Alien skrev:

wikipedia skrev:Unga kvinnor som på ett eller annat sätt bröt mot samhällets normer och regler skickades iväg och fick ofta tillbringa hela sitt liv på institution (många familjer ville inte ha dem tillbaka). Det kunde handla om ogifta unga kvinnor som haft sexuellt umgänge, blivit våldtagna, var utvecklingsstörda eller helt enkelt drog till sig uppmärksamhet av någon anledning, till exempel var för vackra, för fula eller identifierades som upprorsmakare.

Men tiden började man även ta emot kvinnor med det kriminella förflutna , åtminstone på Irland .
Många av dessa kvinnor hade ingenstans att ta vägen för deras familjer inte ville ha de tillbaka . Många av dem blev nunnor .

Jag har sett Magdalenasystrarna. Den var bra, men hemsk.
En annan väldigt bra film med liknande tema är Song for a raggy boy.
http://en.wikipedia.org/wiki/Song_for_a_Raggy_Boy

Joni Mitchells låt Magdalene Laundries.

Vacker och sorglig sång, Kahlokatt.

Texten till The Magdalene laundries:

Spoiler: visa

I was an unmarried girl
I'd just turned twenty-seven
When they sent me to the sisters
For the way men looked at me
Branded as a Jezebel
I knew I was not bound for Heaven
I'd be cast in shame
Into the Magdalene laundries

Most girls come here pregnant
Some by their own fathers
Bridget got that belly
By her parish priest
We're trying to get things white as snow
All of us woe-begotten-daughters
In the streaming stains
Of the Magdalene laundries

Prostitutes and destitutes
And temptresses like me
Fallen women
Sentenced into dreamless drudgery
Why do they call this heartless place
Our Lady of Charity?
Oh, charity

These bloodless brides of Jesus
If they had just once glimpsed their groom
Then they'd know, and they'd drop the stones
Concealed behind their rosaries
They wilt the grass they walk upon
They leech the light out of a room
They'd like to drive us down the drain
At the Magdalene laundries

Peg O'Connell died today
She was a cheeky girl
A flirt
They just stuffed her in a hole
Surely to God, you'd think at least some bells should ring
One day I'm going to die here too
And they'll plant me in the dirt
Like some lame bulb
That never blooms come any spring
Not any spring, uh-uh-uh

Not any, uh-uh-uh, uh-uh-uh-uh
Oh-oh
No, not any spring
Not any spring

Catherine Corless berättar om att barn från klostren (de som inte adopterades bort men ändå överlevde) mobbades av de andra barnen. Som förstås var påverkade av hur lärarna såg på dessa barn, de kallades "Home Babies". Om ett vanligt barn bråkade så hotade läraren med att placera det bredvid en Home Baby.

En gång såg Catherine hur en äldre flicka gav ett barnhemsbarn ett litet paket i färgglatt papper som present. När mottagaren öppnade det, kanske i tron att det var godis, något som dessa barn aldrig fick, upptäckte hon att "presenten" var en sten. Roligt spratt, tyckte Catherine och upprepade samma sak gentemot ett annat barnhemsbarn. Långt efteråt drabbades hon av samvetskval.

Redan år 1944 skrevs en rapport om hur illa det stod till med dessa barn, som var utmärglade, med stora magar och svaga. Men det verkar inte ha skett någon förbättring.

A local health board inspection report from April 1944 recorded 271 children and 61 single mothers in residence, a total of 333 in a building that had a capacity for 243.

The report described the children as “emaciated,” “pot-bellied,” “fragile” with “flesh hanging loosely on limbs.” The report noted that 31 children in the “sun room and balcony” were “poor, emaciated and not thriving.” The effects of long term neglect and malnutrition were observed repeatedly.

http://www.irishcentral.com/opinion/cah ... tml?page=2

Dessa barn var "horungar", avlade i synd, de skulle undvikas och glömmas bort.

Catherine Corless anklagar den katolska kyrkan. Människor var rädda för vad församlingsprästen skulle tycka. De var hjärntvättade. Så de havande flickorna och deras barn måste gömmas undan.

“I do blame the Catholic Church,” says Corless. “I blame the families as well but people were afraid of the parish priest. I think they were brainwashed. I suppose the lesson is not to be hiding things. To face up to reality.”

“My fear is that if things aren’t faced now it’s very easy to slide back into this kind of cover-up again. I want the truth out there. If you give people too much power it’s dangerous.”

http://www.irishcentral.com/opinion/cah ... tml?page=3

Marjatta skrev:För några år sen blev det stor uppståndelse kring ett mödra- och barnhem i irländska staden Tuam, där man hittade ett ställe där massor med spädbarn låg i massgrav. Först undrade man väl om nunnorna dödat barnen, tills det stod klart att det "bara" var den sedvanliga skrala omvårdnaden. Staden betalade nunneorden för varje oäkta mor med barn som togs emot, och det är nog ingen som tror att stället gick med vinst. Det var det sätt och den nivå som samhället var beredd att investera i "dåliga flickor" och deras barn.

post1623678.html#p1623678

De där klostertvätterierna borde gått med vinst:

- Flickorna/kvinnorna tvingades arbeta gratis, dvs slavarbete
- De som lämnade in tvätten betalade klostret
- Barnen adopterades bort (även om det var mot mödrarnas vilja) till rika familjer i USA mot betalning
- Många barn vanvårdades till döds och fick en namnlös grav, dvs inga kostnader för klostren
- För att få lämna klostren måste kvinnorna betala en avgift, vilket ju var svårt eftersom de inte fick någon lön. Men lyckades de betala dem (kanske familjen förbarmade sig) så blev det ytterligare en inkomst för klostren

Jag får ingen känsla av att de tog emot ogifta mödrar och deras barn av hjärtats godhet och bara ville dem väl.

Hemskt med mansplaining.

"Köpenhamns­poliserna Carl Mørck och hans kollegor Assad och Rosa på avdelning Q hittar en ledtråd i rummet som har ett samband till ett kvinnohem på Sprogø som isolerade och tvångssteriliserade "promiskuösa kvinnor" mellan 1920–1960-talet."
https://sv.wikipedia.org/wiki/Journal_64_(film)

Alien skrev:Dessa barn var "horungar", avlade i synd, de skulle undvikas och glömmas bort.

Catherine Corless anklagar den katolska kyrkan. Människor var rädda för vad församlingsprästen skulle tycka. De var hjärntvättade. Så de havande flickorna och deras barn måste gömmas undan.

Att klostren uppfanns under tidig medeltid handlar om att cellibat var ett sätt att hålla nere barnafödandet. Ett annat sätt att hindra överbefolkning var genom en frikostig användning av dödstraff. På så sätt blev det mer mat över.

Jordbruket var så ineffektivt före industrialismen att även om över 90% arbetade där så hotades man varje år av svält om det blev missväxt. Man kunde inte heller transportera mat längre än ett par mil landvägen. Hamnstäder var de enda ställena som var tryggade från svält till priset av att skeppen kunde föra med sig epidemier.

Vildsvin skrev:

Alien skrev:Dessa barn var "horungar", avlade i synd, de skulle undvikas och glömmas bort.

Catherine Corless anklagar den katolska kyrkan. Människor var rädda för vad församlingsprästen skulle tycka. De var hjärntvättade. Så de havande flickorna och deras barn måste gömmas undan.

Att klostren uppfanns under tidig medeltid handlar om att cellibat var ett sätt att hålla nere barnafödandet. Ett annat sätt att hindra överbefolkning var genom en frikostig användning av dödstraff. På så sätt blev det mer mat över.

Jordbruket var så ineffektivt före industrialismen att även om över 90% arbetade där så hotades man varje år av svält om det blev missväxt. Man kunde inte heller transportera mat längre än ett par mil landvägen. Hamnstäder var de enda ställena som var tryggade från svält till priset av att skeppen kunde föra med sig epidemier.

Men du kyrkan såg ju strängt på abort och "preventivmedel" under den här tiden.

On December 5, 1484, Pope Innocent VIII issued the Summis desiderantes affectibus, a papal bull in which he recognized the existence of witches and gave full papal approval for the Inquisition to proceed "correcting, imprisoning, punishing and chastising" witches "according to their deserts". In the bull, which is sometimes referred to as the "Witch-Bull of 1484", the witches were explicitly accused of having "slain infants yet in the mother's womb" (abortion) and of "hindering men from performing the sexual act and women from conceiving" (contraception).[20] Famous texts that served to guide the witch hunt and instruct magistrates on how to find and convict so-called "witches" include the Malleus Maleficarum, and Jean Bodin's De la Demonomanie des Sorciers.[21] The Malleus Maleficarum was written by the priest J. Sprenger (born in Rheinfelden, today Switzerland), who was appointed by Pope Innocent VIII as the General Inquisitor for Germany around 1475, and H. Institoris, who at the time was inquisitor for Tyrol, Salzburg, Bohemia and Moravia. The authors accused witches, among other things, of infanticide and having the power to steal men's penises.[22]

https://en.wikipedia.org/wiki/History_of_birth_control

Bump! Ännu ett fall, berättat i den självbiografiska boken Girl in the Tunnel av Maureen Sullivan.

DN Världen 2026-04-16 skrev:Tolv år gammal skickades Maureen Sullivan till ett kloster. Där tvingades hon tvätta från morgon till kväll, sju dagar i veckan.

Här är berättelsen om katolska kyrkans ökända Magdalenatvätterier.

– Jag tror att det var något sadistiskt med de där nunnorna.

Maureen Sullivan var ett litet och tillbakadraget barn. I mellanstadiet slutade hon helt att leka med sina klasskamrater. Det hände att hon fräste åt dem som en trängd katt.

Syster Cecilia noterade förändringen, liksom blåmärkena på Maureens armar och hals.

”Det vore en bra idé om du berättade vem som skadar dig”, sade nunnan, som också var lärarinna, en dag efter skolan.

Maureen Sullivan var tolv år och fast besluten att inget säga. Men syster Cecilia erbjöd henne sötsaker, och hon föll till föga.

Hon har ofta grubblat över hur livet hade blivit om hon inte hade gjort det.

Med munnen full av choklad berättade Maureen att hennes styvfar brukade ta tag i henne när hennes mamma var på jobb. Hur han tvingade henne att ”mjölka” honom och hur ont det gjorde när han vältrade sig över henne.

Dagen därpå meddelade syster Cecilia att hon hade en lösning. Maureen hade fått plats på en ny skola i en annan del av landet. Allt var ordnat till det bästa och en chaufför stod redan och väntade.

https://www.dn.se/varlden/hon-sparrades ... -krucifix/
Maureen levde i ett helvete ch flyttades till ett ännu värre helvete. I det gamla fick hon åtminstone gå i skolan och träffa sin mor och mormor.

En nunna tog emot på uppfarten och informerade Maureen att hon anlänt till Saint Mary’s kloster och att hennes namn hädanefter skulle vara Frances.

Med ett fast tag om armbågen leddes hon till ett rum som ångade av hett vatten. Där stod ett fyrtiotal kvinnor i likadana gråa klänningar och kortklipp, snaggat hår. Ingen log.

Nästan hela sitt vuxna liv har Maureen Sullivan tigit om vad som hände under de år som hon tillbringade på klostret.
---
– Första kvällen på Saint Mary’s såg jag en kvinna på alla fyra på stengolvet i en korridor. Framför henne låg en skål med utspilld mat. En nunna tryckte ner hennes huvud som på en hund. Ät, befallde nunnan kvinnan. Jag kunde inte tro mina ögon. Jag var skräckslagen, säger Maureen Sullivan.

Hon bjuder på te i sitt radhus fullt av stearinljus i småstaden Carlow på det irländska låglandet.

Maureen Sullivan växte upp där i stor fattigdom, i ett hus med stampat jordgolv, utan sängkläder och rinnande vatten. I sin självbiografi ”Girl in the tunnel” tecknar hon en grafisk bild av uppväxthemmet. Det var sent 1950-tal, men hade lika gärna kunnat vara ett sekel tidigare.

Maureen Sullivans pappa dog innan hon hade fötts. Prästen ordnade en ny make åt hennes mamma. I omgivningens och kyrkans ögon var han en godhjärtad man som tog sig an en gravid änka. För Maureens del blev det arrangerade äktenskapet början på en barndom kantad av förnedring och brutalitet.

När hon berättade för syster Cecilia om styvfaderns våldtäkter trodde hon att plågorna skulle ta slut. Systern lovade henne ett nytt liv och en god utbildning. Någon sådan fick hon aldrig. De kommande fyra åren skulle hon i stället arbeta sju dagar i veckan utan lön i ett tvätteri. Den erfarenheten delar hon med tiotusentals irländska kvinnor.

– Jag hade det förfärligt hemma, men det fanns en person som jag var trygg med – min mormor. Kyrkan skilde mig från henne, den tog min barndom från mig. Den tog allt ifrån mig, säger hon.
---
Allt började med de ”fallna kvinnorna”, som var den katolska kyrkans omskrivning för prostituerade. För att få bort dem från gatorna beslutade man under 1800-talet att placera dem på särskilda boenden. Hemmen uppkallades efter Maria Magdalena, synderskan som enligt evangelisten Lukas, smorde Jesus fötter.

Till skillnad från i många andra länder hårdnade kyrkans grepp om Irland under 1900-talet. Präster och nunnor drev och kontrollerade skolor, sjukhus och sociala inrättningar. Det fanns nästan ingenting i samhället som kyrkan inte hade ett finger med i. Med denna maktkonsolidering vidgades även upptagningen till Magdalenahemmen eller The Magdalene asylums, som var deras officiella namn.

Kvinnor som blivit gravida utanför äktenskapet plockades in, liksom kvinnor som vägrade att gifta sig, eller som på andra sätt ansågs trotsiga. Hit hörde, enligt en bakvänd logik, även de som utsatts för sexuellt våld av en man som kyrkan höll om ryggen.

Den stackars Maureen hade ju inte "syndat", hon var ett offer. Men kanske ansågs offren ha "lockat" sina föPå klostren gavs de nya bibliska namn och sattes i arbete. Från arla morgon till kväll tvättade de lakan, handdukar och kläder.

Rentvätten levererades till hotell och sjukhus. Mottagarna betalade för tjänsten, men kvinnorna såg aldrig röken av några pengar. I Herrens namn höll sig klostren med slavarbetare.

Så snart hon anlände till Saint Mary’s satte hon i gång att fråga när hon skulle få börja på skolan som syster Cecilia hade lovat henne och var hennes nya klasskamrater höll hus.

Ingen av nunnorna svarade. Faktum var att de aldrig svarade på några frågor från tvätterskorna.

På klostret rådde en sträng tystnadskultur, inte heller under de så kallade rekreationstimmarna då kvinnorna och flickorna tillverkade radband som såldes till pilgrimer fick de tala med varandra. Vänskap som sådan var förbjuden.

– Om vi pratade eller arbetade för långsamt slog nunnorna oss med krucifix som de alltid bar med sig. De tryckte in korset mellan revbenen på en.

Var det någon som visade värme?

– Nej, jag förstår det inte, jag var ju ett barn. Hemskast var ändå ensamheten och att man inte visste om man någonsin skulle komma därifrån.

Fick du ha kontakt med din familj?

– Mamma besökte mig några gånger, men våra möten övervakades alltid av en nunna. Jag berättade inte hur de behandlade mig, fast även om jag hade gjort det fanns inget som min mamma hade kunnat göra. Hon hade 13 barn, ingen utbildning och inga pengar. Vad hade hon att sätta emot kyrkan?
---
Underkastelse var en bärande idé bakom Magdalenatvätterierna. The penitents – botgörarna – var nunnornas benämning på kvinnorna och flickorna.

Genom hårt arbete och lydnad skulle de sona sina synder.

Efter totalt fyra år som tvätterska fick Maureen Sullivan lämna klostret. Det skedde plötsligt och utan förklaring.

Hon var 16 år och återvände till Carlow, men i barndomshemmet var hon inte välkommen. Den våldsamme styvfadern – som aldrig ställdes inför rätta – betraktade henne som en tjallare. Mamman förblev gift med honom, skilsmässa var olagligt i republiken Irland. Men mormodern tog emot henne.

Snart lämnade hon Irland och flyttade till England. Vad styvfadern och nunnorna gjort mot henne yppade hon inte för någon.

– Jag gick med nedböjt huvud och såg inte folk i ögonen. Jag visste inte hur man förde konversationer. Men i England lärde jag mig att prata, de var snälla mot mig, engelsmännen.

Efter en del ansträngning och flera vita lögner – Maureen Sullivan saknade ju skolbetyg – fick hon jobb. Hon träffade en man, fick en dotter. Separerade, träffade en ny man, fick en son och väninnor.

– Min dotters far var protestant. Han var en fin och mjuk man, han var väldigt kär i mig men jag kunde inte ta emot det.

Hur menar du?

– Jag kunde ingenting om kärlek, jag var kall mot honom. Jag älskar mina barn över allt annat, men de säger att jag fortfarande är kall. Det stämmer nog, trots att jag har lätt för att skratta.

Det sista Magdalenatvätteriet stängdes år 1996.

Tre år dessförinnan hade en massgrav upptäckts av en slump sedan ett kloster sålt en bit mark till en fastighetsutvecklare. I graven fanns kroppar efter kvinnor som saknade dödsattest. Vissa hade tillbringat hela livet innanför klostermurarna och dött en naturligt död. Andra hade avlidit i infektioner som spreds bland de ofta undernärda kvinnorna.

Maureen Sullivan följde storögt rapporteringen på tv från sitt hem i England.

Omgivningen visste inget om hennes tonår. Hon började ringa runt.

”Jag är en av dem, jag är en Maggie”, sade hon. Det var nästan som att komma ut.

Ungefär samtidigt fick hennes mamma en stroke och Maureen Sullivan bestämde sig för att flytta tillbaka till Irland.

Hur var det mellan dig och din mamma?

– Min mamma, Gud välsigne henne, bar på en fruktansvärd skuldkänsla. Förlåt, sade hon gång på gång i slutet. Men det var ju inte hon som gjort mig illa. Hon var bara inte stark nog för att stå upp mot min styvfar och kyrkan. Hon var alldeles för nedbruten av livet.
---
Innan ett av klostren som hon var intagen på stängde reste hon tillbaka till det. Hon vill veta varför. Varför nunnorna inte lät henne gå i skolan som de hade lovat. Vid denna tid arbetade Maureen Sullivan på en solkrämsfabrik i Carlow, hennes chef var med som stöd.

Till slut, när chefen vädjat till nunnan, svarade denna:

”Vi kunde inte låta dig leka med andra små flickor. Du hade kunnat förvrida deras små hjärnor om du hade berättat för dem vad du hade varit med om.”

– Så var det i detta land. Det var alltid kvinnan eller flickan som straffades för de sexuella övergrepp som hon utsattes för.

Finns det något som kyrkan skulle kunna göra för dig som skulle förbättra din tillvaro?

– Jag vill inte ha ett öre från kyrkan, men en offentlig ursäkt och att man erkänner att man skyddade min styvfar trots att han våldtog mig. Och så vill jag ha ett löfte om att de aldrig kommer att göra något liknande mot andra flickor i framtiden.

Fakta.Magdalenatvätterier
Det första Magdalenatvätteriet öppnade på Leeson Street i Dublin 1767. Det sista stängde 1996.

Från grundandet av den irländska staten drevs tvätterierna av fyra religiösa ordnar på tio olika platser runt om i Irland. Det fanns även inrättningar i England, Skottland och Wales.

I tvätterierna tvingades kvinnor och flickor att utföra obetalt arbete och utsattes för allvarlig psykisk och fysisk misshandel.

Kommittén som utredde den irländska statens inblandning anger att minst 10 000 kvinnor och flickor spärrades in på tvätterierna. Forskare och organisationer som företräder överlevare anser att det är en grov underskattning. Den irländska katolska kyrkan har inte offentliggjort register eller dokumentation över de intagna. Kvinnor och flickor kunde skickas till tvätterierna av rättsväsendet, präster, socialarbetare, läkare och lokala myndigheter.