Han fick sitt tillnamn Kyrre eftersom han inte förde några krig och inte uträttade några stordåd. Under hans regeringstid ökade handeln i Norge. Hans korta saga i Heimskringla slutar: "Han var en mycket omtyckt kung och Norge hade blivit mycket rikare och fått större heder under hans välde."

“Magnus Barfot representerade en vändning i norsk utrikespolitik; han förde en aggressiv och expansiv politik och försökte bland annat erövra Dalsland och delar av Värmland, vilket dock misslyckades. Magnus Barfots krigföring i Skottland ledde till att många områden och öar med norskättad befolkning antingen inlemmades i eller knöts närmare till Norge, däribland Hebriderna (kallade Söderöarna), Orkneyöarna och Isle of Man. Han förde krig även i Wales och på Irland.
1101 deltog Magnus Barfot i fredssamtalen som kung av Norge i trekungamötet i Kungahälla tillsammans med Inge den äldre från Sverige och Erik Ejegod från Danmark. Han gifte sig, som en bekräftelse på freden, med Margareta Fredkulla som var kung Inges dotter.
Magnus dog efter att ha fått en yxa i halsen under ett slag i Ulster på norra Irland. I Heimskringla berättas att han förde ett lejon av guld i rött fält på skölden och på vapenrocken.”

“Varför Magnus kallades Barfot (från berfættr eller berleggr) är något oklart. Snorre Sturlasson hävdar att kungen och många av hans män hade lagt sig till med vanan att gå klädda »med bare legger på gata og hadde korte trøyer og kapper». Enligt Saxo fick han namnet efter att vid ett tillfälle ha tvingats fly från svenskarna barfota, utan skor.
I modern tid har Magnus Barfot beskrivits som den siste vikingen av de norska kungarna. Hans samtid gav honom ett annat tillnamn som är lika tydligt: Styrjaldar-Magnus, det vill säga Krigs-Magnus.”

Enligt Snorre Sturlasson bars namnet första gången av Magnus den gode, som fått namnet efter Karl den Stores tillnamn.

Margareta torde vara född på 1080-talet, och hon är såvitt vi vet den första personen i Sveriges historia som burit detta namn. Hennes föräldrar, det svenska kungaparet, var djupt kristna, och alla deras döttrar fick namn efter kristna helgon. Var Margareta och hennes syskon växte upp är svårt att säga, men Vreta i Östergötland, där kung Inge lät uppföra rikets första kloster i anslutning till en stor representationsbyggnad, är en kvalificerad gissning.

Norges drottning
Tillnamnet Fredkulla fick hon sedan hon blivit en del av en fredsöverenskommelsen 1101. Hennes far kung Inge hade legat i krig med kung Magnus Barfot av Norge, som föregivit anledningen att han som norsk kung hade anspråk på vissa svenska områden. Freden, som slöts i närheten av Kungahälla under överinseende av kung Erik Ejegod av Danmark, beseglades med att Magnus äktade Margareta, som medförde de omtvistade landområdena som hemgift.

Danmarks drottning
Redan 1104 eller 1105 ingick Margareta sitt nästa äktenskap. Brudgummen var den nye kungen av Danmark, Nikolas, som efter viss turbulens valts till kung efter sin bror Erik Ejegod. Margareta och Nikolas fick de första åren efter sitt giftermål de båda sönerna Inge och Magnus. Prins Inge blev i unga år ihjältrampad av en häst, medan Magnus växte upp till en mycket reslig och stark och alltigenom lovande yngling.

Kung Nikolas har beskrivits som en något tillbakadragen gestalt, vilket däremot Margareta inte var. Det mesta tyder på att hon var högst inblandad i styret av riket jämte sin make. I Knut Lavards helgonlegend sägs att Danmark ska ha styrts "med kvinnohand" under kung Nikolas tid, och en av två kända mynttyper från kung Nikolas regeringstid bär både kungens och drottningens namn. Det senare är något direkt unikt för europeisk räkning vid den här tiden.

Spoiler: visa

Då Margaretas far kung Inge dog något före år 1111 blev hon dessutom, såsom varandes Inges äldsta levande ättling, den som förvaltade kung Inges alla privata egendomar, vilka torde ha varit omfattande. Enligt den vid 1100-talets slut verksamme Saxo Grammaticus såg Margareta till att skifta arvet med Inges övriga ättlingar. Yngsta systern Katarina, systerdottern Ingeborg och brorsdottern Ingrid försågs alla med goda portioner ur faderns arv, och dessa unga fröknar användes också av Margareta för att knyta vissa av de viktigaste personerna i Danmark till kung Nikolas hov. Ingeborg vigdes samman med Knut Lavard, kung Nikolas brorson och jarl i Slesvig, Ingrid med Henrik Skatelår, också han brorson till kungen, och Katarina kom att sammanvigas med Björn Järnsida, son till Knut Lavards äldre halvbror Harald Kesja, som dessförinnan hade gift sig med Margaretas tidigare styvdotter Ragnhild.

---
Någon gång under 1120-talet dog Margaretas kusin Inge den yngre, som fram till dess hade regerat i Sverige. Källäget för förhållandena i Sverige vid den här tiden är förvirrat, men Margaretas son Magnus ska enligt flera källor ha lanserats som ny kung i Sverige. Han hade dock problem med att bli erkänd i alla delar av landet.
—-
Sonens ambitioner att på sikt överta kronorna i såväl Sverige som Danmark delades förmodligen också av Margareta, men vållade samtidigt mycket bekymmer. I söder blev Knut Lavard allt mäktigare, och då han 1129 till och med blev utsedd till kung av obotriterna och började uppträda som kung Nikolas like, ökade spänningen. Margareta ska inledningsvis ha blivit rasande på Knut för dennes uppträdande, och enligt Roskildekrönikan har hon mer eller mindre inspirerat sin son till mordet på Knut.

Erik blev tidigt jarl på Lolland och lät 1131 utropa sig till kung, sedan hans halvbroder Knut Lavard blivit mördad av Magnus Nilsson. Först förlorade han flera slag, men till slut segrade han i det stora slaget vid Foteviken, i sydvästra Skåne, 1134, över sin farbror Nils och dennes son Magnus. Han fick då tillnamnet Emune, "den minnesvärde".

Efter slaget vid Foteviken blev Erik Emune hyllad som kung på Sankt Libers hög vid Lund. Han tog Lund som säte och gjorde staden till Danmarks huvudstad.

1135 lät Erik avrätta sin halvbroder Harald Kesja och tio av dennes söner. 1136 anföll han Rügen, intog Jaromarsburg med templet Arkona och tvingade invånarna att för en kort tid anta kristendomen. Den 18 september 1137 mördades Erik på tinget i närheten av Ribe av stormannen Sorte Plov och blev begravd i Ribe domkyrka.

Att Knut blev mördad just den 7 januari berodde på att det var dagen efter julens slut. Vid denna tid varade julen fram till trettondagen (6 januari) och brott begångna under julfriden bestraffades extra hårt. Den 7 januari var dock den första vardagen efter jul och straffsatserna var åter sänkta, så det var ett sätt för mördarna att mildra sina straff, om de skulle bli fasttagna. Den 7 januari kom sedan att få Knuts namn i almanackan, till minne av Knut Lavard och så blev det även i Sverige. Knut kom därför att förknippas med julens slut så mycket att när julen i Sverige 1680 förlängdes med en vecka och istället slutade på tjugondagen flyttade man med Knuts namn. Det är anledningen till att Knut i Sverige (och Finland, som då var en del av det svenska riket) står på den 13 januari istället för den 7.

Skogkatt skrev:

Alien skrev:När började medeltiden i Skandiavien? När länderna kristnades och enades.

Det där var verkligen en tragedi. Vi gjorde det bra här i Skandinavien, vi var på väg att erövra hela världen. Allt gick bra för oss. Också kom några träskallar och gjorde oss kristna, påtvingade kristendomen på oss. Det var 1000 år sedan, men jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på det.

Föreställ er bara hur Skandinavien och världen skulle ha sett ut i dag om vi hade undvikit kristendomen. Vi hade ägt hela jävla världen, vi hade varit nummer ett. I stället är vi ett obetydligt gäng förlorare som världen skrattar åt och utnyttjar. Kristendomen är det värsta som någonsin hänt oss, den förstörde absolut allt för oss. Vi gick från att vara krigare till att vara får. Det är så sorgligt, när man tänker på hur det kunde ha varit här nu, allt vi har missat.

Rollo var en hövding som i början av 900-talet ledde vikingarna som härjade norra Frankrike och etablerade sig där. Han nämns i ett diplom från frankiske kungen Karl den enfaldige 918. Diplomet stödjer det som historikern Dudo skrev 100 år senare, att Rollo 911 med kung Karl ingick ett avtal i staden Saint-Clair-sur-Epte. Rollo fick ett område runt Seines nedre lopp med Rouen som grevskap mot att han försvarade området mot andra vikingar. Området avgränsades ungefärligen av floderna Risle, Bresle och Epte. Som del i uppgörelsen blev hedningen Rollo 912 döpt till Robert och gifte sig med franske kungens dotter Gisela.[7][8]

Rollo tycks ha hållit sin del av avtalet. Fred och säkerhet återvände. Kyrkor och kloster kunde åter utvecklas.[7] Rollo utökade 924 sitt område västerut fram till floden Orne med staden Bayeux.[8] Området kom att kallas Normandie efter nordmännen, les normands. Sista delen av vad som skulle bli hertigdömet Normandie, nämligen Avranches och Cotentin tillkom 933, men då var det sonen Vilhelm som var mottagare av landet, antagligen för att Rollo då var död.[7] Han vilar i katedralen i Rouen där man ännu i dag kan se hans gravvård, bredvid de tillhörande hans frilla, Poppa av Bayeux, och hans son, Vilhelm Långsvärd, i ett av kyrkans kapell.

Fördraget i Saint-Clair-sur-Epte cementerade Rollos roll som hertig och etablerade en ny politisk ordning i Normandie. Genom att anta kristendomen och bli vasall till den franske kungen, lade Rollo grunden för en varaktig relation mellan normannerna och frankerna. Detta avtal hade långtgående konsekvenser, inte bara för Normandie utan också för hela Europas politiska landskap.
---
Deras skicklighet inom skeppsbyggnad och navigation förbättrade den lokala ekonomin och handelsförbindelserna med andra regioner. Dessutom uppmuntrade de byggandet av nya samhällen och försvarsverk, vilket inkluderade byggandet av borgar och befästa städer. Dessa strukturer gav inte bara skydd mot framtida attacker utan fungerade också som centra för administrativ och ekonomisk verksamhet.

Integration med lokalbefolkningen var en annan viktig aspekt av vikingarnas närvaro i Normandie. Genom äktenskap och allianser med frankiska familjer skapade vikingarna en ny social och politisk ordning. Denna integration främjade en kulturell blandning som skulle definiera regionens identitet under kommande århundraden.
---
En av de mest berömda efterträdarna var William Erövraren, som år 1066 ledde den normandiska erövringen av England. William, även känd som William the Conqueror, använde de militärstrategier och administrativa tekniker som hade utvecklats i Normandie för att etablera sitt styre över England. Hans seger vid slaget vid Hastings förändrade Europas politiska landskap och markerade början på en ny era i brittisk historia.

Tankred av Hauteville var en normandisk adelsman som i början av 1000-talet levde på Cotentinhalvön i dagens Normandie. Han hade tolv söner varav flera skulle utmärka sig som legosoldater i Italien och där skapa det normandiska herraväldet i Syditalien. Han var anfader till Huset Hauteville

Bland dessa återfinns Vilhelm Järnarm, Drago och Humfrid från hans första äktenskap, med Muriella, som skulle komma att efterträda varandra som grevar av Apulien mellan åren 1042 och 1057.

Hans första son från andra äktenskapet, med Fressenda (eller Fredesenda), Robert Guiscard, övertog titeln och så småningom avancerade till hertig av Apulien och Kalabrien år 1057 samtidigt som Tankreds yngste son blev storgreve över Sicilien, Roger I av Sicilien. Dennes son, Tankreds sonson, blev den förste normandiske kungen av Sicilien under titeln Roger II av Sicilien.

Robert Guiscard, av gammalfranska Viscart, i betydelsen Den listige eller Räven, född omkring 1015 i Normandie, död 17 juli 1085 i Porto Atheras, var normandisk hertig av Apulien och Kalabrien från 1057 till 1085. Han inledde sin karriär som stråtrövare och hästtjuv för att sluta som sin tids skickligaste krigare och statsman.

Robert Guiscard var son till Tankred av Hauteville. Han begav sig omkring år 1047 till Italien. Med sitt krigarfölje erövrade han med tiden hela södra Italien. Enligt Sture Linnér grundade han en dynasti, skakade kristenheten i grunden, hade den främsta av medeltidens påvar i sin makt och skakade kejsartronerna både i väst och öst.

Roger I av Sicilien, född 1031 i Normandie, död 1101 i Mileto, var regerande storgreve av Sicilien från 1072.

Roger I var yngste son till Tankred av Hauteville.

Roger kom till Apenninska halvön kort efter 1057 och sändes av sin bror Robert Guiscard att kämpa emot saracenerna på Sicilien. Under mer än trettio års strider lyckades Roger med krafter, som troligen var mycket underlägsna hans motståndares, steg för steg att utbreda sitt herravälde och till sist göra sig till ensam härskare över ön och brodern förlänade honom 1072 titeln greve av Sicilien. Roger blev efter Robert Guiscards död 1085 normandernas egentlige ledare och lade även delar av det italienska fastlandet till sitt välde.

Roger förde i Sicilien en kraftfull styrelse. Särskilt lade han vikt på sitt herravälde över kyrkan. Han utövade trots påvens motstånd utnämningsrätten till de biskopsdömen som han upprättade. Han vann till sist påvens godkännande till detta och blev 1098 utnämnd till den heliga stolens legat i sina besittningar. Trots detta visade han tolerans mot sina undersåtar av grekisk-ortodox och islamisk tro och många oomvända muslimer kämpade i hans här.

Bohemund I (även stavat som Bohemond, Boamund eller Boamundus), född cirka 1058, död den 3 mars 1111, var furste av Taranto och Antiokia och far till Bohemund II av Antiokia.

Bohemund var en av de främsta ledarna av det första korståget och dess överbefälhavare från och med hans rådiga och hårdnackade motstånd mot turkarna vid Slaget vid Dorylaeum den 1 juli 1097 tills hans dristiga erövring av det tungt befästa Antiokia i maj 1098, då han enligt legenden var den förste att nattetid klättra över ett obevakat muravsnitt och med endast femtio normandiska riddare stå emot stadens försvarare länge nog för att släppa in resten av korsfararna genom stadsportarna. Efter segern bildades furstendömet Antiokia som en av korsfararstaterna.

Han var äldste son till den normandiske erövraren Robert Guiscard och deltog i faderns krig mot bysantinska riket och blev furste av Tarent.

Barn
Med "en kvinna av ringa härkomst" (enligt Heimskringla)

Öystein Magnusson, född omkring 1089.
Ragnhild Magnusdotter
Tora Magnusdotter (mor till Jón Loftsson í Odda. Han uppfostrade Snorre Sturlasson och var far till Páll Jónsson biskop i Skálholt.)
Med Thora

Sigurd Magnusson, född omkring 1090
Med frillan Sigrid Saxedotter[1]

Olav Magnusson, född omkring 1099
Med okänd kvinna på Irland

Harald Gille, född på Irland (omdiskuterat släktskap)
Med Tora Saxedotter

Sigurd slemmedjäke
Med okänd kvinna

Magnus röde

Efter Magnus Barfots död på Irland 1103 blev hans tre minderåriga söner Östen (Øystein), Sigurd och Olav kungar. Östen var 14-15 år gammal och Sigurd som var ett år yngre delade riket mellan sig så att Östen styrde norra Norge och Sigurd den södra halvan. Olov var bara 4-5 år gammal och för ung för att styra sin tredjedel av riket. Det beslutades att norrmännen skulle resa till det Heliga landet med en flotta och Sigurd fick uppdraget att leda denna resa som ägde rum 1107-1110. Under tiden styrde Östen riket ensam och lyckades förmå jämtlänningarna att betala skatt till de norska kungarna istället för sveakungen. Olav dog redan 1115, endast sjutton år gammal, varefter Östen och Sigurd styrde riket. Trots en viss rivalitet var deras samregering fredlig och när Östen dog 1123 utan ättlingar styrdes Norge återigen av endast en kung. Den fredliga tiden skulle dock gå mot sitt slut när en irländare vid namn Harald gille kom till Norge och gjorde anspråk på att vara son till Sigurd. Hans anspråk erkändes av kungen mot löftet att inte kräva en andel av regeringen. Detta löfte bröts dock kort efter Sigurds död 1130 då inbördeskrig utbröt mellan Harald och Sigurds son Magnus den blinde.

Det norska korståget var ett korståg som varade från 1107 till 1110, i kölvattnet av det första korståget, lett av den norske kungen Sigurd Jorsalafarare[2]. Sigurd var den förste europeiske kung som drog på korståg till Heliga landet. Inte ett enda slag förlorades under korståget. Det norska korståget påminner mycket om tidigare vikingatåg, men målet, sett med kristna ögon, var mycket ädlare denna gång.[1].

Resan till Jerusalem
Från Norge till England (1107–1108)
Sigurd och hans män seglade från Norge hösten 1107 med sextio skepp och en här på uppskattningsvis 5 000 män[1]. Samma höst nådde de England där Henrik I var kung. Korsfararna övervintrade i England och våren 1108 satte de åter segel åt sydväst.

Iberiska halvön (1108–1109)

Antagen rutt för Sigurd Jorsalafarare till Jerusalem/Konstantinopel (röd linje) och tillbaka till Norge (grön linje).
Efter flera månader anlöptes staden Santiago de Compostela[3] i Galicien där en lokal härskare lät dem stanna över vintern. Då vintern kom blev det brist på mat, vilket medförde att härskaren vägrade att sälja mat och andra varor till norrmännen. Då samlade Sigurd Jorsalafarare sina män, angrep härskarens slott och plundrade det de kunde.

Under resan stötte norrmännen på en stor piratflotta bestående av galärer som letade efter fredliga handelsskepp att överfalla. Sigurd satte kurs rätt mot piratflottan och stormade deras skepp. Inom kort hade alla piraterna antingen dödats eller flytt, och Sigurd tog åtta skepp från dem.

Efter sammanstötningen med piratflottan, anlöpte norrmännen ett slott i muslimska Al-Andalus kallat Castelo dos Mouros (dagens Sintra i Portugal). De intog slottet och dödade alla som inte lät sig döpas. Färden gick vidare till Lissabon, en "halvt kristen och halvt hednisk" stad, som låg på gränsen mellan det kristna och det muslimska Spanien. Här vann norrmännen sin tredje seger och fick med sig stora skatter.

Det fjärde slaget stod i staden Alkasse (antagligen en referens till Al Qasr[3]). Här dödade norrmännen så många att det sades att staden lämnades tom. Även här rövade de stora skatter.

På Balearerna (1109)
Efter att ha segrat mot ytterligare en piratflotta medan de seglade genom Gibraltar sund (Norfasund), seglade norrmännen vidare längs saracenernas land (Särkland)[3], in i Medelhavet (Griklands hafi) och anlände till Balearerna. Vid denna tidpunkt såg den kristna världen Balearerna som en frihamn för pirater och ett slavcentrum. De norska anfallen är också de första dokumenterade anfallen mot de muslimska Balearerna[3].

Det första stället norrmännen ankom till var Formentera, där de stötte på en stor grupp blåmän och särker (saracener)[3] som höll till i en håla. Slagets förlopp är det bäst dokumenterade i hela korståget och slaget är möjligtvis den enskilt största historiska händelsen i den lilla öns historia[3]. Efter slaget ska norrmännen ha tagit med sig de värdefullaste skatter de någonsin hade rövat. Därefter angrep norrmännen Ibiza och Menorca med lyckat resultat på båda platserna. Det verkar som att norrmännen undvek att angripa den största baleariska ön Mallorca. Mallorca var år 1109 ett rikt och välbefäst centrum i taifa-kungadömet[3]. Historier om korsfararnas succé kan ha inspirerat katalanernas och republiken Pisas erövring av Balearerna under åren mellan 1113 och 1115[3].

På Sicilien (1109–1110)
Våren 1109 anlöpte flottan Sicilien (Sikileyjar) där de önskades välkomna av den regerande greven Roger II, som var i tonåren.

I Palestina (1110)
Sommaren 1110 nådde korsfararna äntligen hamnen i Akko (Akrsborg)[3] (eller Jaffa[1]) och tog sig inåt land till Jerusalem (Jorsala), där de mötte den regerande kungen Balduin I. De togs väl emot och Balduin red med Sigurd till Jordanfloden och tillbaka till Jerusalem.

Norrmännen fick många skatter och reliker, bland annat bitar av det heliga kors som Jesus Kristus ska ha korsfästs på. Dessa överlämnades till norrmännen under förutsättning att de skulle fortsätta att stödja kristendomen och att relikerna togs med till Olav den heliges grav.

Belägringen av Sayda (1110)
Då Balduin skulle ta den muslimska staden Sayda (Sætt) i Syrien (Sýrland) deltog Sigurd och hans män i belägringen. Staden togs och vasallstaten Sayda upprättades.

Kalmare ledung var det korståg som den norske kungen Sigurd Jorsalafarare ledde för att kristna Småland. Korståget kan dateras relativt exakt, med uppgifter från Snorre Sturlason som anger att korståget skall ha ägt rum sommaren före "det stora mörkret". 11 augusti 1124 inträffade en solförmörkelse, vilket ger att korståget med stor sannolikhet ägde rum under tiden juni-augusti 1123.
---
Källorna berättar om ett krig mellan norrmän och hedningar i trakten av sydöstra Småland och Öland. Kalmar var en av platserna som angreps och plundrades. Handelsstäderna var de första platserna där kristendomen etablerade sig så det är troligt att befolkningen i Kalmar var i huvudsak kristen, men förskonades ändå inte från norrmännens plundring.
---
Liksom det Norska korståget och de senare svenska korstågen hade Kalmare ledung mer karaktären av ett vikingatåg än korståg.

Malmfrid var dotter till storfurst Mstislav I av Kiev och Kristina Ingesdotter. Hon blev genom äktenskapet med Sigurd Jorsalafarare drottning av Norge. Efter Sigurds död gifte hon sig med Erik Emune och blev drottning av Danmark.

Någon gång mellan 1116 och 1120 gifte sig Malmfrid med Sigurd Jorsalafarare. Tillsammans fick de dottern Kristin Sigurdsdotter som senare gifte sig med jarlen Erling Skakke.

När Sigurd avled 1130 och hans son utomäktenskapliga son Magnus Sigurdsson tog makten i Norge gav sig änkedrottningen Malmfrid av till Danmark och gifte sig där med sin svåger Knut Lavards halvbror Erik Emune. När Eriks far Nils stupade i slaget vid Foteviken 1134 utropade sig Erik till kung av Danmark och Malmfrid blev då drottning. Malmfrid och Erik fick inga barn, men hon medverkade till att det blev giftermål mellan kung Magnus Sigurdsson och systerdottern Kristin Knutsdotter. 1133 flydde Malmfrid och Erik från Danmark och sökte skydd hos Magnus i Norge. Drottning Kristin avslöjade emellertid att Magnus hade planer på att förråda dem, och de bytte därefter till Harald Gilles sida i konflikten om den norska kronan. På grund av detta skilde sig Magnus sedan från Kristin.

Magnus blev den norska borgarkrigstidens första kungliga offer. Efter fem år som kung togs han till fånga av Harald Gilles mannar, och under fångenskapen blev han kastrerad, fick en fot avhuggen och ögonen utstuckna.

Borgarkrigstiden i Norge började vid Sigurd Jorsalafarares död 1130 och fick formellt sett skulden för de oavklarade arvföljebestämmelserna, där alla kungasöner (och sonsöner) kunde göra krav på tronen, samla män bakom sig och låta sig hyllas som kung på ett av de regionala tingen. Efter ett tag utvecklades striderna till öppet krig mellan olika grupper.

Magnus kröntes till kung vid faderns död 1130, då han var femton år gammal. Han var det enda barnet, och kunde troligtvis ha vidarefört faderns rikstäckande verksamhet, om det inte hade varit för irländaren Harald Gilchrist (Gille), som påstod att han var son till Magnus Barfot och Sigurds halvbror. För att bevisa att han talade sanning genomförde han järnbörd i Bergen. Harald hade gått med på Sigurds krav om att inte kräva ett konunganamn så länge Sigurd och Magnus levde.
---
Magnus hade, trots sin låga ålder, gjort sig impopulär och beskrevs som högmodig, ovänlig och girig. Den tolv år äldre Harald ansågs dock som givmild, medgörlig och duktig på att skapa allianser. Då Magnus efter faderns död kröntes till kung i Viken såg Harald till att snabbt låta sig krönas till kung på Haugating i Tønsberg. Senare samma år kröntes de till "samkungar" på Øretinget i Trøndelag.

Sommaren 1134 gick Magnus på offensiven i ett försök att driva ut Harald ur landet. Borgarkrigets första slag ägde rum 9 augusti 1134 vid gården Färlev, mellan Lysekil och Munkedal i Bohuslän och vanns av Magnus. Harald kom emellertid tillbaka, stöttad av den danska kungen Erik Emune, och tog Magnus till fånga i Bergen i början av 1135. Magnus lemlästades och placerades på Munkholmen (dåv. Nidarholm) utanför Trondheim.

Magnus blev en bricka i spelet om kungatiteln åren 1137–39, då i (möjligen ofrivilligt) samarbete med tronpretendenten Sigurd Slembe, som hade dödat sin halvbror Harald Gille och sökte allierade i sin kamp mot de som stöttat Haralds minderåriga söner Inge Krokrygg och Sigurd Munn. Magnus och Slembe förlorade striden; bägge omkom i slaget vid Holmengrå, nära Strömstad.

Sigurd Haraldsson Munn, född 1133 eller 1135, död 10 juni 1155 i Bergen, var kung av Norge från 1136 till sin död.
---
När fadern, kung Harald, mördades 1136 valdes gossebarnet Sigurd tillsammans med sin lillebror Inge till norska kungar. Deras anhängare stred om makten i Norge mot Sigurd Slembe och exkungen Magnus den blinde. 1142 blev även den äldsta halvbrodern Öystein vald till kung. Samarbetet mellan de tre halvbröderna började bli ansträngt under den senare delen av 1140-talet. När Norge 1152 genom Nidaros stift fick en egen ärkebiskop höll de fortfarande sams, men Sigurd kritiserades av den påvliga legaten, kardinal Nicholas Breakspear (som senare blev påven Hadrianus IV). Detta efter att han hade fått ett barn med sin släkting Kristin Sigurdsdotter och därmed ansågs ha begått blodskam.

Vintern 1154–1155 bilade Sigurd och Öystein sina inbördes stridigheter och kom överens om avsätta Inge vid det kommande trekungamötet i Bergen sommaren 1155. Inge och stormannen Gregorius Dagsson fick kännedom om planerna och kom med en manstark hird till Bergen. På tinget blev två av Gregorius och Inges män dräpta. Detta föranledde Gregorius till att innan Öystein kommit fram till tinget överfalla Sigurd medan han drack i en gård vid Stretet[1] i Bergen. Efter en hård kamp blev Sigurd nedhuggen då han gick ut och bad Inge om grid (amnesti/nåd [2]).

Öystein Haraldsson, även kallad för Eystein Haraldsson, (modern norska: Øystein II Haraldsson[1]) född cirka 1125 - 1130, död 1157 (möjligen 21 augusti) utanför Foss kyrka i Ranrike, var kung av Norge från 1142 till sin död 1157.

Öystein (Eystein) föddes i Skottland[2] som son till Harald Gille och den skotska stormannadottern Biadoc (eller Bethoc). Fadern blev norsk kung 1130, men dödades 1136. Öysteins halvbröder Inge Krokrygg och Sigurd Munn som då var små barn, valdes till kungar. Öystein kom till Norge 1142 och valdes till kung även han. De tre bröderna skulle samregera, men från 1150-talet blev motsättningarna allvarliga. Öystein och Sigurd kom överens om att avsätta Inge vid trekungamötet i Bergen 1155. Denne fick kännedom om planerna och hans handgångne man Gregorius Dagsson dödade Sigurd den 10 juni 1155 i Bergen innan Öystein kom fram till mötet. Öystein och Inge förlikades dock, men 1157 samlade de två kungarna varsin här. Öystein blev tillfångatagen och mördad av sin halvbroder Inges män utanför Foss kyrka år 1157 innan inbördeskriget började. Det satte igång efter hans död.

Håkon Sigurdsson Herdebrei (även kallad för Håkon II Herdebrei),[1]; född 1147, död 7 juli 1162, var kung av Norge 1159-1162. Håkon, med tillnamnet Herdebrei (axelbred), var son till kung Sigurd Munn. När fadern och farbrodern kung Öystein Haraldsson dog sattes den unge Håkon som kung av deras anhängare. Han tvingades dock i landsflykt i Götaland och återvände till Norge och Kungahälla 1158 där han förlorade ett slag mot Inges härförare Gregorius Dagsson. Men vid påsk 1159 kom Håkon till Trondheim där han hyllades som konung och tillerkändes sin del av arvet efter fadern. Han blev då kung tillsammans med Inge Krokrygg. Inbördeskrig pågick mellan kungarna och Håkon hade starkt stöd i Tröndelag, och lyckades nästan gå segrande ur striden. Inge stupade 1161, men hans anhängare samlade sig under Erling Skakkes ledning och i slaget vid Sekken i Romsdalsfjorden 1162 stupade kung Håkon.

Erling Skakke, född omkring 1115 död 18 juni 1179, var en norsk adelsman och korsfarare. Mellan 1152 och 1155 seglade han runt om i medelhavet under Erlend Haraldssons befäl. Först seglade de till det heliga landet, sedan till Konstantinopel och till sist besökte han Rom. Under en strid mot arabiska krigare på Sicilien högg en arab Skakke i nacken med ett svärd. Detta gjorde att hans huvud från och med då alltid lutade åt ena hållet ("skakke" betyder "lutande" på norska).

Skakke hade en son tillsammans med sin fru Kristin Sigurdsdotter (Sigurd Jorsalafarares dotter), Magnus Erlingsson, som han lyckades få utnämnd till Norges konung år 1161 och krönt år 1163, vid den ringa åldern av sju år. Skakke själv utnämndes till jarl, och det var han som hade den verkliga makten.

När Sverre Sigurdsson tog över ledningen för de upproriska Birkebeinarna minskade Skakkes makt, och år 1179 stupade han under slaget vid Kalvskinnet, utanför nuvarande Trondheim i Norge, då omnämnt som Nidaros. Nyblivne kung Sverre ärade sin fallna motståndare genom att hålla ett tal i kyrkan under hans begravning.

Magnus Erlingsson, född 1156, död 15 juni 1184, var kung av Norge från 1161 till sin död. --- När han i Bergen av ärkebiskop Øystein Erlendsson kröntes till Norges konung 1164 blev han landets förste krönte kung. Hans far tog sig titeln jarl, och hade den verkliga makten över riket.

Under Magnus Erlingssons regeringstid gjorde Sverre Sigurdsson uppror och försökte komma åt tronen. Efter flera års stridigheter segrade Sverre i slaget vid Fimreite den 15 juni 1184, där kung Magnus dräptes.

Detta var bara en del av det inbördeskrig som rasade i Norge mellan 1130 och 1217. Under den här perioden utkämpades flera konflikter av varierande storlek och intensitet. Anledningarna till dessa konflikter var bland annat Norges otydliga tronföljdslagar, sociala förhållanden och maktkampen mellan kyrkan och kungen. Det fanns framförallt två stridande parter. Ursprungligen omnämndes dessa under en mängd olika namn, men så småningom fick de två parterna namnen Bagler och Birkebeiner. Oftast utnämnde den part som för tillfället inte innehade makten en ung man av kunglig börd som den äkta tronföljaren, för att få en anledning till att göra uppror mot och avsätta regenten från den andra parten.

Sverre Sigurdsson, även Sverre prest (pejorativt), född omkring 1151, död 9 mars 1202, var kung av Norge.

Sverre föddes i Norge men växte upp på Färöarna. Han påstod sig vara utomäktenskaplig son till den norske kungen Sigurd Munn, vilket han ska ha fått veta först i vuxen ålder av sin mor. Han reste till Norge under det uppror mot kung Magnus Erlingsson som Birkebeinarna startat 1174 och började arbeta för att överta tronen. Sverre sökte stöd i Sverige hos Birger Brosa, som dock uppges ha misstänkt att han var en bedragare och avvisade honom. Birger, som tidigare aktivt stött upprorsledaren Eystein Meyla accepterade dock senare Sverre som den nye birkebeinarledaren. Redan 1177 utsågs Sverre till Norges kung av sina anhängare, även om han i praktiken endast blev kung över Tröndelag.

Han hade då tågat genom Jämtland för att erövra Trondheim, utan motstånd från jämtarna. Men när han återvände året efter i mars 1178, efter att först ha förhandlat till sig fri lejd genom Hälsingland från Hälsingarna som hade mött honom utanför Edsbyn vid gränsen mot Dalarna med en stor välutrustad här, hade jämtarna i sin tur samlat en stor här för att dräpa honom i ett nattligt slag på Storsjöns is. Sverre och hans män vann dock slaget, trots underlägset antal, och Jämtland införlivades därefter i hans rike som ett ointegrerat skatteland (och förblev en del av Norge fram till freden i Brömsebro 1645).
---
Först från och med 1184 var Sverres ställning någorlunda stabiliserad och han kunde då ingå äktenskap med sveakungens dotter, vilket blev en formell bekräftelse på att grannriket i öster accepterat färingen som Norges kung trots hans oklara ursprung. Sverres regeringstid blev i princip en enda lång period av inbördeskrig avbruten av vapenvila endast åren 1189-92 och 1194-96. Det starka motståndet från kyrkans sida resulterade i att Sverre blev bannlyst. Den sedan 1190 landsflyktige ärkebiskopen Eirik anslöt sig 1196 till motståndarpartiet, de s.k. Baglerna och lyckades få påven Innocentius III att utfärda en bulla i vilken grannländernas kungar uppmanades att ingripa och störta Sverre. Dessa gjorde dock i praktiken tvärtom. Sverige fortsatte att aktivt stödja Birkebeinarna och den engelske kungen Johan utan land skickade trupper till Sverres hjälp.

I ett avgörande slag vid Strindsjøen lyckades Sverre 1199 än en gång besegra baglerhären och dessutom så grundligt att krigszonen kunde flyttas in i baglernas kärnområde runt Viken. Vid sin död 1202 hade Sverre lyckats uppnå en obestridd position som hela Norges kung och han dog förmodligen i övertygelsen att freden i birkebeinarkungadömet skulle komma att vara något längre än de två år som blev fallet.
---
Sverres hustru Margareta Eriksdotter var dotter till Erik den helige. De fick en dotter, Kristin (1190-1215), som gifte sig med baglerkungen Filippus Simonsson.

Med sina frillor hade han två söner, Håkon Sverresson och Sigurd Lavard.

Håkon Sverresson (norska: Håkon III Sverresson), född omkring 1177 eller 1182, död 1 januari 1204, var kung av Norge 1202-1204.

Under den korta tid han satt på tronen lyckades han skapa fred mellan konung och biskopar. Ryktena sade att hans styvmor, Margareta Eriksdotter, skulle ha förgiftat honom. Håkon fick med frillan Inga från Varteig (omkring 1185-1234) den postumt födde sonen kung Håkon Håkonsson av Norge (1204-1263).

Margareta Eriksdotter, född omkring 1155, död 1209, var en svensk prinsessa och en norsk drottning. Hon var dotter till kung Erik den helige av Sverige och Kristina Björnsdotter, och gifte sig 1189 med kung Sverre Sigurdsson av Norge.

Under sin tid som Norges drottning är Margareta mest omtalad för sina intriger i samband med Nikolas Arnessons försök att bli biskop i Stavanger, och hon ska då ha fått "ett misstankens sken" över sig. Margareta återvände till Sverige efter makens död 1202 och bosatte sig på sina gods i Västergötland och Värmland. Hon tvingades då att lämna kvar sin dotter Kristin Sverresdotter i Norge.

År 1204 återvände Margareta till Norge. Två dagar efter hennes återkomst avled plötsligt hennes styvson, kung Håkon Sverresson, och Margareta anklagades för att ha förgiftat honom. För att befria sig från misstankar beslöt hon att underkasta sig ordalprövningen järnbörd. Hon var inte tvungen att genomföra prövningen själv utan kunde överlåta detta till ett ombud. Den man som genomförde prövningen och bar det glödgade järnet i sina händer i Margaretas ställe, brändes svårt, och dränktes av kungens män. Margareta själv flydde tillbaka till Sverige. Hon återvände till Norge vid sin dotters bröllop 1209. Hon insjuknade efter bröllopet och avled några veckor därpå.

Guttorm Sigurdsson, född 1200, död 11 augusti 1204 i Trondheim var kung av Norge från 2 januari 1204 till sin död.

Guttorm var utomäktenskaplig son till Sigurd Lavard och sonson till kung Sverre Sigurdsson. Moderns namn är okänt. När Guttorms farbror, kung Håkon Sverresson dog i Bergen 1 januari 1204 tog birkebeinarna den knappt fyraårige Guttorm till kung, med Håkon Galen som jarl. Till våren satte Baglerna upp Erling Stenvägg som motkung, men på Øyratinget i Trondheim beslutades att gossekungen Guttorm var Norges laglige konung. Han avled dock strax av sjukdom och begravdes i Kristkirken i Trondheim.

Inge Bårdsson, född 1185, död 23 april 1217, var kung av Norge från augusti 1204 till sin död. Han var son till kung Sverre Sigurdssons syster, Cecilia Sigurdsdotter och lendmannen Bård Guttormsson från Reins kungsgård i Trøndelag. Inge blev vald till kung av birkebeinarna och stred mot baglerna de första tre åren av sin regeringstid. Han hade sitt säte i Trondheim.

Inge kämpade mot baglerna fram till 1207, när han och baglerkungen Filippus Simonsson förlikades genom att Filippus erkände kung Inge Bårdssons överhöghet, men styrde sin landsdel (Viken) med kungs namn till sin död.

Inge anses ha stått under stort inflytande från sin halvbror, jarl Hakon galen, vilken dog 1214.

Håkon Galen (norrønt Hákon galinn; født sent på 1170-tallet, død 1214) var sønn av svenske Folkvid lagmann og kong Sigurd Munns utenomekteskapelige datter Cecilia Sigurdsdatter (1155–1186). Håkon Galen, hans tilnavn refererte sannsynligvis til hans villskap i kamp, var en norsk jarl og en birkebeinerhøvding under borgerkrigene i Norge på slutten av 1100-tallet og begynnelsen av 1200-tallet.

Etter at kong Sigurd Munn ble beseiret og drept i 1155 giftet hennes fars fiender, i første rekke den mektige jarlen Erling Skakke, Cecilia til Folkvid i 1177 i Värmland i Sverige. Omtrent på samme tid kom Sigurd Munns såkalte sønn Sverre Sigurdsson til Norge og overtok lederskapet over birkebeinerne og vant til slutt over både Erling Skakke og siden dennes sønn kong Magnus Erlingsson. Etter at kong Sverre Sigurdsson seiret reiste Cecilia fra sin svenske ektemann under begrunnelsen at hun aldri hadde elsket ham og tok sannsynligvis unge Håkon med seg.

Kong Sverre ønsket å gifte sin «søster» med lendmannen Bård Guttormsson på Rein og fikk erklært Cecilias ekteskap med Folkvid ugyldig. I 1184 ble Bård og Cecilia gift, noe kirken satte seg heftig imot – først og fremst av politiske grunner ut ifra kirkens strid og motstand med kong Sverre. Året etter fødte Cecilia en sønn, den senere kongen Inge Bårdsson, men døde selv etter fødselen. Kirken kjempet likevel videre og etter hele tyve år klarte den å få ekteskapet med Bård erklært ugyldig og ekteskapet med Folkvid gyldig.

Filippus Simonsson, död hösten 1217, var en norsk baglerkung, son till Simon Kåresson och Margareta, som var halvsyster till Inge Krokrygg och helsyster till biskop Nikolaus Arnesson. Filippus blev vald till baglernas jarl 1204 och till kung 1207. Han erkände kung Inge Bårdssons överhöghet, men styrde sin landsdel (Viken) med kungs namn till sin död.

Håkon IV Håkonsson, kallad Håkon den gamle, född efter faderns död 1204[1] i Folkenborg (Folkisberg) i nuvarande Eidsberg, Østfold, död 15, 16 eller 17 december 1263 i Kirkwall på Orkneyöarna, var kung av Norge 1217–1263[1]. Han var son till kung Håkon III Sverresson av Norge (1177–1204) och dennes frilla Inga från Varteig (omkring 1185–1234). Håkon Håkonsson blev också kung över Island och Grönland.

När den unge Håkon hämtas av Birkebeinarna för att utropas till kung, fanns redan en person vid makten, kung Inges halvbror Skule Bårdsson. Enligt Baglersagorna växte Skule och hans bror Guttorm upp hos sin fosterfar och morfar, Erling på gården Kvie i Vang i Oppland fylke, Norge, men båda bröderna flyttade omkring 1204 till sin halvbror och nyvalde kung Inge Bårdsson (1185–1217) i Nidaros.[2]

Skule stod sin halvbror kung Inge nära, och Skule omnämns 1213 när han vid kungens sida slår ner ett bondeuppror. Under Inges sista regeringsår förefaller det som om Skule var den som stod för det reella maktutövandet.

Kung Inge Bårdsson dör
Kung Inge dog 1217, 30 år gammal, men utnämnde kort före, eller i samband med sin död 1217, Skule till jarl, varigenom han fick ansvaret för hirden, och Skule ärvde halvbroderns privata egendom.

Efter broderns död ställde Skule krav på kungatronen, medan Birkebeinarna ville se Håkon Håkonsson som kung. Håkon var son till kung Håkon III Sverresson av Norge (1177–1204) och dennes frilla Inga från Varteig och därmed född utanför äktenskapet, medan Skule stödde sig på sin börd, och att han var förra kungens äktfödda halvbror.

Håkon IV Håkonssons maktställning var svag vid trontillträdet år 1217. I ärkebiskopens frånvaro hämtade birkebeinare den 13-årige pojken från skolan vid Kristkirken i juni 1217 och förde honom till Øyratinget. Där stöttade bönderna från Tröndelag hans anspråk på kungakronan. Senare samma år följde nya kungahyllingar från Gulatingslaget i Bergen och även på Hornbore ting, som låg vid dagens svenska ort Hamburgsund.[3][4]

Skule Bårdsson, som före eller vid Inge Bårdssons död 1217 utnämndes av kung Inge till jarl, blev medregent till den trettonårige kung Håkan, och stod för den egentliga makten i Norge, och han erkände egentligen aldrig Håkon som rättmätig kung.
---
Skule Bårdssons uppror mot Håkon
Skule Bårdsson utropades 1239 till kung av Norge, och startade ett väpnat uppror mot Håkan, men besegrades i Oslo 1240. Skule och hans son Peter Skulesson flydde till skogs över vintern, när kung Håkans styrkor anlände till Nidaros tog han tillflykt i klostret. Kungens män satte dock eld på klostret och tvingade ut Skule och hans son ur klostret, varpå de stacks ner med svärd.

Håkon Sverressons oäkta son Håkon kunde då för första gången känna sig säker på tronen, och sökte även få påvens godkännande av sin upphöjda plats. Det var inte alltför lätt, då påvestaten inte gillade att Håkon var av oäkta börd, och att farfadern Sverre Sigurdsson helt brutit med Rom och skapat sig en nationell kyrka med bland annat egna biskopsval, vilket hade lett till en bannlysning för dennes del.

SvD 2018-09-23 skrev:Den 23 september 1241 mördades en av den nordiska historiens ryktbaraste personer genom tiderna, islänningen Snorre Sturlasson. Han sista ord lär har varit: ”Hugg inte!”.

Det mesta av vad vi tror oss veta om fornnordisk tro, sed och mytologi stammar från Snorre Sturlassons skrifter. Men vem var egentligen författaren som skrev ”Den yngre Eddan”, ”Heimskringla” och eventuellt också nedtecknade ”Egil Skallagrimssons saga”. Och varför dödades han så brutalt?
---
Snorre levde två sekler efter Islands kristnande och nästan lika länge efter det katolska kungadömets etablering i moderlandet Norge. Han var förmögen och högättad, hade politiska och litterära ambitioner och var synnerligen väl medveten om dåtidens kulturella strömningar på kontinenten.

I ljuset av modern forskning framstår Snorre som en tidstypisk västeuropeisk 1200-talsintellektuell som insåg att det fornnordiska mytologiska stoffet kunde fungera som en regional motsvarighet till Sydeuropas antika poesi. För Snorre Sturlasson var den av prästerna krossade hedendomen en resurs att utnyttja och sätta in i kontexter som spred glans över den egna kulturen.
---
Även sett till sin livsföring var Snorre Sturlasson raka motsatsen till en rå barbar. På den rika gården Reykholt, där han bodde sedan han lämnat sin första hustru, kunde han slappna av i en naturligt varm pool, närmast ett personligt spa, och läppja på franska viner medan han levde ett lösaktigt liv, författade sinnrika verser, intrigerade politiskt och sammanställde sina gudasagor.

Spoiler: visa

Bassängen (”Snorralaug”) finns för övrigt kvar än idag, och vattnet flyter ännu i de rör av sten och läder som Snorre lät dra från den varma källan. Man kan också beskåda den tunnel som löpte mellan boningshuset och bassängen, troligen anlagd för att underlätta för vinterbadande.

Om Snorre hade nöjt sig med medeltida lyxliv och nedpräntandet av historieverk hade han med stor sannolikhet fått några decenniers längre levnad.

Men han var också politiker, och däri låg hans tragedi. Det norska kungariket befann sig i en centraliserings- och expansionsfas, och klockan klämtade allt ljudligare för den isländska fristaten. Snorre, som hade pretentioner att vara öns mäktigaste man, visste inte vilken häst han skulle hålla på – kung Håkon Håkonsson eller dennes maktrival jarl Skule – och sökte hålla sig väl med båda samtidigt som han byggde upp en personlig maktbas på Island. Till slut tröttnade kungen. När han röjt undan jarlen år 1240 instruerade Håkon stormannen Gizurr Thorvaldsson att antingen fängsla Snorre Sturlasson och skicka honom till Norge eller slå ihjäl honom. Gizurr valde det senare alternativet. Med ett beväpnat följe överföll han författaren på Reykholt. Sturlasson sökte fly men blev fast i källaren och dödades.

Snorre föddes omkring 1179 som yngste son till den isländske hövdingen Sturla Tordsson den äldre (Sturla Þórðarson eldri), oftast kallad Hvamm-Sturla, som var hövding på gården Hvammr vid Breidafjorden (Breiðafjörður). Hvamm-Sturla tillhörde Sturlungaätten, vilken sägs härstamma från Egil Skallagrimsson och Snorre gode. Snorres bröder Tord Sturlasson och Sighvat Sturlasson och deras närmaste släktingar kom att spela en stor roll i maktstrider på Island under den s.k. Sturlungatiden, och flera av dem blev också framstående författare av isländska sagor.

Vid tre års ålder blev Snorre Sturlasson fosterson till "Islands mäktigaste och rikaste storman", hövdingen Jón Loftsson på Odde. Detta skedde som en förlikningspant mellan parterna Odde-ätten och Sturlungarna, mellan vilka stor oenighet rådde. Odde var ett av Islands kulturcentra sedan Jón Loftssons farfar Sæmundur den vises tid, varför dispyten mellan de två ätterna blev lyckosam för isländsk litteratur, eftersom Snorre på grund av den fick växa upp i en historisk och litterär miljö, där han fick lära sig latin och teologi och poesi, och naturligtvis Isländska sagor och annan nationell litteratur. Snorre stannade hos Jón Loftsson i tjugo år och fick av sin styvfar lära sig skaldekonst och historia. Det var på Odde, där forntidens stamtavlor, skaldeverk och drapor fanns bevarade, som Snorres intresse för dikter och berättelser väcktes. Men 1197 avled Jón Loftsson, och Snorres framtid måste ordnas.

Äktenskap och skilsmässa
Snorre blev 19 år gammal av sin fosterbror Sæmundur och sin bror Tord Sturlasson bortgift 1199 med hövdingadottern Herdis Bersedotter från herrgården Borg. De bodde först på Odde men flyttade till Borg när Berse dött 1202, och Snorre tog över gården som dess ägare. Med gården följde också titeln hövding (Isländska: goðorð) av Mýrar från Berse, och under de följande åren ökade Snorre sin makt med fler hövdingaskap. Snorre och Herdis fick tillsammans barnen Jon murti Snorresson och Halbera Snorresdotter, men makarna gled alltmer isär på grund av Snorres kringflackande liv som hövding och politiker.

Flyttar till Reykholt
1206 flyttade Snorre utan Herdis till herrgården Reykholt. Gården utvecklades under hans överinseende, med bl.a. ett utomhusbad (Snorralaug) som delvis är bevarat. Han skrev på Reykholt en dikt om jarl Håkon galen och belönades av Håkon för detta med ett svärd, en sköld, och en ringbrynja. Under de första åren på Reykholt fick han med olika kvinnor också fler barn: med Turid Hallsdotter (Þuríðr Hallsdóttir) sonen Orökja Snorresson, med Gudrun Hreinsdotter (Guðrún Hreinsdóttir) dottern Ingeborg (Ingibjörg) och med Oddny dottern Tordis (Þórdís).

Lagman
Snorre Sturlasson var lagsagoman på det isländska Alltinget 1215–1218. [1]

Spoiler: visa

Hans rykte som lagman tycks ha spritt sig även till Norge, där jarl Skule Bårdsson samregerade med den trettonårige kungen Håkon Håkonsson. I själva verket var det jarlen som hade makten, och han hade en ambition att införliva Island i det norska kungadömet. En ung, vältalig isländsk lagman av god ätt, som skulle kunna arbeta för Norges sak, var en möjlighet jarl Skule såg i Snorre Sturlasson.

Snorre lämnade lagmanssyslan 1218–1219 efter att han fått en kunglig inbjudan att besöka Norge.

Första vistelsen i Norge, vänskap med hertig Skule och lagman Eskil Magnusson
Snorre Sturlasson seglade sommaren år 1218 från Island till Norge. Där gästade han först den unge kung Håkon Håkonsson och sedan dennes medregent jarl Skule Bårdsson (senare Norges första hertig), varvid han utnämndes till skutilsvein (en titel som i Norge efter 1277 kallades riddare, men kan jämföras med den svenska titeln väpnare) vilket var andra klassen inom norska hirden. Senare samma vinter upphöjdes han av jarl Skule till lendmann (högsta klassen inom hirden), varför Snorre nu kunde betraktas som adelsman. (Þeir konungur og jarl sýndu honum margvíslegan sóma, gerðu hann skutilsvein sinn og síðan lendan mann.Jónas Kristjánsson) Detta var inga hederstitlar, Snorre fick avlägga en lojalitetsed, och med Snorres lojalitet mot Norge hoppades man att han i kraft av lagman på alltinget skulle arbeta för att Norge kunde införliva Island i norska kungadömet.
---
Snorre besökte sommaren därpå (år 1219) Västergötlands lagman Eskil Magnusson (Bjälboätten) och hans fru Kristina Nilsdotter Blake. Makarna var båda släkt med kungaätterna och gav Snorre god inblick i Svearikets historia. [3] Intressant att notera är att Eskil några år efter deras möte redigerade och lät skriva Äldre Västgötalagen, det första litterära arbetet på svenska. Fru Kristina överlämnade som en hedersgåva till den gästande Snorre det baner som kung Erik Knutsson av Sverige fört i slaget på Gestilren år 1210. [4]

Tillbaka på Island bodde Snorre återigen på Reykholt, dit även hans mor Gudny Bödvarsdotter flyttat. När hon dog 1221 lade Snorre genast beslag på arvet, trots att hon i förväg hade skänkt allt hon ägde till Snorres brorson Sturla Thordarson, som var hennes fosterson. Detta ledde till spänningar mellan Snorre och hans bror Tord Sturlasson.

När Snorres fosterbror Sæmundur dött 1222 började Snorre uppvakta hans dotter Solveig, men Snorres brorson Sturla Sighvatsson gick emellan och gifte sig med Solveig 1223.

Andra äktenskapet
År 1224 gifte sig Snorre för andra gången, med sin fosterfar Jón Loftssons barnbarn Hallveig Ormsdotter, änka efter Björn Torvaldsson omtalad som Islands rikaste kvinna. Äktenskapet, omnämnt som ett resonemangsparti, sägs ha varit lyckligt. [1]

Hallveig var mycket yngre än Snorre, och de fick inga barn tillsammans, men uppfostrade gemensamt sina respektive barn från tidigare relationer. Fem av Snorres barn överlevde till vuxen ålder, vilket inte var helt vanligt på den tiden. Snorre gifte in sina döttrar Hallbera, Tordis och Ingeborg i inflytelserika ätter och ökade därigenom sin sociala status. Hallbera gifte sig med Arne Magnusson 1218, sex år senare gifte Tordis sig med Torvald Vatnsfjording och Ingeborg med Gizurr Thorvaldsson (av Haukdœla-ätten), som 1241 dräpte Snorre på norske kung Håkon Håkonssons order.

Ättestriderna eskalerar
Att Snorres brorson Sturla Sighvatsson gift sig med Solveig medan Snorre uppvaktade henne startade en intern ättestrid, och Snorre samlade två härar, en ledd av hans systerson Bödvar Tordsson (Böðvar Þórðarson) och en av hans son Orökja, för att angripa sin bror Sighvat Sturlasson (Sighvatr Sturluson) och dennes son Sturla Sighvatsson. Snorre själv övergav sin här och erbjöd en fredsuppgörelse med brodern Sighvat, men Sighvat och Sturla drev honom på flykt med en här på över 1000 man, medan Snorres son Orökja övergick till gerillastrider i fjordområdet på västra Island.

Spoiler: visa

Kung Håkon Håkonsson av Norge erbjöd medling och inbjöd dem att mötas i Norge för att ingå en fredsförbindelse. Den kom aldrig till stånd, men Sturla tog initiativ till fredsmöten på Island, och till ett möte på Reykholt, varvid Snorres son Orökja och hans kusin Torleif fängslades en tid.

Sommaren 1236 gick Sturlungarna, ledda av Snorres brorson Sturla Sighvatsson, till väpnat angrepp mot Snorre och gården Reykholt.[1] Snorre fördrevs från gården och flydde, först till gården Nes[1] och 1237 till Norge för att söka stöd hos kung Håkan och jarl Skule.

Snorre flyr till Norge och blir Skule Bårdssons jarl

Spoiler: visa

Kung Håkon Håkonsson och Snorres vän jarlen Skule Bårdssons konflikt om makten i Norge var på väg att utmynna i inbördeskrig, och när Snorre anlände valde han att stödja Skule i dennes ambition att få sin son Peter Skulesson erkänd som medregent. Håkon Håkonsson erbjöd då 1237 en kompromiss i vilken jarl Skule upphöjdes av kung Håkan till hertig, varvid han skulle få inkomster från sitt hertigskap, men han förlorade samtidigt makten över sitt forna jarladöme. Samtidigt gifte sig kung Håkan med Skules dotter Margareta.

Skule utnämnde Snorre 1238 till jarl av Island för att kunna räkna med hans lojalitet i maktkampen. Det skedde som en dubbning med flera vittnen närvarande, men kan ha hållits hemligt, för det blev aldrig offentligt känt.[1]

Oroligheter på Island
Under tiden försökte Sturlungarna på Island att utöka sin makt, vilket provocerade andra ätter. Kolbein unge och Snorre Sturlassons måg Gissur Thorvaldsson slöt ett förbund och gick till motattack, vilket resulterade i Islands största slag, slaget vid Örlygsstad. Den 21 augusti 1238 dödades Snorres bror Sighvat och fyra av dennes söner, Sturla, Markús, Kolbeinn, och Þórður krókur, i slaget vid Örlygsstad (de två sistnämnda avrättades efter slaget) av fiendestyrkan anförd av Gissur Thorvaldsson och Kolbein unge. Kolbein den unge blev nu allenarådande i nordlandsfjärdingen. Snorres fiender på Island var till stor del borta.

Snorre förbjuds av kung Håkan att lämna Norge
Snorre, hans son Orökja, brorsonen Tord kakali och kusinen Torleif anhöll hos kung Håkan om att få återvända till Island, men deras begäran avslogs. Håkan såg nu Snorre som förrädare, och Snorre beordrades explicit av kungen att inte lämna Norge, officiellt med anledning av sin hederstitel.

Hertig Skule Bårdsson gav dem istället tillstånd att resa i strid med kung Håkon Håkonsson påbud, och ordnade med transporten över till Island, vilket retade kung Håkan ytterligare. Saken blev inte bättre av att hertig Skule lät utropa sig till kung av Norge och gjorde väpnat uppror mot kung Håkan. Snorre lämnade alltså Norge 1239, under samma period som kung Håkan var tvungen att fokusera på inrikes problem som tog slut först när Skule Bårdsson dödades av Håkans trupper 1240.

Spoiler: visa

Tillbaka på Island återtog Snorre Sturlasson sitt hövdingaskap och hotade Gizurr Thorvaldsson med att på Alltinget anklaga honom för Sighvat och Sturlas död. På sommaren 1241 hölls ett Allting varvid Gissur Thorvaldsson anlände med hundratals kämpar, och Snorre och 120 män fick ta skydd vid en kyrka. Gizurr valde emellertid att böta istället för att bryta tingsfriden och attackera Snorre.[1]

Hallveigs och Snorres död
Under tiden dödades Skule Bårdsson i Norge, och motståndet mot kung Håkan var krossat. Håkan kunde nu planlägga hämnd på Snorre. Medan Snorre sörjde sin hustru skickade kung Håkon Håkonsson två män till Snorres måg Gissur Thorvaldsson med ett hemligt brev, där Håkan beordrade Gissur att tillfångata eller döda Snorre. Han erbjöds i samma brev av Håkan att arbeta för en union med Norge om han så ville. Gissurs första försök att tillfångata Snorre på Alltinget misslyckades.

Snorres hustru Hallveig dog sommaren 1241, och Snorre sägs ha känt en stor saknad, men fick inte sörja henne länge.[1]

Under arvstvisten efter Hallveig bad hennes två söner Klaeing och Orm om hjälp av Gissur Thorvaldsson. Under ett möte med dem och Kolbein unge visade Gissur brevet från kung Håkan. Orm vägrade att vara behjälplig i att fånga eller döda sin styvfar Snorre.

Spoiler: visa

Kort därefter fick Snorre ett brev med lönnrunor som varnade honom för en komplott, men han kunde inte tyda brevet.[5]

Gissur Thorvaldsson drog med ett följe av sjuttio män till Snorres gård Reykholt en septembernatt år 1241 och överrumplade Snorre. Snorre flydde ner till källaren. Fem män gick med dragna svärd ner i källaren, Markús Marðarson, Símon knútur, Arne den bittra, Þorsteinn Guðinason och Þórarinn Ásgrímsson, och därnere sa Símon knútur till Arne den bittra att hugga honom. Snorre lär ha sagt: Eigi skal höggva!—"Hugg inte!" Símon svarade: "Högg þú!" — "Hugg du!" Snorri svarade: Eigi skal höggva!—"Hugg inte!" och det var Snorre Sturlassons sista ord.

1226 blev Skule allvarligt sjuk, och lär ha tillfrisknat efter att han avgett ett hemligt löfte. Efter detta gav han i alla fall bort sitt farsarv Rein till ett kloster, byggde en kyrka och grundade ett kvinnokloster inom augustinerstiftelsen, Reins kloster, på en höjd i Rissa, med utsikt över yttre delen av Trondheimsfjorden. Skules syster Sigrid Bårdsdotter blev den första abbedissan på Reins kloster, och Skules dotter, drottning Margareta, tillbringade sina sista år där.

Efter 1227 minskade förtroendet mellan kung Håkan och Skule, efter att Skules inflytande minskat, och Håkan börjat förhandla med påven om att krönas.

Skule reste krav på att hans oäkta son Peter Skulesson skulle ges arvsrätt till hans del av riket, vilket avslogs.

Som kompensation fick dock jarl Skule Norra Halland som län 1228, och från 1237 hertigvärdighet, och blev därigenom Norges första hertig.

I realiteten begränsades emellertid hans politiska inflytande ytterligare efter att han blev hertig, enligt historikern Andreas Holmsen. Istället för att styra en tredjedel av riket, skulle han nu få en tredjedel av inkomsterna.

Efter arvsreglerna som blev införda efter Skules död, förbehölls efter honom hertigtiteln bara för söner inom kungahuset.

1239 valdes Skule vid Öretinget i Nidaros till kung av Norge, men stödet tycks inte ha varit enhälligt. Ärkebiskopens ställföreträdare vägrade ta ut St Olavs skrin för kungseden, och när skrinet lyftes ut med våld, bannlyste han de inblandade på stående fot.

Den av sitt eget folk bannlyste nyvalde motkungen reste nu tillsammans med sin son Peter Skulesson en här mot kung Håkan Håkansson, och drog söderut. I Nannestad besegrade han Håkans trupper, och han lyckades ta kontroll över Oslo, men besegrades redan nästa dag, och flydde då med en del av sina män in i Hallvardskatedralen där de hade kyrkans skydd. Nästa dag tilläts de komma ut, och hertig Skule och hans son Peter flydde nu med de andra till skogs. De höll sig gömda under vintern, men väl återkommen till Nidaros misslyckades han med att samla en ny här, trots att han fortfarande hade visst stöd.

Kung Håkan utsåg vid upproret sin son Håkon den unge till samregent, och tog ifrån Skule hertigtiteln, vilken han 1240 gav till sin yngre son, senare känd som kung Magnus Lagaböter.
---
1239 valdes Skule vid Öretinget i Nidaros till kung av Norge, men stödet tycks inte ha varit enhälligt. Ärkebiskopens ställföreträdare vägrade ta ut St Olavs skrin för kungseden, och när skrinet lyftes ut med våld, bannlyste han de inblandade på stående fot.

Den av sitt eget folk bannlyste nyvalde motkungen reste nu tillsammans med sin son Peter Skulesson en här mot kung Håkan Håkansson, och drog söderut. I Nannestad besegrade han Håkans trupper, och han lyckades ta kontroll över Oslo, men besegrades redan nästa dag, och flydde då med en del av sina män in i Hallvardskatedralen där de hade kyrkans skydd. Nästa dag tilläts de komma ut, och hertig Skule och hans son Peter flydde nu med de andra till skogs. De höll sig gömda under vintern, men väl återkommen till Nidaros misslyckades han med att samla en ny här, trots att han fortfarande hade visst stöd.

Kung Håkan utsåg vid upproret sin son Håkon den unge till samregent, och tog ifrån Skule hertigtiteln, vilken han 1240 gav till sin yngre son, senare känd som kung Magnus Lagaböter.
---
Skules död markerar slutet på inbördes maktstrider och Håkan Håkansson blev enväldig kung. Han kröntes av kardinal Vilhelm av Sabina i Bergen i 1247, och lät sin yngre son samregera. Den äldste sonen, född utanför äktenskapet, fick istället överta Skules hertigtitel. Perioden har varit föremål för mycket historiska diskussioner, eftersom källmaterialet, Sturla Thordarsons Håkon Håkonssons saga, Íslendinga saga, är subjektivt skriven. Sturla Thordarson var Snorre Sturlassons brorson.

Kung Håkon av Norge hade tidigare avlagt ett korstågslöfte, och eftersom han var en erfaren sjöfarare, föreslog Frankrikes kung Ludvig IX honom att han skulle få befälet över en korsfararflotta som skulle försvara kristna ställningar i östra Medelhavsregionen. Kung Håkon önskade inte efter kröningen ta på sig detta ansvar, och han svarade därför att hans norrmän var alltför ostyriga för att han skulle våga att ta dem till Syrien i sällskap med fransmännen. Kardinal Vilhelm av Sabina, som var på väg att fara vidare till Sverige och Skänninge möte, tillät honom istället att vända sina vapen mot hedningarna i Norden. Det var tur, för just detta korståg [det sjunde koståget] blev ett fiasko med slakt av de kristna och konungen Ludvig IX blev tillfångatagen och frigiven först efter det att ett enormt skadestånd på hundratusentals guldmynt hade betalats. Efter sex års irrfärder i Främre Orienten kom han hem och blev trots alla misslyckanden kallad för Ludvig den helige efter sin död.

Norges medeltida atlantiska välde med ursprung i Vikingatidens landnam, går i Norge under namnet Norgesveldet. Efter att Norge blev en dansk provins 1536 blev de besittningar som då återstod styrda från Danmark.

Historiska besittningar
Färöarna 1035–1536
Hebriderna 1095–1266
Orkneyöarna 1098–1468
Isle of Man 1152–1266
Shetlandsöarna 1194–1468
Island 1262–1536
Norra Halland (danska Nørrehalland) 1287–1305

Etter uoverensstemmelser med Danmark kalte Håkon i 1256 ut leidangen og reiste på hærferd til det danske området Halland. I 1261 gikk grønlendingene med på å gi seg inn under kongen av Norge, og i 1262 gjorde Island det samme, noe som i lang tid hadde vært et mål for Håkon. Norgesveldet hadde nå sin største geografiske utstrekning noen gang. I 1263 rustet Håkon ut en stor leidangsflåte og reiste til Skottland, for å beskytte Suderøyene (Hebridene) som hadde vært under angrep fra skottekongen Alexander III. Med hjelp av vasallene sine, kongen av Sudrøyene og kongen av Man, gjenopprettet Håkon kontroll over Sudrøyene og sendte også styrker innover i landet. Forhandlingene med skottene ble halt ut av skottekongen, fordi han visste at Håkon til slutt ville få problemer med å holde flåten sin samlet så langt hjemmefra. En del av flåten hans utkjempet en trefning med en større skotsk styrke ved Largs, i det som senere har fått navnet slaget ved Largs. Både nordmenn og skotter hevdet at de seiret i dette slaget. En irsk delegasjon kom til Håkon og tilbød å huse ham og flåten hans gjennom vinteren dersom Håkon ville hjelpe dem mot engelskmennene. Det ser ut som om Håkon kan ha vært interessert i forslaget, men mennene hans nektet. Da vinteren kom, hadde han ikke klart å tvinge fram en avklaring i striden med skottekongen. Han reiste tilbake til Orknøyene for vinteren, mens mesteparten av flåten vendte hjem til Norge.

Mens Håkon var på Orknøyene, ble han syk og døde 17. desember 1263.

Håkon fick följande barn med frillan Kanga, kallad Kanga "den unga":

Sigurd "Kongsson" (omkring 1223–1254), saknade arvsrätt såsom varande faderns illegitime son
Cecilia Håkansdotter (1223/1225-drunknade 1248), gift 1. med norske sysselmannen och sveithövdingen Gregorius Andersson (död 1246), gift 2. med kung Harald Olofsson av Isle of Man (drunknade 1248)

Håkon gifte sig 25 maj 1225 med Margareta Skulesdotter (omkring 1210–1270), dotter till jarl Skule Bårdsson. Paret fick följande barn:

Olof Håkansson (omkring 1227–1230)
Håkon den unge (1232–1257), faderns medkung och tronarvinge
Kristina Håkansdotter (omkring 1234–1262), gift 1258 med spanske infanten Felipe Fernandez de Valdecorneja (död 1274)
Magnus Lagaböter (1238–1280), kung av Norge

Skogkatt skrev:Jag vill bara dela med mig av några bilder på en staty vi har i Norge, i Haugesund, en av de bästa jag sett. Harald Hårfager, mannen som enade Norge till ett rike och blev den förste officielle kungen.

harald.jpg

harald2.jpg

harald3.jpg

antonius skrev:ja, den där är fullständigt magnifik, skapad av Frode Mikal Lillesund, som tilldelades Wesselpriset 2017