Ja, alltid annorlunda men det var inte förren högstadiet som jag verkligen märkte av det.
Det var då kompisarna började skaffa tjejer/relationer, åka moppar och gå på fester. Inget av det var jag bra på.
På fester stod jag bara i ett hörn och hade alltid fel kläder som folk skratta åt. Lyckades jag mot förmodan få en dans
så var jag så klumpig i rörelserna att dom hitta någon annan istället. Tjejerna tyckte mest jag var mysko så dom höll sig på avstånd.

Detta tema har fortsatt genom hela livet. Alla andra fortsatte i livet som att dom hade en inbyggt guide att följa vilket inte jag har. Har därför inte kommit någonstans känns det som.

Dom få gånger man fått lite närhet i form av en riktig kram av en tjej har livet känts bättre. Att man lixom duger och inte är något freak.
Tror jag hade känt mig mer motiverad att kämpa i livet om jag hade kunnat få till relationer. När man bara har sig själv känns det inte som det spelar någon roll. Det har dock socialt blivit bättre på senare år när jag lärt mig hur man umgås och inte uppfattas som en skummis.

Ignatius skrev:Då jag började skolan fick jag sitta och lyssna på byfånar som ljudade "A som i apa!"

Ungefär samma sak hände mig när jag började ettan. Man skulle sitta där och skriva AAAAA i oändliga rader. När man var klar fick man färglägga en apa. Det var hur tråkigt som helst.

Året innan, på lekis, brukade jag sitta själv i ett hörn och läsa böcker (lärde mig läsa när jag var 4). Men trots lätt att lära/hög IQ klarade jag inte av att slutföra högskolestudier eftersom jag blev utbränd. Inte av studierna, de var inte svåra. Det svåra var att samtidigt orka laga mat, tvätta, relatera till andra studenter, osv. Så här är jag nu, med sjukersättning på 100%.

Alltid

Jag har tydligen alltid avvikit, men jag förstår fortfarande inte på vilket vis. Att jag tycks vara annorlunda vet jag och jag har fått höra det ibland, att jag är ovanlig, men jag vet inte på vilket vis jag ska vara det.
Men i och med diagnosen så fattar jag väl kanske på vilket sätt jag avviker.
En annan sak också är att ju äldre jag blir ju svårare är det att passa in. Jag läser ofta att med asperger kan livet bli lättare med stigande ålder för man lär sig så mycket på vägen, men för min del så är det tvärtom, att jag tycker livet blir mer och mer outhärdligt.

+1

blanco skrev:Jag har tydligen alltid avvikit, men jag förstår fortfarande inte på vilket vis. Att jag tycks vara annorlunda vet jag och jag har fått höra det ibland, att jag är ovanlig, men jag vet inte på vilket vis jag ska vara det.
Men i och med diagnosen så fattar jag väl kanske på vilket sätt jag avviker.
En annan sak också är att ju äldre jag blir ju svårare är det att passa in. Jag läser ofta att med asperger kan livet bli lättare med stigande ålder för man lär sig så mycket på vägen, men för min del så är det tvärtom, att jag tycker livet blir mer och mer outhärdligt.

Jag fattade inte riktigt heller vad det var som folk tykte var annorlunda med mig, för då visste jag inte om hur situationen såg ut.

Då var det mer att man skulle passa in och där behöver man inte ens vara annorlunda för att folk ska tycka att man är annorlunda/udda. Jag såg på idol och där var det en tjej som såg ut som vilken tjej som helst som går i gymnasiet och hon hade blivit mobbad och hon såg inte udda/annorulunda ut.

Hon stack liksom inte ut på något sätt, hon skulle klassas som den där populära tjejen eller om man kollar på sterotyper så var hon mer mainstream om man säger så.

För min del så förstår jag nu varför jag blev annorlunda för då var de mer att jag gjorde eller sa saker som tydligen var "fel". Man kan passa in med kläder osv men såfort du tycker något "fel" så blir du udda. För i skolåren så ska du ju tycka att tex skolmaten inte är god eller något annat standard som räknas som norm.

Man "blir" ju som bekant inte autistisk, det är en kongenital neurologisk anomali (nothing more, nothing less). Men sen kan det ju så klart komma till utryck i olika åldrar!

När jag gjorde min utredning så fick jag en ögon-öppnande fråga. Vad hade jag gjort som barn för att få vänner? Den tanke att jag kunde göra nåt aktivt slog mig aldrig, inte förrän jag fick den frågan som 40+

Jag vet att jag tänkte att de andra barnen skulle se att jag var där och att de skulle komma till mig, att blotta min existens och synlighet för dem skulle föra dem till mig och när det inte hände så blev jag nog ledsen, men såg inte längre än det.

Eftertankens kranka blekhet.

Sam här på forumet berättade på en forumträff att hon som förskolepedagog lagt märke till att barn som hon bedömde som autistiska inte såg de naturliga ingångar som uppstår där man kan gå in i en lek i en grupp, utan de blev stående utanför.

brukar säga att jag är felfödd, eller född fel, och då replikerar såklart NT:isarna tappad i golvet då, lol

mondo beyondo skrev:När jag gjorde min utredning så fick jag en ögon-öppnande fråga. Vad hade jag gjort som barn för att få vänner? Den tanke att jag kunde göra nåt aktivt slog mig aldrig, inte förrän jag fick den frågan som 40+

Jag har funderat på sådant här. Psykiatriker/psykologer som ställer diagnoser talar om för en att man är funktionsnedsatt och att man brister till exempel i social förmåga, i ditt fall att få vänner. De kan säga att man har en ”ojämn begåvningsprofil”.
Jag köper inte detta längre. Jag har också svårt att få vänner. När jag var liten spelade jag ibland pajas för att andra skulle bli intresserade. Nu när jag är äldre har jag insett hur lite utbyte jag har av vänner/bekantskaper. Jag har några få riktigt bra vänner. Sannolikt har dessa en eller annan diagnos och fungerar nästan som jag. Utöver det ger jag tusan i folk.
De som lär känna mig vet att jag är väldigt kunnig om många saker. De som förstår det etablerar jag fungerande relationer till. Det blir liksom ett utbyte av tjänster/förmågor. Någon ”vänskap” är det inte. Jag har noll utbyte av ”normalt” socialt umgänge. De gånger jag verkligen mår dåligt är när jag är tvungen att ha med NT-dårar att göra. Jobb blir socialt umgänge istället för att lösa avancerade uppgifter. Jag är tvungen att anpassa mig till hur NT-dårar tänker (om nu termen är relevant) vilket kostar väldigt mycket energi. Sedan spelar jag på deras primitiva drifter för att få saker gjorda. Det är enda sättet att få dem att jobba.
Men är jag funktionsnedsatt? Så tusan heller. Jag har högsta möjliga akademiska examina och har försörjt mig hela livet. Visst ställer jag till det för mig ibland, men de saker jag gjort är det ytterst få NT-dårar som klarar.
Autism är genetiskt. Oförmåga att skaffa vänner måste ha en plussida. Annars hade draget fallit ur genpoolen. Vi fungerar fortfarande som stenåldersmänniskor. Personer med autism är oftast bättre på ting än människor. En person med autism lägger märke till detaljer i omgivningen: växter, stenar som går att använda, farliga djur, spår och annat viktigt medan NT-dårarna sitter och flabbar runt lägerelden. Det innebär att en person med autism hjälper gruppen överleva. Det gör personer av andra könet intresserade och gener förs vidare. Personer med autism är därför bra eller till och med nödvändiga. På ett individuellt plan kan personer med autism lida av att hamna utanför eller mobbas. Det viktiga ur ett genetiskt perspektiv är gruppens överlevnad.
Så, det är fel att säga att någon med autism är funktionsnedsatt eller brister på olika sätt. Det implicerar också att det finns ett idealt sätt att vara som alla måste eftersträva. (En flabbande tik-tok dåre? Ett socialt NT-fyllo?) Istället borde man tala om att personer med autism tillför viktiga egenskaper som hjälper NT-dårar att överleva.