Lappar tror jag kan vara en lösning.

Ta fram ett block där du till exempel skriver att du vet att han är här omkring och därför låter du dörren vara olåst så han ska kunna ta sig in och duscha och äta eller vad han nu gör. Säg att när han vill och känner sig redo så finns du där för att prata eller hjälpa på det sätt han önskar. Kanske fråga om det är något speciellt han behöver osv. Lämna block och penna framme så han lätt kan svara. Det viktiga är ju att ni på något sätt påbörjar en kommunikation och får kontakt på något sätt. Sedan kan bara framtiden utvisa vad som ska hända och ske.

Du är verkligen en sann vän. Det är otroligt vad du orkar med. Lycka till!!

Tiblan skrev:du vet att han är här omkring och därför låter du dörren vara olåst så han ska kunna ta sig in

Kanske vore praktiskt att ge honom en nyckel som bara går till garaget?
Så att du slipper helt andra personer..

Han kanske bara har fått nog, kanske lämnar vårat samhälle och dyker upp längre fram måendes mycket bättre, finns många som skulle vilja göra det men som inte vågar ta steget, han kanske vågade, ni hoppas på något sådant o speciellt nu när hösten börjar komma och det kanske inte är så trevligt ute om man inte är det frivilligt

Har själv ett olåst hus på tomten där det nödvändigaste och en sovsäck finns om nån jag känner skulle hamna i nån knipa, tyvärr så har det sovit fel folk där också, men det är väl sånt man får ta

Charlie72 skrev:Han kanske bara har fått nog, kanske lämnar vårat samhälle och dyker upp längre fram måendes mycket bättre, finns många som skulle vilja göra det men som inte vågar ta steget, han kanske vågade, ni hoppas på något sådant o speciellt nu när hösten börjar komma och det kanske inte är så trevligt ute om man inte är det frivilligt

Mer så att han tappat allt hopp och inte vill vara någon till last.
Sista perioden i lägenheten innan han blev vräkt låg han bara och stirrade upp i taket, tappade 20kg på att bara göra absolut ingenting och vara helt passiv.

Har samtalat lite med hans bror nu och det jag kommer att göra är att bekräfta att han verkligen är hos mig, och sedan kontakta socialen i samverkan med min advokat för att pressa dom till ett vårdbeslut.
Sedan får polisen nog ändå hämta upp honom och se till att han får den vård som behövs för annars hittar jag honom nog snart hängandes ute i ladugården eller verkstaden.

Tänker att det är bättre om jag ser till att dra fram ett sådant beslut än hans familj, han kommer med största sannolikhet att bli förbannad och hellre att han vänder sig mot mig än familjen då de har bättre möjligheter att hjälpa honom långsiktigt även om det känns surt att förlora en vän.

Flatline skrev:pressa dom till ett vårdbeslut

Finns det verkligen ingen annan väg? Ingen möjlighet att kommunicera med lappar mm?

plåtmonster skrev:

Flatline skrev:pressa dom till ett vårdbeslut

Finns det verkligen ingen annan väg? Ingen möjlighet att kommunicera med lappar mm?

Nej de möjligheterna är väldigt begränsade.
Tror tyvärr att han flyr om han inser att jag vet om att han rumsterar där och då lär vi inte hitta honom igen.
Det har helt enkelt gått för långt.

Se till att det inte är några galna läkare som får bestäma hur "vården" skall se ut. Finns en stor okunskap generellt hur personer med asperger fungerar och vilka behov de har.

Flatline skrev:Nej de möjligheterna är väldigt begränsade.
Tror tyvärr att han flyr om han inser att jag vet om att han rumsterar där och då lär vi inte hitta honom igen.
Det har helt enkelt gått för långt.

Om det finns möjlighet, kan man inte ta med honom på en fisketur, utflykt, bergsklättring etc. du nämnde ngt om att han har ryggsäck och annan skogsutrustning. Får mig att tänka att han kanske gillar det, att komma ifrån i skogen en stund. Bara för att få lite lugn och ro prata med honom om olika alternativ, kan kanske vara lättare medan man drar upp några abborrar...

antonius skrev:Om det finns möjlighet, kan man inte ta med honom på en fisketur, utflykt, bergsklättring etc. du nämnde ngt om att han har ryggsäck och annan skogsutrustning. Får mig att tänka att han kanske gillar det, att komma ifrån i skogen en stund. Bara för att få lite lugn och ro prata med honom om olika alternativ, kan kanske vara lättare medan man drar upp några abborrar...

Sådant har redan försökts.
Seglatser, bergsbestigning och campingar jakt o fiske han trivs medans han är ute och beter sig helt normalt men så snart allt är färdigt och livet knackar på igen så försvinner han.

Jag tror att du gör det enda raka, Flatline, för det låter onekligen som tvång är det som gäller här. Tyvärr.

Jag tycker också att du resonerar mycket klokt och agerar som en verklig vän när du nu tar på dig rollen som "svikare" och på så sätt lämnar hans familj utanför. Din vän kommer ju att behöva någon/några att vända sig till och då är det bra om en tillit till familjen kan byggas upp så snabbt som möjligt.

Jag har själv fått se till att ordna LPT för min mamma flera gånger och det är då verkligen ingen baggis, det sliter otroligt mycket att behöva inta rollen som en elak och svekfull dotter. Också jag resonerade på liknade sätt som du nu gör och såg i möjligaste mån till att min bror alltid stod utanför. På så sätt hade mamma i alla fall ett barn kvar på sin sida och behövde inte känna att hon stod helt ensam i sin hemska psykosvärld.

När mamma kom ur sina psykoser blev jag förstås älskad igen - även om sveken har satt sina spår, det ska jag inte sticka under stol med - så detta behöver ju absolut inte betyda att du kommer att förlora en vän. Det kan ju faktiskt lika gärna sluta med att han, när han mår bättre igen, kommer att se och förstå detsamma som vi andra gör här: att en bättre vän lär vara svårt att finna och någon man alltså bör hålla fast vid.

Lycka till!

Med tanke på att annat försökts så mycket så då fattar jag hur detta beslut kom till. Att ni prövat så mycket men ingen respons, och dessutom när jag hör om den passiviteten och viktnedgången mm man fattar allvaret liksom ännu mer då. Du känner själv när du nått gränsen att det inte går att lirka mer.

Och ja, det är bättre att ha en arg men levande människa. Har själv "räddat" en människa med tvång och han förlät mig, och inte räddat en som faktiskt dog så ja... du handlar rationellt och det är det enda man kan "kräva". Sedan de andra makterna du inte kan styra hoppas de sköter sig så att det blir ett bra resultat.

Vet en som lämnade allt och var stugvärd i fjällen över en vinter och när hen kom tillbaka var det, som man brukar säga, som en ny människa, full av tillförsikt, självförtroende och började studera ...

Tack för stödet.
Jag har tyvärr inte hittat honom ännu men det finns iaf mer tydliga indikationer på att han faktiskt är i mitt närområde.
Sökte runt lite på gården och såg att han hade inrett ett litet krypin på loftet i den gamla ladan. spänt upp en prässenning och lagt ut lite gipsskivor för att skapa en plan sovplats så han är i området.
Kollade där för en liten stund sedan men då var där tomt men skall titta igen i natt in mot småtimmarna i förhoppningen att han letat sig dit.

Kanske vore bättre att låta honom vara ett tag till. Det är kanske just tid han behöver. Han blir ju tvungen att ta initiativ själv hela tiden då för att få tak över huvudet, värme, mat osv. Kanske det är just hans grej numera även om andra inte tycker det.

Tiblan skrev:Kanske vore bättre att låta honom vara ett tag till.

Han har ju trots allt varit i fred bra länge vad det verkar av tråden.

Jo vi tänkte först att han kanske skulle må bäst av att få hållas och att han skulle ta lite initiativ om han förlorade bekvämligheten men han gick bara ner sig fullständigt.
Familjen hittade honom i en dunge och han fick flytta hem till sin mor, där stannade han i ungefär ett år och vägrade alla former av kontakt med vården och försvann ett par gånger när det kom på tal.

Nu har jag ringt socialens jour iaf samt pratat med mobila teamet, jag vet att han är här nu för jag såg att han använt sin dator inne i garaget.
Sitter och väntar på att de skall ringa upp mig från jouren nu för de skulle åka in till kontoret och sedan återkomma till mig så att de kunde bokföra ärendet.

Flatline skrev:Jo vi tänkte först att han kanske skulle må bäst av att få hållas och att han skulle ta lite initiativ om han förlorade bekvämligheten men han gick bara ner sig fullständigt.
Familjen hittade honom i en dunge och han fick flytta hem till sin mor, där stannade han i ungefär ett år och vägrade alla former av kontakt med vården och försvann ett par gånger när det kom på tal.

Nu har jag ringt socialens jour iaf samt pratat med mobila teamet, jag vet att han är här nu för jag såg att han använt sin dator inne i garaget.
Sitter och väntar på att de skall ringa upp mig från jouren nu för de skulle åka in till kontoret och sedan återkomma till mig så att de kunde bokföra ärendet.

Skönt att du får stöd och hjälp från jouren i alla fall. Alltid ett steg i rätt riktning. Nu handlar det väl mest om att din vän ska fortsätta i samma riktning och förstå att ni vill honom väl. Gillar verkligen din kämparglöd!

Ja jouren var riktigt bra, problemet är ju nu bara att det enda de kan göra är att vidarebefodra ärendet till kommunen vilket de lovade att göra imorgon bitti.
Då går vi helt plötsligt över till kommunkärringar och samkörning gentemot vården så där misstänker jag att det kommer en broms.
Men som tur är så kommer ju ärendet att tilldelas ett ärendenummer och har jag bara det kan jag låta min advokat börja ringa och hota dom vilket borde kunna sätta lite eld i baken på tanterna.

Ja, detta kommer säkerligen att bli en riktig jobbig och segsliten resa, men vad skönt att den nu ändå har rullat igång. Och rackarns vad bra att du har en advokat som kan hjälpa dig.

Jag håller verkligen tummarna för er alla!

Jaa, fans det fler sådana som dig @Flatline, så skulle nog denna skitvärld vara avsevärt bättre, vilket engagemang...

Jag tackar för orden.
Nu verkar det närma sig en lösning, i fredags uppenbarade han sig på morgonen när jag skulle till jobbet så jag fick släppt in honom så att han inte behövde smyga längre och fick pratat med honom under helgen och han har nu accepterat att han behöver hjälp.
Mobila teamet har varit ute och pratat med honom idag så det rör sig framåt och jag hoppas innerligt på att detta blir en vändpunkt.
Så jävla skönt att kunna känna att det händer något och att man kan lugna ned sig lite igen, mår verkligen skit när mina vänner far illa.

Jaa, vi får hoppas det ordnar sig...

Åh, jäklar vad skönt att höra att du fick till ett samtal med honom och än skönare att höra att han tycks förstå att han behöver hjälp!

Jag förstår verkligen att du mår skit av allt detta och om det hade kommit till att försöka få till ett vårdintyg (vilket ju för fan är i det närmaste omöjligt idag - något som alltså gör mig upprörd) hade det ju inte fått dig att må bättre precis.

Jag håller nu tummarna för att det mobila teamet också hade ett bra samtal med honom och att det finns någon hjälp att erbjuda, någon som han också är villig att försöka sig på.

Fortsätt gärna att uppdatera om du har lust och ork. Och försök nu att återhämta dig lite, för sådant här tar verklig på både kropp och själ.