Det är problemet med AS, bristen på uttryck för känslor, och empati för andra. Vi projekterar brist på empati och de "normala" speglar den tillbaka till oss, även om vi känner mycket mer än vad vi visar. Det är därför som normala människor verkar känslomässigt ignorera oss för det mesta.

Detta snodde jag från ett annat forum.

Jag själv klagar på att jag inte blir väl behandlad alltid, men denna förklaring är bra. Om man HAR känslor men inte visar dem, tror andra att man är kall, avståndstagande, hård, självgod eller vad nu de kan tro. Då blir man behandlad som om man verkligen är detta.

Så de som känner igen sig, som kanske inte alltid visar känslor, vad tror ni det beror på?

Jag gillar att prata om känslor, men jag har väldigt svårt att prata om mina egna känslor. Jag inbillar mig att jag inte vill prata om dem. När jag pratar om dem är det när det gäller insikter som jag nått i mitt filosoferande.

Bra fråga! Jag upplever inte att jag har särskilt svårt för att läsa av andras ansiktsuttryck och kroppsspråk. Däremot verkar det inte som att mitt ansikte är riktigt synkat med mina känslor, för jag kan se arg ut när jag är glad och le när jag är fly förbannad. Det är utmattande att alltid tänka på vilka muskler man spänner i ansiktet men samtidigt vill man ju att folk ska tolka en rätt.