För några år sedan misstänkte jag att jag kan ha drag av AS, sedan har jag inte tänkt på det särskilt mycket förrän min pojkvän sa att han trodde att jag hade det.

- Jag känner ingen empati. Kan uppfattas som väldigt känslokall, har svårt att sätta mig in i andras känslor.
- Jag har specialintressen som jag i perioder gräver ner mig i och tappar uppfattningen om både tid och rum.
- Enligt min pojkvän tolkar jag ofta saker bokstavligt.
- Jag har en ätstörning och är väldigt kräsen när det gäller mat, äter ofta tre-fyra rätter om och om igen.
- Jag hatar att göra nya okända saker, kan bli extremt nervös och stressad över det, och behöver mental förberedelse om jag ska göra vissa saker; tex åka tåg, åka till stan eller skolan. Jag tycker inte om att folk kommer på besök utan förvarning, det gör mig frustrerad.
- Jag har vissa rutiner som jag måste göra varje dag; tex. äta frukost (viktigt att jag äter och dricker sakerna i rätt ordning, äter alltid samma frukost varje dag), sminka mig (sminkar mig i en timme, är perfektionist och vägrar gå ut om det inte blir rätt).
- Är generellt ointresserad när andra pratar, om det inte är om mina specialintressen. Tankarna skenar iväg och det är svårt att lyssna på personen en längre stund. När vi väl pratar om mina specialintressen vill jag bara prata så mycket jag kan.
- Har kallats för "brutalt ärlig", jag har alltid sagt vad jag tycker och ibland har jag tydligen varit ohyfsad, enligt min pojkvän, men det tycker jag inte själv.
- Jag tycker inte om ögonkontakt eller beröring med människor jag inte känner så bra.
- När jag är rastlös eller stressad så gnuggar och vrider jag händerna, kan även gunga lite fram och tillbaka.

Eftersom jag är ganska introvert när det gäller saker som verkligen betyder något så tror jag inte att min familj skulle tycka att det var värt att göra en utredning, de kan inte riktigt förstå den biten eftersom de tycker jag är "normal". Men jag har alltid känt att det är något som är "fel" med mig, att det är något jag inte förstår som andra verkar göra. Fast så kanske alla känner någon gång i livet.

Så vad tycker ni? Låter det som jag kan ha asperger? Är det värt att utredas?

Kanske, kanske inte. Lider du utav det? Har du behov utav stöd insatser?

Den sociala biten lider jag av, jag har få vänner och jag kanske aldrig kommer få modet att skaffa ett jobb.

BelowTheSun skrev:Den sociala biten lider jag av, jag har få vänner och jag kanske aldrig kommer få modet att skaffa ett jobb.

Då är väll saken biff att ta kontakt med psykiatrin?

Det känns som man verkligen måste ha problem om man ska vara "värdig" att göra en utredning. Jag har klarat mig hittills. Det är väl det som gör mig osäker.

BelowTheSun skrev:Det känns som man verkligen måste ha problem om man ska vara "värdig" att göra en utredning. Jag har klarat mig hittills. Det är väl det som gör mig osäker.

Vad kan du förlora på att söka? Om du inte får en diagnos lär dom ju hitta vad det är som spökar.

Det är sant. Det är en ny situation, det är väl det som gör mig ängslig

Jag förstår precis hur du känner, eller jag förstår det där med ängslighet. Hur som helst lycka till med allt.

Tack så mycket!