Jag har upptäckt att jag i många år varit rädd för kunskap om den varit obligatorisk/en del av ett system typ skola/för vanlig eller bara något som inte intresserat mig.

Nu har jag lärt mig japanska kana/kanji snabbare och mer effektivt på några dagar än vad jag någonsin lärt mig någonting i skolan. Jag känner en trygghet i det jag är intresserad av, det känns som min hemmaplan. Varje gång jag går igenom ett kanjilexikon eller sitter och memorerar/repeterar tecken känner jag en lyckokänsla. Det känns som om just den här kunskapen är till för mig, som om tecknen är mina vänner. Det känns roligt, tryggt och bra. Jag lär mig utan egentliga hinder.

När det gäller sånt som inte intresserar mig eller är påtvingat av samhället så upplever jag däremot den kunskapen som hotfull, oöverstiglig, olycksbådande och tung. Det är värre än bara "tråkigt", jag upplever faktiskt en känsla av rädsla. "Främmande" kunskap skrämmer mig.

Jag har nån slags fobi för sånt som inte intresserar mig. Min trygghet och min glädje just nu är kläder, tv-spel och kanjitecken. Det är för mig en värld av färg, form, glädje och fantasi där jag får må bra. Att plugga obligatoriska saker, kärnämnen och försöka sig på skolan får mig att må dåligt på ett sätt som ligger bortom enbart stress. Jag känner ett så stort mörker och obehag att det gör mig djupt deprimerad i själen. Jag mår dåligt av att röra mig utanför mina intressen.

Det här är något jag inte tycker mig se i personer med AS generellt.

Jag känner igen mig starkt i det du beskriver. Detta är verkligen på gott och ont. Skolan har gått åt helvete för mig, men jag har mycket nytta av min förmåga att totalfokusera på sådant som verkligen intresserar mig.
Kan dock bara koncentrera mig fullt ut när jag är hemma ensam i en klinisk "ickebesvärande" miljö.

Mjo, tror jag. Det låter väldigt likt min upplevelse och jag tror den delas av fler.

Jag har ägnat livet åt att sätta fingret på vad som skiljer sånt jag gärna vill lära mig från sånt som känns som koranskola med piska. Den analysen däremot är det nog minst sagt ovanligt att ägna livet åt. Jag har nog lyckats nu slutligen men det hjälper mig hittills inte, de andra forumister som jag tror är drabbade av denna åkomma mår inte ett dugg sämre än jag, tvärtom i vissa fall.

I korthet tror jag mig ha funnit att jag lätt lär mig sådant som är, förenklat uttryckt, sant logiskt, inom sitt system, sådant där man inte behöver vara rädd att någon plötsligt väljer nya axiom så att logiken inte håller längre.

En konkret nackdel med speciellt påtvingad kunskap är att den kan vara vinklad och förenklad. Så självklart är det inte helt orationellt att ha en viss rädsla eller skepsis gentemot kunskap man lär sig av andra.

Japanska tecken torde lämna väldigt lite rum för omdöme av en lärarfigur, vare sig det är en person eller en bok.

Jag har definitivt en fobi mot påtvingad kunskap. I skolan ville de placera mig i resursklass med de bråkiga ungarna men det ville inte jag. Jag har så vitt jag märkt ingen medfödd eller naturlig respekt för auktoriteter, men en inlärd rädsla för poliser och vakter.

Jag har inget problem att lära mig saker när jag vill.

Jag känner mig smutsig om jag lär mig saker jag inte vill kunna. Har en massa tvångstankar från lågstadiet, tex mjuka och hårda vokaler: AOUÅ EIYÄÖ. Helt meningslöst, mässande i mitt huvud. Enbart till förtret.

Jag gör även en stor sak i att vara så oallmänbildad som möjligt. Alltså då menar jag omedveten om vad som försiggår i världen och i synnerhet vem som vann idåål. Har ingen tv i hemmet, lyssnar inte på radio och läser inte tidningar, förutom då jag av nyfikenhet följer en länk på internet.

Jag mår bättre så. Slipper höra saker som "sommarplågor", läsa bantningstips och så. Slipper bli tvångsmatad. Och när någonting intresserar mig så kan jag läsa om det i efterhand. Jag fick tex rätt nyligen vetskap om detta med Fritzl och källarbarnen. Det var kul, så det har jag läst om. Men det hände väl för ett bra tag sedan.

Jag gillar inte när saker portioneras ut, så som tidningarna gör, teasers liksom. Samma sak tyckte jag om skolan, varför kan man inte få göra allt i sin egen takt tyckte jag. Vilket är antingen snabbare än alla, eller inte alls . Oftast inte alls eftersom jag är en smula dum i huvudet, och hellre ritar än skriver.

Till jul kan man väl börja läsa om Michael Jacksons död kan jag tänka mig. Då borde det vara uppklarat och färdigportionerat hur det gick till, om han blev mördad, om han har hemliga barn och om Bubbles har ny flickvän.

Jag lär mig helt klart bäst på egen hand. Har skaffat mig två års studieskulder på ganska misslyckade försök till högskolestudier, fastän jag är intresserad av ett ämne blir jag totalt jävla anti när jag upplever det som ett tvång att lära mig något.

Så nu är jag på god väg bli socialfall om jag inte hittar nya stimulerande jobb som städare vilket är vad jag lyckats med på senare år. Nog för att man får sköta sig själv och sniffa rengöringsmedel om man vill men så värst kul är det inte i längden.
Så eftersom jag är dum något förbannat funderar jag på att göra ett nytt försök på högskolan, kom in på en utbildning som faktiskt verkar vara min stil. Kanske. Men det är det där med anti-institutionalismen som hotar bli ett problem igen, bland annat ... Hoppas kunna utveckla strategier för att lura mig själv, förhoppningsvis bli så absorberad i det att det funkar. Men det är förbannat mycket som måste stämma.

Kanske ska jag istället bara försvinna, go missing, bli en luffare och se vad som händer. Det vore antagligen mycket mer givande, om man inte var så feg.

Jag ska:

1. Klara av det sista av mina plastikoperationer och samtidigt plugga kanji på egen hand.

2. Fortsätta med kanji och japanska själv.

3. Köpa den japanska playstation portable samlingsutgåvan av världens bästa tv-spel någonsin, Suikoden 1 och 2, och spela de spelen tills jag förstår varenda dialogruta felfritt. Jag får aldrig, aldrig nog av de två första Suikodenspelen så det blir inget problem. För övrigt var det genom Final Fantasy VI (III på den tiden i USA) som jag lärde mig engelska. Det var mitt dåvarande favoritspel. Suikoden 1 och 2 är mina favoritspel genom alla tider och de ska hjälpa mig lära mig japanska.

4. Ta det bästa ur min garderob och resa till Japan tre månader. Det lär bli 2011 eller nått sånt, eftersom jag vägrar att inte först ha hyffsade kunskaper i språket och framförallt kunna LÄSA. Att bara lära sig lite turistsnack räcker inte för mig.

Det är ingen egentlig plan jag har, mer ett tidsfördriv men det låter mig studera något jag tycker är roligt, på egen hand. Det är studier med ett slags delmål.

Jag slutade lära mig saker i skolan i sjätte klass. Enda sättet att lära mig saker är att ha ett brinnande intresse för något så att lärandet blir så spontant som möjligt. Så fort det blir något av tvång i lärandet försvinner min energi.

Du kan bli översättare.

Du har fortfarande några minuter på dig att ta bort det extra f:et i ordet "hyf(f)sade".

Jag har alltid skrivit "hyfsade" med två F. Visste inte att det var fel. Fast när jag tänker på det inser jag att det måste vara fel. Däremot skriver jag inte "hyfs" med två F av någon anledning.

Jag skulle i alla fall kunnda starta en populär hemsida genom att översätta obskyr manga och bli populär på YouTube med översättningar av udda spel som aldrig lämnat Japan, om jag lär mig läsa minst 2000 tecken + lär mig språket på en acceptabel nivå.

Just inlärningen av tecknen går hela tiden framåt, aldrig bakåt. Jag har rutiner för repetition och prioriterar repetition framför inlärning. Så varje dag repeterar jag 300 tecken nu, flera gånger, och lär mig ca 20-40 nya. Ju mer jag lär mig desto mer tid går åt till repetition, men det är underbart för min AS hjärna. När jag spelar tv-spel kan jag sitta i timmar och bara samla erfarenhet, så gjorde jag i MMO-rpg's också. Monoton repetition.

Hursomhelst så ska varenda tecken jag lär mig sitta i ryggmärgen innan jag går vidare. Så mot slutet kommer det bli 10 nya var fjärde dag och däremellan repetition av minst 1500 man redan lärt sig, morgon som kväll. Jag är verkligen ultraasperger i det avseendet att jag älskar inlärd repetition. Precis som Michael Jackson med sina dansrörelser eller klassiska pianister som tränar in ett svårt stycke. Det ska gå att göra i sömnen.

Av samma anledning tycker jag alltid att ett tv-spel är bäst andra gången man spelar igenom det. När man gör det mesta som en repetition och resten blir finlir där man hittar allt gömt och spelar närmast perfekt. Även när jag vet precis vad som väntar härnäst är repetitionen njutbar. Som barn, under SNES-epoken, hade jag ett gäng spel som jag gillade och brukade spela igenom i perioder. Varje dag var det tanken på att komma hem till spelet som fick mig att orka med dagen. I övre tonåren/tidigt vuxenliv krossades mina rutiner och ritualer av förväntningarna från vuxenlivet/samhället och de förväntningar jag som NT-wannabe lade på mig själv. Det är först nu jag hittat något som ger mig tillfredställelse och glädje igen, och även är nyttigt att lära sig.

Jag har alltid bara kunnat bli bra på saker som varit intressanta. Men jag tror inte problemet är att sakerna inte kan läras.
När jag gick skolan tyckte jag bl.a. att religion och fysik var skittråkiga och lärde mig då bara vad jag behövde för att klara mig igenom kurserna.
På senare år har de intressena ökat medan andra har falnat.
Skolan är så begränsad till att man ska göra ett visst antal saker vid en viss tid om man inte gör det just då så är man ute. Då tänker jag inte så mycket på tidspress, för ibland är tiden alltför lång, utan snarare att jag ibland bara inte velat ta itu med en tråkig sak när jag ville satsa allt på det roliga.

Det var så mycket "sitta av tiden och tänka på annat" i skolan att det förmodligen hade varit väldigt mycket mer tidseffektivt och gett en mindre psykiska men om man hade sluppit grundskolan helt och hållet till förmån för någon annan inlärningsform.
Särskilt som man bara tycker synd om dem som idag är i skolsystemet för det verkar som att det bara blir värre med tiden.
Det optimala hade varit att ha en egen personlig zenmästar-e/-inna som man kunde vandra runt med och lära sig allt vettigt man behöver kunna i livet, se olika platser och få lite mer hands-on-experience.

sugrövmanövern skrev:
Jag gör även en stor sak i att vara så oallmänbildad som möjligt. Alltså då menar jag omedveten om vad som försiggår i världen och i synnerhet vem som vann idåål. Har ingen tv i hemmet, lyssnar inte på radio och läser inte tidningar, förutom då jag av nyfikenhet följer en länk på internet.

När du säger "göra en stor sak av att vara så oallmänbildad som möjligt" så låter det som anti-intellektualism, vilket för mig är negativt.

När du fortsätter så låter det mer som självbevarelsedrift och en önskan och förmåga att sålla och välja vad du vill utsätta dig själv för och mata din hjärna med, vilket jag ser som extremt positivt, både önskan och förmågan. Ville bara säga det.

alfapetsmamma skrev:

sugrövmanövern skrev:
Jag gör även en stor sak i att vara så oallmänbildad som möjligt. Alltså då menar jag omedveten om vad som försiggår i världen och i synnerhet vem som vann idåål. Har ingen tv i hemmet, lyssnar inte på radio och läser inte tidningar, förutom då jag av nyfikenhet följer en länk på internet.

När du säger "göra en stor sak av att vara så oallmänbildad som möjligt" så låter det som anti-intellektualism, vilket för mig är negativt.

När du fortsätter så låter det mer som självbevarelsedrift och en önskan och förmåga att sålla och välja vad du vill utsätta dig själv för och mata din hjärna med, vilket jag ser som extremt positivt, både önskan och förmågan. Ville bara säga det.

Den förmågan skulle jag behöva utveckla hos mig själv. Working on it men det är görsvårt åtminstone för mig. Är så pass stressad av info.samhället att jag bara måste hålla emot så mycket jag bara kan. Man kan bli utbränd av info.stress vilket nog beskriver några av mina kollapser genom åren.
Det pratas ganska lite om info.stress i Sverige - oftast tar man upp utbrändheten inom vård- och människointensiva yrken. På nätet däremot finns det massvis. Getting Things Done (GTD) är en sådan mottrend.

EDIT:Skulle inte förvåna mig ifall info.stress (bland andra stressfenome n) är vanligt bland npf:are. Här tänker jag på bl a Bjäbbis (även om hon inte är npf:are), pH och clivia.

Trötthet är nästan det vanligaste folk i allmänhet skriver om här.

A-mamman, jag ska kolla upp ditt sajttips du skrev nyligen.

Har inte läst hela tråden, svarade bara på vad Sugis och a-mamman skrev.

barracuber skrev:
Den förmågan skulle jag behöva utveckla hos mig själv. Working on it men det är görsvårt åtminstone för mig. Är så pass stressad av info.samhället att jag bara måste hålla emot så mycket jag bara kan. Man kan bli utbränd av info.stress vilket nog beskriver några av mina kollapser genom åren.
Det pratas ganska lite om info.stress i Sverige - oftast tar man upp utbrändheten inom vård- och människointensiva yrken. På nätet däremot finns det massvis. Getting Things Done (GTD) är en sådan mottrend.

EDIT:Skulle inte förvåna mig ifall info.stress (bland andra stressfenome n) är vanligt bland npf:are. Här tänker jag på bl a Bjäbbis (även om hon inte är npf:are), pH och clivia.

Trötthet är nästan det vanligaste folk i allmänhet skriver om här.

A-mamman, jag ska kolla upp ditt sajttips du skrev nyligen.

Har inte läst hela tråden, svarade bara på vad Sugis och a-mamman skrev.

Då har jag ett annat lästips till dig.

http://www.bokus.com/b/9789127114081.html

Josef1, det låter som en bra plan, och kul att få höra hur andra lär sig saker.

Sugis inlägg var också väldigt underhållande skrivet (som vanligt).

Känner jag igen det där med att känna sig tyngd, uttröttad och smutsig av att tvingas på kunskap man inte sökt eller efterfrågat av eget intresse, samt hur svårt det är att ö h t ta in det när man egentligen inte vill. Som att tvingas äta något äckligt när man inte ens är hungrig (alt sugen på nåt helt annat) och få mentala matsmältningsbesvär.

Nå, viss skolkunskap har ju visat sig användbar senare även om det var tråkigt då, men om det var värt plågan vet jag inte. Dessutom var de väldigt snåla med kunskap om det jag ville lära mig (geometri, perspektivlära, avancerad engelska), medan man istället tvingades belamra hjärnan med meningslös och totalt oanvändbar information om div krigande kungar, tyska hansan och protektionistiska tullar. *trippelgäsp*

Men min inlärningsstil verkar vara helt den motsatta mot Josef1:s. Även om jag är intresserad så kan jag inte lära mig genom systematik och repetition utan suger upp information lite här och där automatiskt genom att "hålla på med" ett ämne.

Är det något jag inte vet och upptäcker att jag måste kunna för att komma vidare med ett specialintresse så letar jag upp den informationen då, eller frågar någon som kan tänkas veta. Och då fastnar den också. Sen efter ett tag upptäcker jag att jag kan mer än de flesta om det ämnet, men vet inte riktigt hur det gick till.

Har väl tillägnat mig min breda allmänbildning på samma sätt; genom att få i mig delar av den automatiskt lite här och där, som pusselbitar i ett pussel eller som länkar mellan mina specialintressen.

I huvudet råder numera nämligen perfekt ordning, trots min spontana-intuitiva inlärningsstil. Där har jag ett övergripande system som jag sorterar in de slumpmässigt intrillande informationsbitarna i vartefter. Innan jag fick/skapade detta tankesystem var det väldigt rörigt och svårt att tänka klart med alla infosnuttarna som simmade omkring huller om buller utan att veta var de hörde hemma.

Då kan vi fastställa att vi lär oss när vi vill, så!