Hm, jag läste nyligen att norska kommuner inte får tag på tillräckligt många läkare.
Men jag vet inte vad som händer.

Alien skrev:Är Norge så rikt att de har råd att anställa fler läkare än nödvändigt?

Åh ja, nästan hädiskt rikt. Skamlöst rikt.

I barn- och ungdomspsykiatrin är det stor brist på läkare. Jag tror det även gäller vuxenpsykiatrin. Min okvalificerade gissning är att det beror på att patienterna är så jobbiga att få vill vidareutbilda sig till psykiater.

Solblomma skrev:Min okvalificerade gissning är att det beror på att patienterna är så jobbiga att få vill vidareutbilda sig till psykiater.

Det är ett speciellt jobb, att lyssna på andra människors problem hela dagarna. Du sitter där och lyssnar på en person som klagar och försöker hjälpa honom. Och när han är klar och går ut, då kommer en ny in och han börjar klaga. Det tar aldrig slut.

Jag tror läkare är mer intresserade av det somatiska när de väl tagit sig igenom läkarprogrammet o sin AT-tjänstgöring. Det är mer lockande att bli kardiolog, ortoped, ögonläkare, narkosläkare eller någon annan inriktning, än psykiatri...?

Det kan vara svårare att bota dem med psykiska problem. En kirurg opererar och sedan är patienten botad.

Alien skrev:En kirurg opererar och sedan är patienten botad.

Förhoppningsvis.

Solblomma skrev:[...] få vill vidareutbilda sig till psykiater.

Till en del torde det bero på att det ger för dåligt betalt i förhållande till risk, ansträngning och inte mins utbildningens längd och kostnad.

I allmänhet har förstås Läkarföreningen sina fingrar med i spelet, de har ett intresse av en viss läkarbrist eftersom det håller upp deras löner. Staten låter dem också ha en tung röst när det gäller hur många platser det ska finnas på läkarutbildningarna, det är också ett exempel på att den offentliga är dålig på att förhandla. Fan vet varför staten inte vågar bara bestämma i det fallet.

nallen skrev:Fan vet varför staten inte vågar bara bestämma i det fallet.

För då flyttar de få läkare som finns till Norge.

Skogkatt skrev:

Solblomma skrev:Min okvalificerade gissning är att det beror på att patienterna är så jobbiga att få vill vidareutbilda sig till psykiater.

Det är ett speciellt jobb, att lyssna på andra människors problem hela dagarna. Du sitter där och lyssnar på en person som klagar och försöker hjälpa honom. Och när han är klar och går ut, då kommer en ny in och han börjar klaga. Det tar aldrig slut.

Minns att det brukade vara kvinnliga psykiater som hade den högsta självmordsfrekvensen av alla, när statistik om hur vanligt det är med självmord i olika yrkesgrupper.
Det hänger nog ihop med hur jobbig arbetssituationen är.
Jag jobbade själv ett halvår som sjukgymnast i psykiatrin för många år sen. Det var en provanställning, så klart fick jag inte fortsätta, för att jag inte passade in i arbetsgruppen, fast många av mina patienter var nöjda med just mina insatser.
Det var väldigt frustrerande att se hur omorganisation och hög personalomsättning skapade stora problem med kontinuitet. Patienterna blev hela tiden lidande av det, på många områden.
Nu tror jag det var tur att jag inte fick jobba kvar. Jag hade nog kraschat ännu tidigare om jag hade fortsatt jobba där.

Någon skrev:Minns att det brukade vara kvinnliga psykiater som hade den högsta självmordsfrekvensen av alla, när statistik om hur vanligt det är med självmord i olika yrkesgrupper.
Det hänger nog ihop med hur jobbig arbetssituationen är.

I vissa fall kan det handla om medberoende. Som en missbrukare jag kände vars dotter brutit sig loss från från det sociala arvet och blivit psykiater. Fast när hon blivit det skrev hon ut massa benso till sin missbrukande förälder.

Läkare har blivit ett kvinnodominerat yrke, undrar hur vissa ska vända det till att det har blivit ett lågstatusyrke PGA det.