Hej
Jag hoppas att detta forum kan hjälpa mig att förstå autism/asperger bättre.

Jag känner en person (jag kallar denna person hädanefter för X) som ännu inte är diagnotiserad med vare sig autism eller asperger. Men utifrån den fakta jag hittat kommer X högst troligt få någon av ovanstående diagnoser. Hela X:s livsmönster stämmer oroväckande bra överens med kriterierna. Anledningen till att X inte har någon diagnos är för att X levt i en skyddad värld av dennes anhöriga.

Jag hoppas ni kan förstå att jag tyvärr måste skriva lite kryptiskt då jag inte vill att någon ska kunna identifiera X. Men jag behöver verkligen hjälp!

Så här är det. X flyttade, för en tid tillbaka, hem till min familj då X:s dåvarande boendesituation blev ohållbar. Till en början förstod jag inte vart det kunde ha gått så fel, men allteftersom tiden gick så uppmärksammade jag att något var väldigt fel. Ju mer jag samtalade med X desto mer märkte jag att X:s världsbild inte såg ut som min. X verkar främst blanda ihop minnen, glömma vad h*n berättat och har fobisk rädsla för det mesta som inkluderar sociala situationer.

Tiden går och jag börjar känna mig desperat. X studerar, men klarar inte tentorna, vill inte jobba för att X inte anser sig klara av något, vill inte kontakta A-kassan för att X anser att det är förnedrande att gå på bidrag etc. Samtidigt kostar det min familj åtskilliga tusenlappar varje månad som X bor här, då X inte kan betala för sig.

Så fort jag försöker pressa X att prova något nytt, eftersom X inte klarar av studierna, börjar X gråta och anklagar mig för att vara kontrollerande. X säger att jag förstör, att jag nu har gjort så att h**** mår dåligt igen.

Det tog mig många timmar med samtalande innan jag lyckades övertyga X om att h*n behöver hjälp. X har tidigare inte ansett sig vara i bohov av hjälp, att psykiatrin bara är till för "riktigt sjuka människor".

Idag går X hos psykolog, men X vill inte (förståeligt) prata om vad som sägs under mötena. (X kan ibland svara svävande när jag frågar hur det gått och säga att det nog inte är rätt för h****, att h*n klarar sig själv, att X mår bra just nu) Min oro är att det inte framgår hur dåligt X faktiskt mår. Och som det ser ut just nu så behöver inte X heller berätta allt, X har ju tak över huvudet och behöver inte utstå "förnedringen" att söka bidrag (det är bättre att leva på min familjs inkomst). Det är förbaskat svårt att inte låta X bo kvar. Trots att det tär både på min familjs ekonomi och förhållande. X skulle inte klara att bo i ett eget hushåll, X behöver hjälp med alltför många av de vardagliga sysslorna.

Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Hur ska jag göra för att få X att förstå att X inte kan leva på det sätt som X gör nu??

Hur du ska lyckas övertyga vete fan men att leva på bidrag (som man har rätt till enligt lag) är knappast förnedrande. Det är i vart fall inte mer förnedrande än att låta andra betala för ens uppehälle.

Sen är psykiatrin till för de som behöver hjälp och till den skaran räknas väldigt många människor och långt ifrån alla är allvarligt psykiskt sjuka eller så.
Har man problem som ställer till det för en i vardagen behöver man hjälp och det är inte knepigare än att du behöver gipsas om du bryter ett ben.

Personen du omtalar behöver se verkligheten i vitögat och ta sig i kragen, i synnerhet om denne är vuxen.
Är man vuxen har man ansvar för sig själv nämligen.
Att ta ansvar kan i det här fallet vara att ta emot hjälp.

Verkar som att evderbörande blivit daltad med, att vuxenlivets krav kommer som en chock.
Nå, man kan inte vara ett barn hela livet. Bara att gilla läget och kämpa utifrån den plats man står på.

Tusen tack för svaret! Jag känner mig nämligen i stort behov av stöd och coachning just nu.

Ja, X är vuxen och har varit det ett tag men X har tyvärr levt under sådana förhållanden att X aldrig behövt ta ansvar för sina handlingar och har under hela sin uppväxt genom raseriutbrott fått sin vilja fram. Alla har valt att tyst kliva åt sidan. X har fått raseriutbrott på mig också. Senast blev jag riktigt chockad och pratade igenom detta med X vid ett senare tillfälle då jag inte förstod varför. X menade att det berodde på att h*n varit stressad och sade att det var enda sättet X visste för att göra sig hörd. X upplever ofta att h*n blir missförstådd.

Till saken har X sagt att h*n inte vill att jag ska säga vilken diagnos jag tror att h*n har. X accepterar endast att det ska komma från en psykolog. X menar att h*n är trött på att folk ska säga vad de tror är "för fel på h***".

Men återigen, jag är förbaskat orolig för denna person då jag, ju längre tiden går, ser hur dåligt h*n mår. X har sömnsvårigheter, självmordstankar, återkommande depressioner och känner sig konstant stressad. Av anledningen att jag inte vet vad som händer under träffarna med psykologen vet jag inte ifall X väljer att berätta hur h*n faktiskt mår. Sen verkar det vara väldigt svårt att få tid, en månad har gått sedan senaste besöket. Det är alldeles för lång tid!

Samtidigt som jag vill berätta allt så har jag svårt att göra mig förstådd, X tolkar det jag säger ordagrant och har svårt att förstå vad jag menar. Jag försöker tala tydligt, men det är väldigt svårt att hela tiden försöka välja ord som inte kan misstolkas.

Så, är det bäst att ta ett steg tillbaka och hoppas på att X får den hjälp h*n behöver hos psykologen, eller bör jag säga vad jag tror att X har, så X kan ta upp detta med psykologen vid nästa träff?

Jag själv vill berätta, men jag vet inte hur. X reaktioner kan växla fort. Antingen lyssnar X och tar till sig det jag säger, eller så blir X arg och menar på att jag konrollerar h****. Det känns som att jag bara har en chans att göra det rätt.

Fråga vad X behöver för att kunna studera ordentligt?

plåtmonster skrev:Fråga vad X behöver för att kunna studera ordentligt?

Det har jag.
Problemet ligger i att X inte kan komma ihåg vad h*n läser, inte vågar fråga på föreläsningar, inte delta i grupparbeten. X är för rädd för att göra fel. X blir så stressad av ovanstående att X inte kan sova. Sömnbristen leder i sin tur till att X blir deprimerad. Och så går det runt, runt, runt. X blir deprimerad var och varannan vecka och under dessa depressioner blir X totalt handlingsförlamad, missar tentor och hamnar mer och mer efter i studierna.

Tyvärr har X varit deprimerad utan att jag uppfattat att X varit det då X gärna ger sken för att må bra. Det är endast när jag pressar med frågor (kan ta timmar) som X bryter ihop och berättar hur h*n egentligen mår. Det är här som jag anser att svårigheten ligger. X svarar sällan ärligt, X säger det X tror att jag vill höra.

Hej och välkommen till forumet!

Eftersom jag precis lärt mig att det finns något som heter Cassandra syndromet så tycker jag mig nu se det överallt...familjer och anhöriga som själva går under pga. den börda det är att försöka anpassa sig till och underlätta för en anhörig med Aspergers syndrom.


Riktigt så illa är det nog inte alla gånger men jag tror ändå att det kan vara en viktig tankeställare, både för oss med AS och de anhöriga (vi med AS är ju dessutom ofta själva även anhöriga till andra med AS vilket i sig kan vara väldigt påfrestande).

Just i ert fall verkar det som att du och din familj gått in där den ursprungliga (?) familjen inte orkat längre, bara för att nu inse att problemen var större sedda inifrån än vad ni någonsin anade.
I alla sådana här konstellationer uppstår det lätt en sorts medberoende problematik, och att man istället för att hjälpa faktiskt underlättar för problemen att fortgå och växa till sig.
Av ren medmänsklighet liksom, man är rädd om den det gäller och vill inte öka på bördan.

Om problemet är AS i kombination med en omgivning som alltid anpassat sig så är det ju lätt att som utomstående säga att ni borde ställa krav, inte acceptera vissa beteenden och låta(=tvinga) den här personen med AS själv börja anpassa sig till sin omgivning, för så ser livet ut. Ska det någonsin börja fungera för personen i fråga så måste hen anpassa sig i möjligaste mån, känns det ju spontant.

Men vad hjälper det om det leder till självmordshot och stor psykisk stress hos både personen och därmed också stress för er övriga i familjen?
Lite moment 22 så jag förstår att du känner dig rådvill.

Om det hade varit mitt barn/en anhörig, så hade jag starkt övervägt att själv ta kontakt med den här psykologen som redan är inkopplad och diskutera möjliga utvägar med denne.
Ibland måste man gripa in innan saker faktiskt går överstyr, vill eller kan inte personen själv ta in möjliga vägar ur hens dåliga mående så återstår inte så mycket annat.
Fast jag hade nog först försökt att prata med personen i fråga, informerat om vad AST är och att personen verkar passa in i symtomkriterierna, kanske bett personen att göra ett AS-test på nätet eller liknande.
Och bett personen att själv ta upp detta med psykologen.
Men jag hade nog ändå tagit kontakt med psykologen själv också och informerat om misstankarna och så vidare. Bara för att vara säker på att det händer något konstruktivt.

Att snarast försöka få reda på om det faktiskt är något inom autismspektrat tror jag är en första förutsättning för att gå vidare. Någonting är det ju, uppenbarligen!
Som ung vuxen med autismspektrumtillstånd, trassliga familjeband och psykisk instabilitet är även risken för ökad psykisk ohälsa stor. Det kan handla om självskadebeteende, suicidförsök och till och med psykoser. Ångestproblematik och depressioner, för att nämna några.

Så våga agera.
Och fantastiskt att du orkar!

Annellie skrev:Problemet ligger i att X inte kan komma ihåg vad h*n läser

Vad är det som går snett i inlärningsprocessen? har X fungerat innan dvs läst och klarat prov?

STU/STR

Det där är en helt ohållbar situation för både dig, din familj och X.

Någon måste ta ett snack med h!n.. (Kanske skulle ni sätta er allihop vid köksbordet..så att ingen av er behöver vara den "elaka"..)
Förklara lugnt och sansat för X att h!n måste söka bidrag eftersom det tyvärr tär på er ekonomi att h!n bor där utan att betala för sig. Erbjud gärna att hjälpa till med detta.

Steg två blir att se hur ni kan hjälpa X att hjälpa sig själv. Kanske behöver X hjälp med läxorna. Fråga, engagera er.. Först när ni alla samarbetar och hjälps åt kommer ni någon vart..

Lycka till.
Och uppdatera gärna. Vore intressant att se (hur förhoppningsvis bra) det går.

Mvh,
Elisabet C

plåtmonster skrev:Vad är det som går snett i inlärningsprocessen? har X fungerat innan dvs läst och klarat prov?

STU/STR

Samt svar till ElisabethC

Jag förstår Er fråga. Tyvärr måste jag skriva lite kryptiskt då jag inte vill att någon anhörig ska kunna identifiera X. I alla fall inte just nu när jag skriver för att få ordning på mina egna tankar och funderingar. Just nu känner jag inget stöd från X familj som anser att "det verkar gå så bra". Men jag tycker inte att det går bra. Enda skillnaden är att X befinner sig på annan ort från dem. De ser inte X dagligen längre.

X är idag vuxen (över 25år) och har studerat några år på universitetsnivå (fristående kurser). I ämnen som jag tyvärr inte kan hjälpa X med. Anhöriga har gått in med ekonomiska medel under många år för att möjliggöra detta då X inte får CSN.

X har slutbetyg från gymnasiet. X har berättat att h*n inte klarat prov men ändå fått G i slutbetyg. Vad X tror pga sympati från lärare. X har varit mobbad genom hela skoltiden.

Föräldrarna har sökt hjälp genom åren men X har inte kunnat tillgodogöra sig hjälpen då X upplevt att "alla missförstått h*****". Hjälpen har ebbat ut och X har under många år blivit isolerad, inga vänner, inga förhållanden. X har bara varit för sig själv, suttit i sitt gamla barnrum. Eftersom X bott hemma har X inte heller behövt tänka på utgifter. Föräldrarna har fortsatt betala allt, lagat mat. De har försökt ställa krav men backat då X fått raseriutbrott. De har efter många års kamp fogligt ställt in sig i ledet.

Familjerelationen blev allt mer påfrestande och nu bor X hos min familj.

Allt ovanstående är information som framkommit under tiden X bott här. OM jag vetat om allt detta när X flyttade in, hade jag högst troligt hanterat hela situationen annorlunda. Jag förstod inte att X blandade ihop minnen, att det var därför X kunde säga en sak en dag, något helt annan nästa dag. Och för ytterligare en vecka senare inte ens komma ihåg att vi pratat om en viss händelse.

LILITH_

Åh, du har verkligen förstått hur allt hänger samman. Ditt svar skänkte mig hopp!