TT/SVT 31 oktober 2012 skrev:– Det finns genetiskt styrda skillnader vad gäller vandringsdriften. I grunden tycks det röra sig om två typer, kort- och långvandrare. De flesta vargar flyttar inte långt, men några drar i väg enorma sträckor, säger Olof Liberg, koordinator för de svenska vargforskarna.

Detta kan sätta käppar i hjulet för regeringens vargpolitik som går ut på att stärka den inavlade svenska stammen genetiskt genom att flytta östliga vargar till vargmarkerna i Mellansverige.

Att vargarna vill tillbaka beror på att de följer sin heminstinkt. Hur de vet var de ska gå är mer oklart, men troligen har de en medfödd orienteringsförmåga.

Värst är den hanne som infångades i Norrbotten och släpptes i Dalarna. Han är nu tillbaka i Norrbotten efter att ha gått 70 mil norrut.

– Problemet är att alla vargar som kommer in i renskötselområdet sannolikt är av den långvandrande typen. Det finns risk för att de är olämpliga att flytta, säger Liberg.

Lyckad flytt i USA

I Nordamerika har man haft stora framgångar med att flytta vargar, bland annat från Kanada till delstaten Idaho i USA. Avståndet var 80-90 mil och vargarna släpptes direkt när de kom fram. Några försökte gå tillbaka men gav upp efter några försök. Ingen återvände till Kanada.

Flytt av vargar har utförts vid flera tillfällen i USA och Kanada.

Spoiler: visa

Det mest kända exemplet är flytten av vargar 1995 och 1996 från British Columbia och Alberta i Kanada till delstaten Idaho och nationalparken Yellowstone i USA.

Försöket var mycket framgångsrikt och ledde till att nordvästra USA återfick en fast vargstam. Totalt flyttades 66 vargar och samtliga stannade kvar i sina nya hem. Inte en enda återvände till Kanada.