UNT 20025-09-29 skrev:Halva Uppsala består av maratonlöpande ingenjörer och fegisar
---
Serien, som bygger på Amanda Romares succébok, följer 31-åriga Amanda som med hjälp av Tinder, sina vänner och en magisk kärlekstavla ska hitta Den Stora Kärleken.
Killarna hon träffar visar sig dock vara riktiga stolpskott. Efter en olidligt obekväm första sexscen (jag får ont i kroppen bara av att se den) presenteras den ena douchebagen efter den andre. Extra dåligt mår jag när jag tänker på att romanen som serien bygger på är "90/10 självupplevd", enligt Romare. Men kan dejtande verkligen vara så här illa i verkligheten?

● Det var han från Tinder som bjöd hem mig på middag – men glömde berätta att han var inneboende hos en äldre herre, i en liten liten lägenhet. En herre som dessutom visade sig vara oerhört pratglad och gärna ville veta allt om "Tova". Släng på klichén med killen som drar fram gitarren och spelar "Wonderwall" men byt ut gitarrspelandet mot sång och Oasishiten mot tysk opera – och bilden av dejten är komplett.

● "Kattkillen" – som inte vågade titta på mig under hela dejten utan pratade med mig genom sin ena katt, som han hade i knät och satt och klappade.

● Eller han som på andra dejten använde mig som psykolog och delade alla sina tankar om hur hans föräldrars dåliga relation förmodligen hämmat hans eget kärleksliv och förmåga att visa känslor.

● Eller varför inte han som efter flera dejter plötsligt "fick mycket på jobbet", och först efter två planerade inställda träffar och en rak fråga till slut vågade klämma ur sig att han inte längre var intresserad.

Så hur är det att dejta i Uppsala nu, som 28-åring? När killar närmar sig 30 händer något. Plötsligt skaffar alla fitbits (aktivitetsklockor), landsvägscyklar och börjar springa maraton. Samtalsämnena koncentreras till olika lopp de anmält sig till och tränar inför.
En övervägande del av killarna på apparna verkar dessutom vara IT-ingenjörer.

"Ja men det är ju inte så konstigt – det är väl vi som fortfarande är singlar?"

Kvar ligger bara min handväska (fortfarande med plånbok och nycklar kvar i – tack och lov!).
Något chockad över att ha blivit "ghostad" i verkligheten (händer sånt?) – och dessutom av en nästan 30-årig man – hittar jag honom på Messenger och slänger iväg ett ironiskt "Tack för dejten".
Jag försöker tolka situationen snällt. Kanske missförstod han och trodde att jag lämnade när toalettbesöket drog ut på tiden?
Svaret kommer snart. Inte genom en ursäkt, en förklaring – eller ens en uppenbart dålig bortförklaring.
Nej – genom en block.

Även om det är svårt att hitta någonting positivt att säga om killarna som seriens Amanda dejtar, så får man i alla fall ge dem att de vågar berätta när de inte vill ses igen.

Alien skrev:Apropå Amanda Romares bok "Halva Malmö består av killar som dumpat mig" och den efterföljande Netflix-serien.

UNT 20025-09-29 skrev:Halva Uppsala består av maratonlöpande ingenjörer och fegisar
---
Serien, som bygger på Amanda Romares succébok, följer 31-åriga Amanda som med hjälp av Tinder, sina vänner och en magisk kärlekstavla ska hitta Den Stora Kärleken.
Killarna hon träffar visar sig dock vara riktiga stolpskott. Efter en olidligt obekväm första sexscen (jag får ont i kroppen bara av att se den) presenteras den ena douchebagen efter den andre. Extra dåligt mår jag när jag tänker på att romanen som serien bygger på är "90/10 självupplevd", enligt Romare. Men kan dejtande verkligen vara så här illa i verkligheten?

https://etidning.unt.se/p/unt-del-b/202 ... 1/66216327

Krönikören drar sig till minnes sina egna misslyckade dejter när hon var yngre:

● Det var han från Tinder som bjöd hem mig på middag – men glömde berätta att han var inneboende hos en äldre herre, i en liten liten lägenhet. En herre som dessutom visade sig vara oerhört pratglad och gärna ville veta allt om "Tova". Släng på klichén med killen som drar fram gitarren och spelar "Wonderwall" men byt ut gitarrspelandet mot sång och Oasishiten mot tysk opera – och bilden av dejten är komplett.

● "Kattkillen" – som inte vågade titta på mig under hela dejten utan pratade med mig genom sin ena katt, som han hade i knät och satt och klappade.

● Eller han som på andra dejten använde mig som psykolog och delade alla sina tankar om hur hans föräldrars dåliga relation förmodligen hämmat hans eget kärleksliv och förmåga att visa känslor.

● Eller varför inte han som efter flera dejter plötsligt "fick mycket på jobbet", och först efter två planerade inställda träffar och en rak fråga till slut vågade klämma ur sig att han inte längre var intresserad.

Så hur är det att dejta i Uppsala nu, som 28-åring? När killar närmar sig 30 händer något. Plötsligt skaffar alla fitbits (aktivitetsklockor), landsvägscyklar och börjar springa maraton. Samtalsämnena koncentreras till olika lopp de anmält sig till och tränar inför.
En övervägande del av killarna på apparna verkar dessutom vara IT-ingenjörer.

Förklaringen hon fick från en fd IT-ingenjör som bytt bana:

"Ja men det är ju inte så konstigt – det är väl vi som fortfarande är singlar?"

Jag skulle vilja tillägga att många av dessa säkert har AS el AS-drag. Gäller nog "kattkillen" också som dessutom troligen hade social fobi.

Och så dejten som när hon återvände från toan helt enkelt hade stuckit.

Kvar ligger bara min handväska (fortfarande med plånbok och nycklar kvar i – tack och lov!).
Något chockad över att ha blivit "ghostad" i verkligheten (händer sånt?) – och dessutom av en nästan 30-årig man – hittar jag honom på Messenger och slänger iväg ett ironiskt "Tack för dejten".
Jag försöker tolka situationen snällt. Kanske missförstod han och trodde att jag lämnade när toalettbesöket drog ut på tiden?
Svaret kommer snart. Inte genom en ursäkt, en förklaring – eller ens en uppenbart dålig bortförklaring.
Nej – genom en block.

Även om det är svårt att hitta någonting positivt att säga om killarna som seriens Amanda dejtar, så får man i alla fall ge dem att de vågar berätta när de inte vill ses igen.

Ja, det är verkligen många grodor man får dejta innan man hittar sin prins. Men hoppet är det sista som dör.

Alien skrev:Så enkelt kan man inte se det. Amanda verkade desperat, det var inte det att ingen dög åt henne utan att männen inte tyckte att hon dög åt dem.

Även om båda säger sig vara ute efter ett seriöst förhållande, så kanske det bara gäller den ena parten (oftast kvinnan), medan den andra parten (oftast mannen) bara vill ha nya sex partners och därför drar så fort han fått vad han ville. Nyhetens behag försvinner fort och sedan letar man rätt på en ny. Den besvikna kvinnan tvingas också leta efter en ny.

Kanske Amanda och alla andra som råkar illa ut helt enkelt saknar förmåga att genomskåda männen och därför går på pumpen gång på gång.

Skogkatt skrev:Så den damen har dejtat man efter man efter man, det låter som att det handlar om några tiotal. Och inte en enda av dem var tillräckligt bra? Det är faktiskt möjligt att det inte är männen som är problemet. Det är något att tänka på. Om jag dejtar några dussin kvinnor och ingen är tillräckligt bra för mig, då är det jag som är problemet.

truthseeker skrev:Om samma sak upprepas om och om igen, bör man definitivt spendera lite tid på att reflektera över det, och prova en annan approach. Lära sig se igenom det som sägs osv. Fråga andra frågor. Fråga på annat vis. Annars är man helt klart en del av problemet själv

ab2487_1 skrev:Jag kan bekräfta att dating-klimatet verkligen är skitdåligt.
95% av kvinnorna träffar 5% av männen(resten får aldrig någon match på någon plattform) jag fattar inte att man tror att man ska hitta någon som det blir bra att vara med i längden med när man satt en standard som man inte ens själv kan nå upp till.

Skogkatt skrev:

truthseeker skrev:Om samma sak upprepas om och om igen, bör man definitivt spendera lite tid på att reflektera över det, och prova en annan approach. Lära sig se igenom det som sägs osv. Fråga andra frågor. Fråga på annat vis. Annars är man helt klart en del av problemet själv

Jag tror att det har blivit ganska vanligt att många har för höga krav eller orealistiska förväntningar. Kanske ser de glansiga bilder på Instagram och vill ha allt det ouppnåeliga i livet.

Alien skrev:Jag misstänker att Amanda snarare hade för låga förväntningar. Hon raggade på alla: grannen, bartendern, svajpade på Tinder etc. Hon hade ingen integritet utan ställde upp på allt. Det var som hon vill ha en kille till varje pris, hur konstig och omöjlig han än var. Vem blir på allvar intresserad av en sådan person, någon som inte är intresserad av just dig utan tar vemsomhelst?

Skogkatt skrev:Jag läste detta om nätdejting idag:

https://inyheter.no/25/01/2026/professo ... ingenting/

Jag har översatt till svenska:

"Nätdejting har en helt annan effekt på män och kvinnor, enligt psykologiprofessorn Leif Edward Ottesen Kennair vid Norges Teknisk-Naturvitenskapelige Universitet. Han anser att dejtingsajter bidrar till ett tydligt könssegregerat mönster där många män lämnas helt utan matcher, medan kvinnor oftare får erbjudanden som inte ger det de egentligen vill ha.

Enligt Kennair utesluts män i allt högre grad från både dejting och sex på apparna. Kvinnor, å andra sidan, upplever att de får fler sexuella erbjudanden, men färre inbjudningar till seriösa relationer. Resultatet är att få blir kvar med det de faktiskt söker. Förklaringen ligger bland annat i det som Kennair kallar "smorgasbordeffekten". När urvalet blir enormt, som på dejtingsajter, blir det svårare att välja och många väljer till slut ingenting, säger han till Aftenposten.

Det stora erbjudandet gör tröskeln högre för att satsa på en person och kortsiktighet vinner ofta över engagemang. Samtidigt visar hans forskning att nätdejting varken är ett särskilt effektivt sätt att få långvariga relationer eller sex, jämfört med andra sätt att träffa människor. Skärmen kan ge en känsla av trygghet, men förändrar inte vem som lyckas."

Freddy Dreadful skrev:Jag kan säkert ha droppat det här citatet här tidigare, men det är ju så bra;

"Jag delar den rymd där varje människa
stämt möte med sig själv och där ingen
människa fått fotfäste i någon annan".

- Bruno K Öijer.