Ja, hur resonerar ni kring detta? Djur har ju inga problem med ögonkontakt, samspelet mellan djur och djur och mellan djur och människor går ju smidigt. De har inga motoriska svårigheter etc.

Fast några grejer har de gemensamt med Aspies. De sover när det behagar dem och de är alltid genomärliga och genuina.

Är djur mer åt NT-hållet än Aspie-hållet? Vad säger ni?

Mja, om man undantar högre apor verkar djur mer använda sina ögon för att skrämmas och liknande. Har aldrig sett mina katter ta ögonkontakt med varann om de inte ska slåss.

Känns som det säger sig själv att djur är mer åt vårt håll - inga komplicerade, skvatt galna sociala lekar åt höger och vänster.

tahlia skrev:Känns som det säger sig själv att djur är mer åt vårt håll - inga komplicerade, skvatt galna sociala lekar åt höger och vänster.

Hundar flockbeteende? Chimpanser är väl också rätt sociala även delfiner.

slackern skrev:

tahlia skrev:Känns som det säger sig själv att djur är mer åt vårt håll - inga komplicerade, skvatt galna sociala lekar åt höger och vänster.

Hundar flockbeteende? Chimpanser är väl också rätt sociala även delfiner.

Skulle det då förvåna dig att jag alltid förstått hundar bättre än människor? Som barn var jag brutalt autistisk och tydde mig i första hand till våra hundar och katter - de var lätta att förstå, lätta att kommunicera med.

Visst är de sociala varelser, men deras sociala språk är enkelt och lättfattligt och består i mångt och mycket av rena känslor. Att prata är överflödigt. Kommunikation med arter som inte har ett talat språk är ofta mycket enkelt.

Människors alla oskrivna regler är tillräckliga för att fylla hart när vart oskrivet blad i världen. Hur många sociala regler om vad man kan säga och när eller hur har vi inte uppfunnit? I hundarnas värld är det enkelt - är du arg så är du arg, är du ledsen så är du ledsen. Inget knussel, inga "vita lögner", inget "passa in rätt tillfälle".

tahlia skrev:

slackern skrev:

tahlia skrev:Känns som det säger sig själv att djur är mer åt vårt håll - inga komplicerade, skvatt galna sociala lekar åt höger och vänster.

Hundar flockbeteende? Chimpanser är väl också rätt sociala även delfiner.

Skulle det då förvåna dig att jag alltid förstått hundar bättre än människor? Som barn var jag brutalt autistisk och tydde mig i första hand till våra hundar och katter - de var lätta att förstå, lätta att kommunicera med.

Visst är de sociala varelser, men deras sociala språk är enkelt och lättfattligt och består i mångt och mycket av rena känslor. Att prata är överflödigt. Kommunikation med arter som inte har ett talat språk är ofta mycket enkelt.

Människors alla oskrivna regler är tillräckliga för att fylla hart när vart oskrivet blad i världen. Hur många sociala regler om vad man kan säga och när eller hur har vi inte uppfunnit? I hundarnas värld är det enkelt - är du arg så är du arg, är du ledsen så är du ledsen. Inget knussel, inga "vita lögner", inget "passa in rätt tillfälle".

OK då förstår jag hur du menar. Tänkte inte så pass långt. Tänkte bara att dom lever i flock och att dom har olika status i flocken.

Kan inte annat än instämma med tahlia. Dessutom är djur oftast väldigt rutinbundna, blir stressade i nya miljöer och situationer.

Det blir ju problem när djuren inte är normala. En svag vildhundsvalp kan tex bli både druftkucku, misshandelsoffer och slutligen mat och tuggben åt de andra valparna. Hos en uppfödare av sällskapshundar så tas den åt sidan och kanske flaskmatas och gosas extra med och klarar sig på så sätt.

En sjuk katt tycks inte alltid kunna förmedla till de andra katterna i hushållet att: Hey, låt mig vara, jag mår skit! Utan istället jagas den, och bråkar själv och ger sig på de andra katterna om de kommer för nära.

Jag har då sett tillräckligt med problem för att inte tycka att det är "smidigt" eller NT hur djur lever, ej heller tycker jag det särskilt ofta verkar som de har npf-problem, men det förekommer att de har sådana karaktäristika.

Tycker mer de är djur alltså helt enkelt.

Myrkr skrev:Dessutom är djur oftast väldigt rutinbundna, blir stressade i nya miljöer och situationer.

Onekligen. Jag brukar gradera mina håriga vänner efter en aspieskala (ja, vi är inte riktigt som andra i min lilla familj). Hundarna är klart aspigast, de är väldigt rutinbundna och blir stressade om man strular runt i schemat för mycket.
Men sedan har jag en ultra-aspig katt också. Hon är tämligen osocial med sina artfränder. Hon tolererar dem men vill inte umgås mer än nödvändigt. Bland det värsta hon vet är när man möblerar om - det dröjer evigheter innan hon känner sig bekväm med det nya arrangemanget. Hon hyser agg mot höga ljud och ju mer bullrig och dampig någon av hennes familjemedlemmar är, desto sämre tycker hon om dem.
Hon är den som varit med mig längst, ibland undrar jag om jag färgat av mig lite för mycket på henne.

Människor flest är väl som flockdjur typ apor fast de har mycket mer hjärnkapacitet att krångla till alltihop. Prova att inte affirmera den dominanta chefen-familjemedlemmen-klasskollegan osv.. Det lär initiera beteenden att visa sin dominans på andra sätt. Samt ett väldigt resurskrävande paktbildande.

Katter är väl inga flockdjur, därav beteendet. Skillnaden är att människor KAN ifrågasätta sitt eget flockbeteende. Nåja en del iaf..

Jag har själv fått konstiga blickar ifall någon i sällskapet har en hund. Då börjar jag att hälsa på hunden och börjar prata med honom. Sedan liksom kollar jag upp och så står det tio surmulna människor där som det var meningen att jag skulle hälsa på. Då säger jag kanske "hej alla" om det inte verkar som man ska ta i hand, annars går jag runt och hälsar separat och sedan går jag till hunden igen om ägaren verkar OK med det.

När jag var liten och det var omgänge om någon råkade ha med hund satt jag med hunden hela kvällen. Ofta tyckte ägaren det var bra att hunden blev road så han inte blev rastlös.

Jag har inte tänkt på att hundar och katter skulle vara svårare att få kontakt med än människor. Har gått och trott att alla lättare talar med djuren....

Tills någon sa att en katt inte har mimik. Då kände jag att näää det är människor som inte har mimik.

Gick upp ett ljus att vi kanske är olika där i vad vi tar in.

Men djur är väl till mångt och mycket extroverta varelser? Aspergare är väl tlll majoriteten introverta? Detta demonstrerar att djur lutar åt NT-hållet tycker jag.

Va? Vilka djur är extroverta?
Alla vilda djur undviker ju varann som pesten.
Flockdjur håller sig bara till sin flock, men aspergare kan ju tillhöra flockar också, familjen t ex.

Tror djur är "extroverta" när det behövs. Men i deras värld är det nog mer slåss, fly eller vara paralyserad.

"Utåtriktad" kisse...

https://sites.google.com/site/tahtimbo/ ... t-goat.jpg

kiddie skrev:Mja, om man undantar högre apor verkar djur mer använda sina ögon för att skrämmas och liknande. Har aldrig sett mina katter at ögonkontakt med varann om de inte ska slåss.

Det där tror jag att jag har sett men jag är inte säker. De kollar mig i ögonen då och då iallafall.

Mina katter kollar av mig men viker snabbt med blicken.

Fast få gånger har vi tävling i att stirra, jag brukar vika med blicken först för jag blir lite skraj av deras stirrande.

Fast det är väl ändå annorlunda om ens egen katt tittar en i ögonen. Min katt gör det hela tiden, sen stänger han ögonen och kisar, det är ett tecken på trygghet och intimitet.
Det händer att han gör det med andra katter också, när han fattar att de inte är ett hot, men oftast vänder han bara bort blicken och låtsas vara intresserad av något annat.
Däremot är det väl så med de flesta djur. Om man springer på en hare eller rådjur så blåstirrar dom på en tills dom fattar att man inte vill skada dom, då springer de i väg eller fortsätter äta, det är ju knappast ett tecken på att de söker kontakt.

Ögonkontakt är helt orelevant i den här frågan. Djur behöver ögonkontakt för att överleva, de har inte samma föreställningsförmåga som människor har, vi kan se varandras avsikter och tankar i ögonen, det kan inte djur.
De är alltså mer asperiga på det sättet, de ser inga dolda budskap, bara det som är helt uppenbart, just därför som deras kroppsspåk ofta är så överdrivet, det ska inte råda något tvivel att den där katten är skitförbannad när den reser ragg och väser.

Min katt hade nog Asperger precis som sin ägare. asocial till tusen. Och extremt egensinnig.

" Nä matte , inte f*n tänker jag göra " det där " bara för att du vill det. " Nu drar jag hejdå.

Sen försvann hon under soffan eller gömde sig i sängen under täcket.

Jag har mycket lättare att förstå katter än att förstå människor. Om jag är på fest hos någon som har katt, kan man räkna med att jag sitter och kelar med katten hela kvällen. Det verkar som om katter ofta litar på mig och jag kan få kontakt även med de katter som är lite svårflörtade. Jag försöker anpassa mig till kattens kroppsspråk, sätter mig på huk, vilar med blicken och krafsar lite på marken med handen. Sedan får katten lukta på mig och jag sitter kvar om den sedan drar sig bakåt. Efter ett tag brukar katten gå med på att smekas.

Katter känns mer som en själv, hundar känns extremt NT, håller på och söker kontakt hela tiden. usch, jag gillar inte hundar. Andra djur gillar jag, vilda djur man möter då man är ute och går. Tilltalar man dem lugnt brukar de inte springa eller flyga undan, utan betraktar en med en outgrundlig min. Brukar fråga typ kråkfåglar om de är glada idag. De svarar inte, men de utstrålar något, eller symboliserar något. Skogarnas djur känns som individer, gillar den opersonliga kontakten man får med dem och jag får för mig att de får ut något av det också. Lite som skepp som möts på havet.

Kollar vare sig människor eller djur i ögonen, och jag gillar inte att andra tittar i mina. Vi är monader, vi alla själar, och jag finner en slags respektlöshet i att glo in i en annans själ.

Finns en bok som heter "Alla katter har Aspergers Syndrom".
Den skulle tydligen vara väldigt bra och något rolig

Alla "NT:s" är djur. Men alla djur är inte NT:s. Djur är inte lika med men heller inte skilda från NT:s. NT:s är således en delmängd av djur.

Såg en dokumentär där de nämnde att djur blir störda och stressade av regn, inte bara att det för att de blir blöta, utan för att det låter så mycket, varje ljud skulle ju kunna vara ett potentiellt hot i det vilda.
Påminner om ljudkänslighet, att inte kunna sortera ut vilka ljud som är väsentliga.

Min omplaceringingsvovve har jätteproblem med främmande personer som ropar:
- Nämen vilken söt liten hund! Och som sen böjer sig över honom (=fel 1) visar tänderna i ett stort leende (=fel 2) och stirrar honom i ögonen (=fel 3).
Såna personer biter han gärna.
De som däremot säjer - Tjenare jycken! medan de tittar åt ett helt annat håll, och som sen slänger åt honom ett godis och för övrigt struntar fullständigt i honom ... ja, såna personer brukar han börja gilla direkt.

alixha skrev:Finns en bok som heter "Alla katter har Aspergers Syndrom".
Den skulle tydligen vara väldigt bra och något rolig

Finns en parallell bok som heter "Alla hundar har ADHD". Rätt söta bilder.
Min tycks ha både AS och ADHD. Sådan matte, sådan hund?