tog honom till fånga på Rinansey (North Ronaldsay), varefter han ristade blodörn på hans rygg och offrade honom till Oden som tack för sin seger.[5] Uppgiften om blodörnsristandet tycks dock vara ett rent påhitt från sagaskrivarens sida.[6] Enligt en skaldestrof som Torv-Einar själv uppges ha författat, stupade Halvdan i strid genomborrad av spjut.

Ragnvald "likben" var kung Haralds fylkeskung på Hadeland. Hans mor var Snöfrid Svåsesdotter; den kvinna som en gång förtrollat Harald och var orsak till hans djupa hat mot sejd.

Kapitel 35
Ragnvald »likbens» död.

Erik blodyxe ämnade bliva överkonung över alla sina bröder, och konung Harald ville också, att så skulle vara. Fader och son voro länge tillsamman. Ragnvald »likben» innehade Hadeland; han lärde sig trolldom och blev en stor trollkarl. Konung Harald tyckte icke om trollkarlar. På Hordaland fanns en sejdman som hette Vitgeir; konungen sände bud till honom och bad honom upphöra med trolldomen, men han svarade då och kvad:

Det är föga under,
att vi sejda,
barn av fattiga
gubbar och gummor,
då Ragnvald själv
far med trolldom,
kung Haralds son,
på Hadeland.

Då konung Harald hörde detta, for Erik blodyxe med hans samtycke till Upplanden och kom till Hadeland. Han brände sin broder Ragnvald inne tillsammans med åttio sejdman, och det dådet blev mycket prisat.

Kapitel 35
---
Gudröd var om vintern som gäst hos sin fosterfader Thjodolv på Hvine. Han hade en fullrustad skuta och ville fara norrut till Rogaland. Det blev häftiga stormar, men Gudröd var ivrig att resa och knotade över att behöva
vänta. Då kvad Thjodolv:

Far ej, Gudröd, hädan
på sjökungens gungande stigar1,
förrn skeppens väg1 blir bättre!
Vågorna rasa våldsamt.
Vidtfrejdade kungsson, stanna
hos oss, tills vädret bättras!
Bliv här, tills stormen lagt sig!
Bränningar sjuda kring Jadar.

Gudröd for, såsom han tänkt, vad än Thjodolv sade. Men när de kommo utanför Jadar, sjönk skeppet under dem, och de omkommo där alla.

Kapitel 30
Ragnvald Mörejarls död.

Då konung Harald var fyrtio år gammal, voro många av hans söner vuxna; de voro alla tidigt utvecklade. Det kom då därhän, att de voro missnöjda med att konungen icke gav dem riken, utan satte en jarl i varje fylke1, och menade att jarlarna voro av lägre börd än de själva.

En vår drogo Halvdan högben och Gudröd stråle åstad med ett stort följe, överraskade Ragnvald Mörejarl, omringade hans hus och brände honom inne med sextio män. Därpå tog Halvdan tre långskepp, utrustade dem och seglade västerut över havet, men Gudröd slog sig ned i de områden, som Ragnvald jarl förut hade haft. Då konung Harald sporde detta, for han genast med en stor här emot Gudröd, och denne såg ingen annan utväg än att giva sig i konung Haralds våld; konungen sände honom österut2 till Agder. Konung Harald satte sedan Ragnvald Jarls son Thore till styresman över Möre och gav honom sin dotter Ålov »årbot»3 till hustru. Jarlen Thore den tystlåtne innehade sedan samma rike, som hans fader Ragnvald jarl hade haft.

Nyere historisk forskning hevder at kampen mot mørejarlætten var en del av en større maktkamp mellom ynglingeætten og mørejarlene, og at Halvdan mer og mindre handlet i samråd med sin far.

Halvdan högben kom mycket oväntat västerut till Orknöarna, och Einar jarl flydde genast från öarna, men vände tillbaka samma höst och kom då oväntat för Halvdan. De möttes, en kort strid uppstod och Halvdan flydde; det var under själva natten. Einar och hans män lågo utan tält om natten. Så snart det började ljusna om morgonen, sökte de efter flyktingarna rundt omkring på öarna, och var och en blev dräpt, där man fann honom. Då sade Einar jarl: »Jag vet icke, om det är en människa eller en fågel jag ser därute på Rinansö1; än reser det sig upp och än lägger det sig ner». De foro dit och funno där Halvdan högben och togo honom tillfånga. Einar jarl kvad denna vers om aftonen, innan han gick till anfall:

Jag ser ej spjuten flyga
mot fiendernas skara
ur Rolvs hand eller Hrollaugs:
vår fader jag ensam hämnas.
Jag kämpar i stridens vimmel
i kväll, men Thore sitter
tystlåten i ro därhemma
på Möre vid dryckeslaget2.

därefter gick Einar jarl fram till Halvdan och ristade blodörn; på han rygg på det sätt, att han stack in svärdet vid ryggen, skar ut alla revbenen ned till länderna och drog ut lungorna. Detta blev Halvdans bane. Då kvad Einar:

Ragnvalds död jag hämnats
så mycket som kom på min lott:
kungasonen är fallen.
Nornorna3 skiftade rättvist.
Nu kasten, raska svenner,
en hög av sten över Högben!
Vi råda här för segern.
Hård är den skatt han uppbär4.

Sedan slog Einar jarl sig ned på Orknöarna, som han förut hade innehaft. Men då dessa händelser spordes i Norge, blevo Halvdans bröder mycket illa tillfreds därmed och menade, att det var värt att bliva hämnat, och många andra instämde däri. Då Einar sporde detta, kvad han:

Mången högättad hövding
i Norge och här i västern
står Einar efter livet —
ej utan skäl är striden5.
Dock, ingen det kan veta,
förrn fälld jag ligger för vapnen,
vems lott det blir att trampas
av örnens blodiga fötter6.

Rinansö var namnet på den nordostligaste av Orknöarna, nuvarande North-Ronaldsey.
I denna vers klagar Einar över att hans tre bröder icke äro närvarande och deltaga i hämnden på Halvdan högben för deras faders dråp. Rolv befann sig vid denna tid ute på vikingafärder, Hrollaug hade utvandrat till Island. Bittrast riktas förebråelsen mot den hemmavarande Thore, som av Halvdans fader, Harald hårfagre, hade emottagit jarldömet på Möre och nu satt overksam mot dråparen.

Kapitel 32
Förlikning mellan konung Harald och Einar jarl.

Konung Harald uppbådade krigsfolk och drog samman en här och for sedan västerut till Orknöarna; men när Einar fick höra, att konungen hade kommit dit västerut, for han över till Katanes1. Han kvad då denna vers:

Mång man med fagert anlet
blir fredlös för ett fårdråp2.
Vad under då, om hämnden
mig drabbar för kungasonen?
Man säger, att fara mig hotar
av kungens starka vrede.
Visst är, att en skåra jag huggit
i Haralds sköld, den blanka3.

Sedan foro män och budsändningar mellan konungen och jarlen. Det kom därhän, att ett möte avtalades; de träffades själva, och jarlen överlämnade då allt åt konungens dom. Konung Harald dömde Einar jarl och alla Orknöborna att bota 60 mark guld. Bönderna tyckte, att böterna voro för höga. Då erbjöd jarlen dem, att han skulle ensam betala mot det att han skulle bliva ägare av all odaljord4 på öarna. Detta gingo de in på, mest därför att de fattiga hade föga jord, men de rika trodde sig kunna lösa igen sin odaljord, så snart de ville. Jarlen erlade alla böterna till konungen, och denne for därefter om hösten åter hem. På Orknöarna innehade jarlarna sedan länge all odaljord, ända till dess Sigurd Hlodvesson återskänkte äganderätten5.

Skogkatt skrev:Det här är en bra historisk film med mycket skidåkning, Birkebeinerne, Det är en sann historia, de räddade en framtida kung år 1206, Håkon Håkonsson.

https://www.sfanytime.com/sv/movie/birkebeinerne

https://sv.wikipedia.org/wiki/Birkebeinar

Kapitel 18
Slaget i Hafsfjorden.

Det kom underrättelse söderifrån, att herdarna och rygerna, egderna och thilerna1 samlades och uppbådade både skepp och vapen och män. Ledarna voro Erik, konung av Hordaland, Sulke, konung av Rogaland, och dennes broder Sote jarl, vidare Kjotve den rike, konung av Agder, och hans son Thore haklång samt två bröder, Hroald »rygg» och Hadd den hårde från Telemarken. Då konung Harald fick veta detta, samlade han en här, satte sina skepp i sjön, gjorde sig i ordning med sitt folk och for söderut längs kusten; han hade många män från varje fylke.

Då han kom söder om Stad2, fick konung Erik spörja det. Han hade då också samlat det folk, som han kunde räkna på, och for söderut för att möta den här, som han visste skulle komma till hans hjälp österifrån. Hela hären möttes då norr om Jadar och styrde med sina skepp in i Hafsfjorden.

Där låg då redan konung Harald med sin här. Där börjades genast ett stort slag; striden var både hård och lång, men till slut fick konung Harald seger. Där föllo konung Erik och konung Sulke och dennes broder Sote jarl. Thore haklång hade lagt sitt skepp emot konung Haralds. Thore var en väldig bärsärk; det blev en hård kamp, innan Thore haklång föll; hela hans skepp blev avröjt3. Konung Kjotve flydde upp på en holme, där det var lätt att försvara sig. Därefter flydde hela deras här, en del på skeppen, men en del upp i land och landvägen söderut över Jadar. Så säger Hornklove:

Hörde du i Hafsfjord,
hur den ättstore kungen
kämpade där borta
med Kjotve den rike?
Kamplystna kommo
skeppen från öster,
med gapande huvud
och snidade stävar.

Fyllda de voro med män
och vita sköldar,
västerländska spjut
och välska svärd.
Bärsärkar tjöto —
kampen började —,
ulvhednar4 vrålade
och skakade vapnen.

De ville pröva den djärve,
som lärde dem att fly,
östmannens härskare[size=50]5[/size],
som bor på Utstein6.
Sjökungens hästar7
drevos fram till strid.
Där var dån av vapen,
innan Haklång föll.

Den halsdigre kungen
ledsnade att hålla
landet mot Luva8,
tog en holme till sköld.
Sårade krigare
kröpo under bänkarna,
stucko stjärten upp
och huvudet i kölen.

På ryggen läto de blänka,
de kloka männen,
sina vita sköldar —
man slog dem med stenar.
Rasande de flydde
bort över Jadar
hem från Hafsfjord.
De tänkte på mjödet9.

Ulvhednar (av isl. ulfr, varg, och heðinn, päls) kallades de i vargskinnspälsar klädda bärsärkarna.
Östmannens (de i öster boendes), härskare kallas Harald, emedan hans ursprungliga rike utgjordes av landskapen omkring Kristianiafjorden i östra Norge.
Utstein var en gård (nu Utstens kloster) på ön med samma namn i Ryfylke i västra Norge; gården var en av det flertal egendomar, som Harald ägde i dessa trakter och på vilka han på sin ålderdom gärna höll till. Jämför kapitel 38 nedan.
»Sjökungens hästar» är skeppen.
»Den halsdigre kungen» är Kjotve den rike. Att han ledsnade att hålla landet, är ett ironiskt uttryck för att han blev besegrad och måste avstå sitt rike. »Luva» var Haralds tillnamn under den tid, då han på grund av sitt avlagda löfte icke lät kamma eller klippa sitt hår (jfr kapitel 23). Ordet betyder: »långt och tjockt hår».
Dvs. dryckeslagen där hemma, som lockade dem mer än krigaräran.

Slaget i Hafrsfjord var et slag som fant sted i og ved fjorden Hafrsfjord i Sola og Stavanger kommuner i Rogaland. I følge Haraldskvedet, var slaget var mellom Luva på den ene siden og Kjotve den Auðlagði, og sønnen Tore Haklangr på den andre.

De fleste regner med at slaget har funnet sted. Langt større uenighet er det om hvem som var med i slaget, når det var og hvilken betydning slaget hadde.

Källorna från den tidiga medeltiden ger två förklaringar. Den första är att Eriks mord på sina bröder gav upphov till namnet. Den andra förklaringen är hur grymt Erik ska ha behandlat folket i Bjarmaland under vikingatåg där. Latinska källor ger honom tillnamnet fratrum interfector - Brödradräparen.

Kung Harald hade många söner, men Erik var den ende som hade en kunglig mor. Ragnhild ska ha varit dotter till kung Erik av Jylland. Troligen blev Erik därför utsedd som efterträdare till kung Harald som överkonung, medan flera av hans bröder fick delar av Norge att härska över som kungar under Eriks ledning. Erik var också samregent med sin far under dennes sista levnadsår, i enlighet med tidens lagar. Redan innan faderns död var förhållandet till bröderna dåligt och den gick senare över i väpnad konflikt. Som 12-åring skickades Erik i viking av sin far.
---
Efter Harald Hårfagers död skall flera av sönerna ha gjort uppror emot Eriks överhöghet och gjort sig själva till självständiga kungar i de områden de fått tilldelade. De mäktigaste av sönerna, Olaf och Sigröd, mötte Erik i ett slag vid Tunsberg. Erik hade dock en större armé, som var härdad av vikingatåg på Östersjön, och de två bröderna föll. När de andra upproriska bröderna fick höra detta gick de i landsflykt.

Håkon Adalsteinsfostre, som enligt sägnen var Harald Hårfagers yngste son, anlände till Norge efter en uppväxt i England och slog sig samman med ladejarlen Sigurd Håkonsson, morbror till Halvdan Svarte d.y. och Sigröd. Många andra stormän i Norge såg Håkon som ett bättre alternativ till Erik; denne fördrevs då till Orkney och sedan till England där han blev kung över Northumbria.

I England skall Erik och hans familj ha låtit döpa sig. Efter några år på tronen blev Erik störtad och dödad i strid. Omständigheterna är okända, men senare engelska källor talar om att Erik skulle ha blivit "svekfullt förrådd". Efter hans död lät Gunhild dikta Eiriksmal - ett arvkväde med tydligt hedniskt budskap. Detta kan ha tytt på att Erik och hans gemål endast antagit kristendomen för att göra sig acceptabla för sina engelska undersåtar, men privat hållit fast vid hedendomen. Gunhild och hennes barn med Erik flydde till Danmark där de levde under Harald Blåtands beskydd.

Kapitel 33
Konung Eriks giftermål.
Erik uppfostrades hos hersen Thore Hroaldsson i Fjordarna; honom älskade och hedrade konung Harald mest av sina söner. Då Erik var tolv år gammal, gav konung Harald honom fem långskepp, och han drog då i härnad, först i österväg och sedan söderut till Danmark och Frisland och Saxland4; på den färden uppehöll han sig i fyra år. Därefter drog han västerut över havet och härjade i Skottland och Bretland5, Irland och Valland6 och uppehöll sig där andra fyra år. Sedan for han norrut till Finnmarken och ända till Bjarmaland7; där hade han en stor strid och vann seger.

Då han kom tillbaka till Finnmarken, funno hans män i en hydda en kvinna, vars like i skönhet de aldrig hade sett. Hon sade sig heta Gunnhild och tillade, att hennes fader hette Ossur »tote»8 och bodde i Hålogaland, »Jag har varit här», sade hon, »för att lära9 av två finnar, som äro de kunnigaste här i skogen. Nu ha de farit på jakt, men båda vilja äga mig, och båda äro så kloka, att de följa spår såsom hundar både på barmark och på skare, och de äro så skickliga i att gå på skidor, att intet kan undfly dem, varken människor eller djur, och allt vad de skjuta efter, träffa de. De ha bragt alla människor om livet, som ha kommit här i närheten. Om de bliva vreda, så vänder sig jorden för deras blick, och om något levande råkar ut för deras blick, så faller det dödt till marken. Nu fån I för ingen del komma i vägen för dem, utan jag skall gömma eder här i hyddan; vi skola då försöka, om vi kunna dräpa dem».
---

Han lät kalla till sig Ossur »tote» och sade, att han önskade få hans dotter till hustru. Ossur samtyckte därtill, Erik fick Gunnhild till äkta och förde henne med sig söderut i landet.

1Den »yttre vägen» betyder »sjövägen».
2Älven, det vill här säga Göta älv.
3Om Solve »klove» se ovan kapitel 10 och 11.
4Saxland är sachsarnas land, dvs. Nordtyskland.
5Bretland betecknar Wales och andra delar av västra England, där de keltiska britterna bodde. En annan keltisk stam är gaelerna, som bebodde Irland och Skottland.
6Valland, dvs. Frankrike.
7Bjarmaland är ett i den äldre nordiska litteraturen ofta förekommande namn på trakterna vid Vita havet och omkring mynningen av Dvina. Innebyggarna voro en finsk folkstam, sannolikt kareler (vilka ännu i dag bebo dessa trakter).
8Betydelsen av detta tillnamn är oviss. Möjligen kan det återges ungefär med »långskägg».
9Dvs. inhämta kunskap i trolldomskonsten. Finnarna äro bekanta för sin skicklighet däri.[/size]

Alien skrev:
Kapitlet om hur Erik träffade Gunnhild verkar vara en rktig rövarhistoria.

Då han kom tillbaka till Finnmarken, funno hans män i en hydda en kvinna, vars like i skönhet de aldrig hade sett. Hon sade sig heta Gunnhild och tillade, att hennes fader hette Ossur »tote»8 och bodde i Hålogaland, »Jag har varit här», sade hon, »för att lära9 av två finnar, som äro de kunnigaste här i skogen. Nu ha de farit på jakt, men båda vilja äga mig, och båda äro så kloka, att de följa spår såsom hundar både på barmark och på skare, och de äro så skickliga i att gå på skidor, att intet kan undfly dem, varken människor eller djur, och allt vad de skjuta efter, träffa de. De ha bragt alla människor om livet, som ha kommit här i närheten. Om de bliva vreda, så vänder sig jorden för deras blick, och om något levande råkar ut för deras blick, så faller det dödt till marken. Nu fån I för ingen del komma i vägen för dem, utan jag skall gömma eder här i hyddan; vi skola då försöka, om vi kunna dräpa dem».
---

Kapitel 34
Om Haralds söner.

Då konung Harald var femtio år gammal, voro många av hans söner vuxna; några voro döda. Många av dem voro mycket oroliga och fallna för våldsamheter inom landet och voro själva sinsemellan oeniga; de fördrevo konungens jarlar från deras riken och dräpte somliga. Konung Harald sammankallade då ett talrikt ting österut i landet och stämde dit innebyggarna i Upplanden1. Där gav han sina söner konungsnamn och bestämde genom lag, att hans ättlingar skulle hava konungadöme var och en efter sin fader, men de som på kvinnosidan härstammade från hans ätt skulle ha jarlsvärdighet. Han delade landet mellan dem: Vingulmark, Rauma-rike, Vestfold och Telemarken gav han åt Olav, Björn, Sigtrygg, Frode och Thorgisl; Hedemarken och Gudbrandsdalen gav han åt Dag och Hring och Ragnar; åt Snöfrids söner gav han Ringerike, Hadeland, Toten och det som hör därtill; åt Guthorm hade han givit styrelsen över Ranrike från Älven2 till Svinesund och satt honom att värja landet vid gränsen i öster, såsom förut är omtalat.

Konung Harald själv uppehöll sig oftast i midtlandet3. Hrörek och Gudröd voro ständigt i hirden hos konungen och hade stora intäkter i Hordaland och Sogn. Erik var hos sin fader konung Harald; honom älskade och hedrade han mest av sina söner. Han gav honom Hålogaland och Nordmöre och Raumsdal. I Tråndheim lämnade han styrelsen åt Halvdan svarte, Halvdan vite och Sigröd.

Han gav sina söner hälften av sina inkomster i dessa fylken och förordnade, att de skulle sitta i högsäte, ett steg högre än jarlarna, men ett steg lägre än han själv. Hans eget säte tänkte sig var och en av hans söner efter hans död få ärva; själv ämnade han det åt Erik; trönderna åter ämnade det åt Halvdan svarte, och innevånarna i Viken och Upplanden unnade riket bäst åt dem av Haralds söner, som befunno sig bland dem. Härav uppstod ånyo stor oenighet mellan bröderna. Eftersom de tyckte sig ha små riken, drogo de ut på härnadståg; det är redan omtalat, att Guthorm föll i Älvmynningarna4 för Solve »klove». Därefter övertog Olav det rike som han hade haft. Halvdan vite föll i Estland4, Halvdan högben på Orknöarna5. Thorgisl och Frode fingo av konung Harald krigsskepp, foro på vikingafärd västerut och härjade i Skottland och Bretland och Irland. De voro de första nordmän som underlade sig Dublin. Det berättas, att Frode blev dödad genom en förgiftad dryck, men Thorgisl var länge konung över Dublin, till dess han blev sviken av Irerna och föll där6.

Kapitel 36
Björn köpmans fall.

Konung Haralds son Björn styrde Vestfold; han uppehöll sig oftast i Tunsberg och var sällan på härnadståg. Till Tunsberg kommo många handelsfartyg både från det kringliggande Viken, från landet norrut och söderifrån från Danmark och Saxland. Konung Björn hade också handelsskepp på färder till andra länder och skaffade sig på det sättet dyrbarheter eller andra varor, som han ansåg sig behöva. Hans bröder kallade honom skepparen eller köpmannen. Björn var en klok och besinningsfull man och syntes väl skickad till styresman. Han ingick ett godt och passande giftermål och fick en son, som blev kallad Gudröd.

Erik blodyxe kom från en färd i österväg med krigsskepp och mycket folk. Han begärde av sin broder Björn att få uppbära de skatter och utskylder som konung Harald hade rätt till på Vestfold; förut hade det varit sed, att Björn själv hade fört skatten till konungen eller sändt sina män med den, och han ville nu göra på samma sätt och icke lämna skatten ifrån sig. Erik menade sig behöva mat och dryck och tält. Bröderna tvistade häftigt om detta, men Erik fick ändå icke skatten och for bort från staden. Björn for också bort från staden om kvällen och upp till Säheim1. Erik vände då tillbaka, for om natten efter Björn upp till Säheim och kom dit, just som de sutto vid drycken. Erik omringade deras hus, men Björn och hans män gingo ut och kämpade. Där föll Björn och många män med honom; Erik tog stort byte och for norrut i landet. Vikborna härmades mycket över detta dåd, och Erik blev där mycket hatad. Det ryktet gick, att konung Olav skulle hämnas Björn, om han finge tillfälle därtill. Konung Björn ligger begraven i Skepparehögen på Säheim2.