För mig nu i efterhand så har jag nog alltid varit annorlunda men jag tyckte inte det då utan då tyckte jag att jag var som alla andra. Alla vill ju passa in gällande skolåren.

För mig blev det mer tydligt att jag var annorlunda när jag fick veta om min diagnos. Det var nog faktiskt då som jag blev mig själv 100 procent.

När jag va liten så skrev jag tex mycket påhittade berättelser gärna om vänskap då jag inte hade så mycket vänner så det var väl en grej som gjorde mig annorlunda eller att jag kände mig mer mogen för min ålder.

Så hur var det för er?

Lite udda var jag alltid men det var lättare att bara följa med strömmen när man gick i skolan. Det var först när jag blev vuxen och skulle bygga upp ett svenssonliv som det började gå fel och vid runt 30 var jag så långt ner att jag var tvungen att reda ut vad det var som inte stämde

Mina föräldrar berättade att jag gjorde dem lite oroliga när jag var liten. Jag betedde mig lite annorlunda och isolerade mig mycket. Ville inte vara med andra barn till exempel. Jag minns det och anledningen till att jag inte ville vara med andra barn var att de störde mig. Jag hade fullt upp med mina saker. Lite osocial kanske. Jag tyckte ofta att andra barn var högljudda och lite irriterande och stökiga.

Jag gjorde som många andra, jag gjorde så gott jag kunde och försökte passa in när jag blev äldre. När jag ser tillbaka på det nu så var det inte bra. Jag gjorde många misstag eftersom jag inte förstod hur saker och ting var eller fungerade. Och jag var omogen länge, jag växte inte upp lika snabbt som många andra gör. Sen träffade jag någon som frågade om jag hade en AS-diagnos för de kände igen en del saker de såg hos mig. Och sedan blev jag undersökt och diagnostiserad och efter det började jag förstå mig själv och världen lite bättre. Jag hade aldrig förstått mig själv, jag kämpade ständigt mot något jag inte visste vad var.

Jag har alltid varit fullständigt normal.
Alla andra har varit konstiga. Helt jävla sinnessjuka faktiskt.

Ignatius skrev:Jag har alltid varit fullständigt normal.
Alla andra har varit konstiga. Helt jävla sinnessjuka faktiskt.

Menar du att du tyckte du var normal för att du har en diagnos och alla andra som då är NT är konstiga?

Jag själv kan se nu i efterhand vad folk kanske tyckte var annorlunda men samtidigt så kan NT också ha drag av olika diagnoser så jag kan se att andra också var konstiga eller annorlunda.

Skogkatt skrev:Mina föräldrar berättade att jag gjorde dem lite oroliga när jag var liten. Jag betedde mig lite annorlunda och isolerade mig mycket. Ville inte vara med andra barn till exempel. Jag minns det och anledningen till att jag inte ville vara med andra barn var att de störde mig. Jag hade fullt upp med mina saker. Lite osocial kanske. Jag tyckte ofta att andra barn var högljudda och lite irriterande och stökiga.

Jag gjorde som många andra, jag gjorde så gott jag kunde och försökte passa in när jag blev äldre. När jag ser tillbaka på det nu så var det inte bra. Jag gjorde många misstag eftersom jag inte förstod hur saker och ting var eller fungerade. Och jag var omogen länge, jag växte inte upp lika snabbt som många andra gör. Sen träffade jag någon som frågade om jag hade en AS-diagnos för de kände igen en del saker de såg hos mig. Och sedan blev jag undersökt och diagnostiserad och efter det började jag förstå mig själv och världen lite bättre. Jag hade aldrig förstått mig själv, jag kämpade ständigt mot något jag inte visste vad var.

Har du läst boken "På ett annat sätt" av Paula Tilli? Den beskriver väldigt bra hur personer med asperger är och att man är olika trots att man har likadan diagnos.

Så den är ett tips, jag själv har läst den och sen håller jag på att läsa hennes andra bok som handlar mer om när man är vuxen med asperger. Första boken är mer en biografi skulle jag säga.

Svar till alla :

jag har sett att folk citerar här och vissa gör det inte, Ska man citera eller inte? Jag tänkte eftersom det verkar vara lite olika vad som gäller.

Jag var lite udda som barn, ställde ofta till bråk på dagis. Men grundskolan fungerade fint, om än att jag var lite tillbakadragen. Sen blev jag sjuk i gymnasiet. Fick min aspergerdiagnos när jag var 25.

Jag har alltid varit blyg, men det är nog först vid 40 (20 år efter min diagnos) som jag insåg hur extremt seg, noggrann, naiv och känslig jag faktiskt är.

ett freak always ett freak, har aldrig passat in, inte bra i grupp osv, men ju fortare man inser, så hittar man strategier

Pratglad skrev:Svar till alla :

jag har sett att folk citerar här och vissa gör det inte, Ska man citera eller inte? Jag tänkte eftersom det verkar vara lite olika vad som gäller.

Man behöver citera när det annars blir otydligt vad man svarar på eller skriver om.

Om man svarar specifikt på nånting nån annan skrivit, då citerar man.
Om ens eget svar inte hamnar direkt under inlägget man svarar på, då behövs oftast inte citat. Men om den andras inlägg är väldigt långt, och man bara svarar på en viss detalj i det inlägget, då kan det ofta vara bra att citera just den biten även om inläggen hamnar direkt efter varann.
Ibland kan det också räcka att man skriver den medlemmens nick, utan citat. Men det kan bli otydligt t.ex. om den medlemmen skrivit flera inlägg i tråden.

Men om man skriver nånting allmänt kring ämnet som diskuteras, alltså som inte direkt hänger ihop med nån annans inlägg, då behöver man oftast inte citera.

Ungefär så. Det finns inte ett exakt svar på hur man ska göra, utan diverse detaljer avgör. Och olika personer har också olika åsikter om hur mycket citering som behövs, för att det ska vara tydligt.

Det här är inte ett uttömmande svar, och det finns säkert de som tycker att jag har fel i nånting också, så förhoppningsvis kommer det svar från fler.
Kanske att frågan ska flyttas på också, eftersom den är OT i den här tråden. Kanske fler tycker att det är okej att svara på den då.

Pratglad skrev:

Ignatius skrev:Jag har alltid varit fullständigt normal.
Alla andra har varit konstiga. Helt jävla sinnessjuka faktiskt.

Menar du att du tyckte du var normal för att du har en diagnos och alla andra som då är NT är konstiga?

Jag själv kan se nu i efterhand vad folk kanske tyckte var annorlunda men samtidigt så kan NT också ha drag av olika diagnoser så jag kan se att andra också var konstiga eller annorlunda.

Jag fick diagnos vid 50+. Innan dess hade jag ingen aning om att det var jag som var sinnesrubbad. Eftersom jag lyckades briljant med många saker som NT-dårar tycker är väldigt svåra fick jag det bestämda intrycket att alla andra är efterblivna, lata och enfaldiga.

Jag har nu blivit ordentligt åthutad av psykiatriker och psykologer och förstått hur det ligger till.

För mig var det lite som för Ignatius.

När jag var några år gammal frågade jag min mamma varför inte vuxna kan prata. Grannen frågade till exempel om jag kommit hem från semestern. Om jag var ute på kvällen frågade dom om jag var vaken, och sånt. "Är du vaken?", "Är du ute??".

Inte så lätt för mig förstå det var jag som pratade fel. Min mamma sa vuxna pratar så och att jag också skulle prata så när jag blev vuxen.

Blev väldigt rädd för att bli vuxen, grät mycket när jag närmade mig 13 år. Trodde jag skulle bli sinnesrubbad vilken dag som helst. Inte kunna skilja på upp och ner och fram och bak.

Pratglad skrev:Har du läst boken "På ett annat sätt" av Paula Tilli? Den beskriver väldigt bra hur personer med asperger är och att man är olika trots att man har likadan diagnos.

Nej, jag har inte läst den.

RSD555 skrev:För mig var det lite som för Ignatius.

När jag var några år gammal frågade jag min mamma varför inte vuxna kan prata. Grannen frågade till exempel om jag kommit hem från semestern. Om jag var ute på kvällen frågade dom om jag var vaken, och sånt. "Är du vaken?", "Är du ute??".

Inte så lätt för mig förstå det var jag som pratade fel. Min mamma sa vuxna pratar så och att jag också skulle prata så när jag blev vuxen.

Blev väldigt rädd för att bli vuxen, grät mycket när jag närmade mig 13 år. Trodde jag skulle bli sinnesrubbad vilken dag som helst. Inte kunna skilja på upp och ner och fram och bak.

Hur hade du tänkt att vuxna skulle prata om jag får fråga? Eller var det mer att du inte förstod varför de frågade?

Ignatius skrev:

Pratglad skrev:

Ignatius skrev:Jag har alltid varit fullständigt normal.
Alla andra har varit konstiga. Helt jävla sinnessjuka faktiskt.

Menar du att du tyckte du var normal för att du har en diagnos och alla andra som då är NT är konstiga?

Jag själv kan se nu i efterhand vad folk kanske tyckte var annorlunda men samtidigt så kan NT också ha drag av olika diagnoser så jag kan se att andra också var konstiga eller annorlunda.

Jag fick diagnos vid 50+. Innan dess hade jag ingen aning om att det var jag som var sinnesrubbad. Eftersom jag lyckades briljant med många saker som NT-dårar tycker är väldigt svåra fick jag det bestämda intrycket att alla andra är efterblivna, lata och enfaldiga.

Jag har nu blivit ordentligt åthutad av psykiatriker och psykologer och förstått hur det ligger till.

Jag fick min diagnos enligt mig väldigt sent, så jag hade velat ha den ännu tidigare men man kan få diagnos i vilken ålder som helst, men är man för liten så kanske det inte alltid är synligt.

Jag menar är man 10 så kanske det är mer tydligt än när man är 5 år eller det finns väl en viss ålder där man upptäcker diagnoser medan man kanske inte har symtomen om det är en för tidig ålder.

Det finns ju de personer som inte kanske får symtom på att de är gravida tex men upptäcker det väldigt sent, det har man ju läst om att det finns sådana situationer.

Richard skrev:Jag var lite udda som barn, ställde ofta till bråk på dagis. Men grundskolan fungerade fint, om än att jag var lite tillbakadragen. Sen blev jag sjuk i gymnasiet. Fick min aspergerdiagnos när jag var 25.

Hur kändes det att få diagnosen när du var 25? Är inte det en känslig tid att få en diagnos? Speciellt när det handlar om att man är ung och kanske inte hittat sig själv ännu? Sedan finns det dom som är 45 och inte hittat sig själva, absolut men just när det är i den fasen man går i skolan eller pluggar och har ett typiskt ungdomsiv eller vad man säger.

Pratglad skrev:

RSD555 skrev:För mig var det lite som för Ignatius.

När jag var några år gammal frågade jag min mamma varför inte vuxna kan prata. Grannen frågade till exempel om jag kommit hem från semestern. Om jag var ute på kvällen frågade dom om jag var vaken, och sånt. "Är du vaken?", "Är du ute??".

Inte så lätt för mig förstå det var jag som pratade fel. Min mamma sa vuxna pratar så och att jag också skulle prata så när jag blev vuxen.

Blev väldigt rädd för att bli vuxen, grät mycket när jag närmade mig 13 år. Trodde jag skulle bli sinnesrubbad vilken dag som helst. Inte kunna skilja på upp och ner och fram och bak.

Hur hade du tänkt att vuxna skulle prata om jag får fråga? Eller var det mer att du inte förstod varför de frågade?

En gång när det var marknad i stan och jag var hemma var det en granne som frågade: "Är inte-ni på marknaden!?!?". Jag förstod inte att det betydde att hon såg att jag inte var på marknaden utan hemma.

"Inte-vi" tänkte jag betydde "dom andra". vilket gjorde frågan logisk för mig. "Är dom andra på marknaden?".

Jag hade väl tänkt att vuxna skulle uttrycka sina frågor mer logiskt och direkt. Typ: "Jag ser att Du inte är på marknaden som dom andra, hur känns det?".

Jag ska försöka förklara hur jag menar att jag alltid har varit normal och alla andra helt jävla sinnesrubbade.
Jag lärde mig läsa av egen kraft då jag var fem. Det var en enkel kodknäckning. Jag läste på riktigt. Inget trams. Min första bok var Greven av Monte Christo. Utmärkt läsning för en femåring. Det var fantastiskt att upptäcka nya världar i böcker!
Mina föräldrar slog mig och var arga för att jag lekte med böcker.
Då jag började skolan fick jag sitta och lyssna på byfånar som ljudade "A som i apa!" "O som i orm!" "I som i idiot!" osv. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. För dem var det en social grej. Ingen fattade vad de höll på med. Hur kan någon tycka det är svårt att lära sig läsa?
Läraren märkte dessvärre att jag kunde läsa. Hon skvallrade för mina föräldrar. Jag fick stryk för att jag ställde till med problem i skolan. Därefter blev jag uppflyttad en klass. Det innebar att jag var minst och smartast i klassen under resten av skoltiden. Jag blev mobboffer. Det är ju så NT-dårar organiserar sina samhällen. Det var inte trevligt att växa upp med idioter.
När jag fick diagnos som 50+ are fick jag veta att det var mina mobbare och byfånarna jag tvingats umgås med hela livet som är normala och jag som är idioten. Diagnosen var ännu ett övergrepp.

Ignatius skrev:När jag fick diagnos som 50+ are fick jag veta att det var mina mobbare och byfånarna jag tvingats umgås med hela livet som är normala och jag som är idioten. Diagnosen var ännu ett övergrepp.

Ja, det var ju så jag kände också, som att mobbarna fick rätt. Jag hade ju känt mig moraliskt överlägsen dem, jag mobbade ju ingen. Men det var jag som var avvikande, alltså hade de rätt att mobba mig. Deras instinkt hade lett dem rätt.

människan är ett groteskt och fullständigt livsfarligt flockdjur, hur gör flockdjur, de attackerar och ofta äter upp den som är avvikande, ni som är intelligenta borde fattat det, vid detta lag, klipp er och skaffa ett jobb, for god sake, just kidding, lol

antonius skrev:människan är ett groteskt och fullständigt livsfarligt flockdjur, hur gör flockdjur, de attackerar och ofta äter upp den som är avvikande, ni som är intelligenta borde fattat det, vid detta lag, klipp er och skaffa ett jobb, for god sake, just kidding, lol

Jag har gått åt andra hållet. Jag har avslutat alla samhällsengagemang och flyttat till en håla i en avfolkningsbygd. Målet är att inte bidra med något mer till samhället, ekonomiskt, socialt eller intellektuellt. Jag fick nog av att kallas idiot efter diagnosen, hånflabb och gliringar. Det är bättre att gå runt som idiot ensam i skogen än tvingas umgås med normala människor och försöka lära dem att det kan vara smart att dra ner gylfen innan man kissar.
Samhället har visat hur normalt och välmenande det är. Man slösade bort 15 års universitetsstudier på en idiot som jag på utbildningar ingen normal människa klarade. Prisbelönt doktorsavhandling, docentur osv. Jag är landets främste inom mitt lilla forskningsfält. Därefter ger man mig en diagnos, kallar mig idiot och erbjuder mig hånflabbande att sopa trappor på Samhall. Så... kom inte till mig och be om hjälp!

Alien skrev:

Ignatius skrev:När jag fick diagnos som 50+ are fick jag veta att det var mina mobbare och byfånarna jag tvingats umgås med hela livet som är normala och jag som är idioten. Diagnosen var ännu ett övergrepp.

Ja, det var ju så jag kände också, som att mobbarna fick rätt. Jag hade ju känt mig moraliskt överlägsen dem, jag mobbade ju ingen. Men det var jag som var avvikande, alltså hade de rätt att mobba mig. Deras instinkt hade lett dem rätt.

Ja, precis. Mycket därför jag förut använde NT i negativ betydelse. Har slutat med det nu dock

Pratglad skrev:

Richard skrev:Jag var lite udda som barn, ställde ofta till bråk på dagis. Men grundskolan fungerade fint, om än att jag var lite tillbakadragen. Sen blev jag sjuk i gymnasiet. Fick min aspergerdiagnos när jag var 25.

Hur kändes det att få diagnosen när du var 25? Är inte det en känslig tid att få en diagnos? Speciellt när det handlar om att man är ung och kanske inte hittat sig själv ännu? Sedan finns det dom som är 45 och inte hittat sig själva, absolut men just när det är i den fasen man går i skolan eller pluggar och har ett typiskt ungdomsiv eller vad man säger.

Det var visserligen jag själv som misstänkte Asperger efter att ha läst om det, så jag fick göra en utredning. Men jag accepterade ändå inte diagnosen helt förrän ca 10 år senare.