Förtrollningen är bruten.

Jag är alltså neurotypisk och även om jag kanske får kämpa mer än många med mitt eget psyke har jag inga diagnoser. Tjejen som jag älskar har ett antal. AS och borderline är idag de två tydligaste enligt henne själv.

Vi träffades och hittade varandra. Jag har älskat henne från början och varit så tydlig jag kan med att jag vill vara hennes. Hon hade till en början en viss distans till detta men efterhand växte kärleken och det fanns inga tvivel att vi skulle vara tillsammans. Jag och mitt livs största kärlek.

Jag fick ett jobb till sjöss och vi pratade mycket om hur svårt det skulle vara, framför allt för henne att vara ifrån varandra. Vi kom överens om att det vi hade var värt att satsa på.
Efter två veckor borta verkade det fungera. Vi pratade om vad vi skulle göra när jag kom hem. Under den här perioden slutade hon också helt med sina mediciner.

Som en blixt från blå himmel vänder allt. Jag blir tvungen att åka hem och nu förklarar hon att hon inte kan eller vill ha det som tidigare. Aldrig mer. Ingen ny start, inte försöka reparera något. Förtrollningen är bruten och hon har ingen förklaring som jag kan förstå.

Jag skulle uppskatta om någon med diagnosen och liknande erfarenhet kan reflektera över detta och försöka förklara vad som kan kan förklaras för mig (om ni tror att förklaringen finns i diagnosen). Ursäkta om hela inlägget är malplacerat emotionellt dravel men jag griper eter halmstrån här. Jag måste förstå.

Sin Cera.
Victus

Jag reagerar på när du skriver att hon slutade med sina mediciner, när man har borderline så gissar jag att det kan slå bakut rejält och ge enorma emotionella effekter (jag har själv haft bipolär som botades genom kärlek men jag skulle nog få tillbaka den om jag var borta från min älskade så lång tid som du beskriver).

Tråkigt det där med jobb till sjöss, det gör att du inte kan hålla koll på hennes sjukdom och göra emotionella insatser när det behövs. Min älskade kan halka emotionellt djupt ner på kort tid (hon får lätt ångest) och jag vet hur jag kan göra för att häva hennes tillstånd (det vet hon visserligen även själv men tappar ofta förmågan att häva det själv).

Jag gissar att när hon mår bättre så kan hon ompröva sitt beslut men det finns tyvärr inga garantier, borderline är en besvärlig sjukdom (jag gissar att en i min närhet har det och det kan bli ganska underliga reaktioner från det hållet).

Bipolär är ännu en diagnos på hennes lista. Mig veterligen har de besvären mest handlat om panikångest den senaste tiden men jag har trots allt bara känt henne som medicinerad. Jag antar att en manisk period skulle kunna orsaka den kyla inför oss hon visar nu. Angående jobbet till sjöss är det mitt största misstag någonsin att åka men jag såg inte konsekvenserna då. Eftersom jag fortfarande hoppas, eftersom hon fortfarande vill ses håller jag mig i närheten hädanefter. Jag har sett henne älska och hata mig under loppet av en timme men då har hon också varit uppenbart irrationell och jag har kunnat finnas där i väntan på att det skall blåsa över. Nu är hon kall,sansad och ingenting verkar vara nåt värt.

Dette er nok vanskelig ja, jeg forstår at du vil være med henne men det er èn ting du kanskje bør gjøre. Tenk deg godt om og vær sikker på hva du vil. Jeg har vært i en situasjon som kan ligne litt på din og jeg brukte 7 år på å prøve å få det bra, jeg gjorde alt jeg kunne. Også plutselig dro hun og det var det, jeg ble slengt til side som gårsdagens søppel, ingenting jeg hadde gjort betydde noe. Jeg unner ingen å havne i den situasjonen, det ødela noe inni meg så tenk deg godt om og vær sikker på hva du vil. Når en person du er glad i og bryr deg om hopper frem og tilbake mellom "jeg elsker deg" og "du betyr ingenting for meg" hele tiden så sliter det ut en mann, det er grusomt å leve med.

Det är svårt att leva med henne. Det är omöjligt att leva utan henne. Tack för omtanken.

Om diagnoser öht har något att göra med hennes känslor så tror jag också det har mer med borderline än AS att göra. Visserligen kan en apergare också klippa av från en dag el en annan, men då har det nog oftast varit problem i förhållandet. Jag reagerade också på att hon slutat ta sina mediciner. Har hon börjat ta dem igen el tycker hon att hon inte alls behöver dem mera?

Men för både NT och aspergare så tar kärleken helt enkelt slut en dag, och de vet inte själva varför. Den andra är lika kär som förut och har inte upplevt några problem. "Men varför, har jag gjort något fel?" "Nej, det är inte du, det är jag."

Svårast att förstå är det när det inte är någon annan förälskelse inblandad. Kärleken bara dog. Kanske var inte kärleken så djup från början.

Hur länge hade ni känt varandra och har länge har ni varit ihop?

Mani brukar sällan orsaka att kärlek dör, när man är manisk brukar man ofta bli än mer kärleksfull och kanske t.o.m. promiskuös (iofs om du inte var där när hon var promiskuös så kanske hon letade rätt på någon annan...)

Däremot när man är deprimerad/låg så kan det vara extremt svårt att bibehålla kärleken.

Noman skrev:
Som en blixt från blå himmel vänder allt. Jag blir tvungen att åka hem och nu förklarar hon att hon inte kan eller vill ha det som tidigare. Aldrig mer. Ingen ny start, inte försöka reparera något. Förtrollningen är bruten och hon har ingen förklaring som jag kan förstå.

Jag skulle uppskatta om någon med diagnosen och liknande erfarenhet kan reflektera över detta och försöka förklara vad som kan kan förklaras för mig (om ni tror att förklaringen finns i diagnosen). Ursäkta om hela inlägget är malplacerat emotionellt dravel men jag griper eter halmstrån här. Jag måste förstå.

En förklaring skulle kunna vara att hon hittade nån annan medans du var borta. Eller att hon varit ute och festat runt en del och funnit det roligt och inte vill gå tillbaka till ert förhållande.

Det kanske är så att du inte kan få en rationell förklaring varför det blev som det blev.

Frånvaron kanske fick henne att tänka om helt enkelt.

När man är själv eller ifrån det som man brukar kan man känna om man verkligen saknar det eller om man är lättad att vara utan.

Lite märkligt att denna tråd skrevs just när den skrevs. Men skönt för mig. Hade själv tänkt skriva en.

(Till bakgrundsfaktan har jag själv asperger)

Jag har själv lyckats med att bli kär (väldigt kär) i en person som har borderline.

Det har växt ganska länge, i flera år. Och kanske ett 5-tal gånger har det nästan blivit något mellan oss. Men i sista sekund har det varje gång slutat med ingenting. D.v.s från varmaste kärlek till ingenting som du själv beskriver.

Ibland kan hon visa tydligt att hon gillar mig och flirta mycket, hon satte sig till exempel på skrivbordet jag jobbade vid för inte så litet tag sedan och spelade sådär oskyldig (ville ha min uppmärksamhet). Men andra gånger är det som att man inte ens är i samma rum och man blir totalt ignorerad. Ena dagen kan jag flirta med henne och hon visar tydligt att hon uppskattar det, nästa dag får hon panikångest och springer och gömmer sig på en toalett.

Men nu förstår jag ju varför det har varit så här och vad borderline innebär. Borderline kan medföra stark ambivalens (att man känner starkt motstridiga känslor för en sak eller person). Ena dagen kan man bli behandlad som att vara världens bästa person för att nästa dag inte vara värd att ha. Borderline kan även innebära att man känner att man inte duger och att man är misslyckad (t.e.x för ett förhållande), jag har även läst att borderlinepersoner kan få flashbacks som irrationellt kopplas ihop med nutiden, det kan vara något jobbigt som de upplev i barndomen och känslan från förr kopplas ihop med nuet vilket leder till vanföreställningar/paranoida tankar om nuet.

Jo jag är väldigt kär i denna tjejen, och jag vet ej hur jag ska kunna släppa henne, men det bästa är nog om jag gör det. Att gå från varmaste kärlek till ingenting kan nog leda till att man själv tappar tilliten till sig själv, och jag har redan låg tillit till mig själv.

Nu vet jag inte hur detta ska kunna hjälpa dig, men detta är iallafall mina erfarenheter, det kanske är en liten pusselbit på vägen.

// Sredna