Vet inte om det här är en aspergerfråga egentligen, men eftersom jag inte orkade virra mellan kategorierna en halv evighet så hamnade det här.

Vad vill jag då? Jo.. jag vill ställa en fråga.
Det är lite underligt egentligen. Allt eftersom jag blivit äldre har jag blivit mer och mer trygg i mig själv, trots detta har jag blivit allt mer förvirrad. Sanningen är att jag inte har en aning om vem jag är.
Om någon ber mig att beskriva mig själv idag, och sedan ber mig att göra detsamma om ett par veckor, så är chansen stor att beskrivningarna kommer att skilja sig vitt åt. För faktum är att det jag tror mig vara säker på hos mig själv idag har förbytts mot något annat inom en snar framtid.
Det här gör mig lite orolig. Det är som om ett femtiotal olika versioner av mig trängs i mig och jag kan varken skilja dem åt eller reda ut vem som faktiskt är jag. Som om det inte vore nog så är jag kroniskt motsägelsefull. Ni vet, snäll och samtidigt elak, omtänksam och samtidigt kall, engagerad och samtidigt ointresserad.

Det här driver mig till vansinne och skrämmer mig inte så lite. Frågan är... är det fler som känner så här? Eller finns det en risk att det är något mer eller mindre allvarligt fel någonstans?

En fundering är om det där i sig kanske är just en yttring av asperger? Att ständigt analysera och komma på nya alternativa förklaringar och tankar, att ha svårt att förstå och analysera sina känslor och så ovanpå det ha svårt att bestämma sig och ta beslut, det skulle kunna tänkas ge en sådan förvirring eller osäkerhet som du talar om. Då kanske man helt enkelt hela tiden är sina senaste teorier om vem man är?

Varför måste man definiera sig? Det är väl helt naturligt att man förändras och inte är likadan jämt? Eller har somliga mindre homogen och kontinuerlig personlighet än andra?

Jag har också svårt att definiera mig själv utom just för stunden. När jag rensar min inkorg på gamla mejlinglisteinlägg och uppdaterar hemsidan finner jag att jag inte alls tycker eller upplever saker likadant nu som bara för några år sen. Värst är det när man vill helt olika saker olika dagar och därför aldrig kan bestämma sig för vad man ska satsa på eftersom det som känns jätteinspirerande ena veckan kan kännas som rena tortyren veckan efter.

Jag håller med Kvasir, och man har "bilder" av vem man var, vem man är och vem man vill bli. Det är svårt att undvika att tänka på alla dessa nyanser samtidigt. Nu är jag inte rädd för det, men jag ser det som en utveckling när det känns så. Men visst är det skrämmande, man kommer i rytm med sin egen existens. Det kan bli mycket att ta in.

Jag vill alltid göra det perfekta valet, valet som jag anser vara "rätt" och "gott". Men det är inte alltid man kan göra det, ibland hamnar man snett och därför misslyckas med att uppehålla bilden man har av sig själv. Det är en omöjligt uppgift, vi är inte mekaniska hur robotiserade vi aspergare än framställs. Om vi nu ser det som en del av Aspergers syndrom. Faktum är att det förmodligen är ett mänskligt problem. Men kanske har de flesta av oss självinsikten att resonera kring det. Det är en livslång strävan att förstå sig på sitt eget liv.

Av det mesta som har hänt mig så har jag accepterat att mycket beror på omständigheter. Men jag frågar mig också om det är en ursäkt, förnekelse eller om det faktiskt är så det är. Sådana frågor tycker jag är nyttiga att ställa. Det pekar ju på att man åtminstone har insikten.

När det gäller principer så vet jag exakt vem jag är, men är jag snäll eller elak? Är jag självisk eller omtänksam? Det är frågor jag kommer leva med livet ut, tror jag.

Vissa saker hos mig har aldrig förändrats, det som har förändrats har jag själv förändrat - men kanske inte på grund av något jag själv varit en del av. Jag gör mina val medveten om varför jag gör valen, men valen i sig skapas ju innan jag vet om att jag gör det valet.

Allt är allvarligt "fel", därför lever jag för att försöka göra det mesta "rätt" under tiden jag har. Jag ser min nya inriktning i livet som en andra chans, då min tonårsperiod var en svår period. But here I am.

Ibland står jag framför spegeln, tittar på spegelbilden och frågar: Who are you?

Du är inte helt ensam om problemet. Heh.

Inger
Jo, visst byter man åsikt och förändras/utvecklas. Men det är inte riktigt det jag menar. Jag menar personlighet, själ, den man är. Vissa beskriver sig som t.ex "öppen, positiv, pratsam, försiktig" etc, etc. Det är det där som kan skifta från dag till dag för mig, eller rättare, jag är aldrig säker på vad som egentligen är jag. Det är grunderna som inte finns där, eller som det finns för många varianter av.

Jag vet inte om jag är positiv eller negativ, jag vet inte om jag är en öppen person, jag vet inte om jag är omtänksam, jag vet inte om jag är medkännande, jag vet inte om jag är är en lugn eller hetsig person... (kan hålla på sådär hur länge som helst)
Jag vet inte vem jag är i grunden, jag vet inte vilken personlighet som faktiskt är jag, för det skiftar hela tiden och ingen känns rätt eller självklar.

Precis som mina tankar virrar så virrar jag på rätt bra här också ser jag. Ber om ursäkt för att jag svamlar så förbaskat.

Svamla på du. Om du prompt måste definiera dig själv så kan du ju satsa på föränderlig.

Och man kan ju faktiskt ha många motstridiga egenskaper samtidigt, det måste inte vara antingen eller.

Inger skrev:Svamla på du. Om du prompt måste definiera dig själv så kan du ju satsa på föränderlig.

Du tänker inte på det här överhuvudtaget?

Inger skrev:Svamla på du. Om du prompt måste definiera dig själv så kan du ju satsa på föränderlig.

Det lär nog passa rätt bra, ja.

Det vore liksom ok allting om det inte skrämde mig så förbaskat. Det handlar inte bara om det som finns i mig. Vissa dagar uppför jag mig som en person, andra dagar som en helt annan och vidare dagar som ytterligare en annan - etc.
Personlighetsförändringar helt enkelt. Jag kan se och höra det inifrån, men jag kan inte stoppa det.
Jag måste inte prompt definiera mig, jag nöjer mig med att kunna vara samma människa varje dag och inte alternera mellan en hel massa olika människor.

earlydayminer skrev:Du tänker inte på det här överhuvudtaget?

Jag? Jo, men jag har nog börjat vänja mig vid att växla mellan olika tillstånd och försöker följa med flödet istället för att kämpa emot och boxa in. Men det är ett handikapp om man ska ha med omvärlden att göra eftersom de brukar förvänta sig att man är ungefär likadan jämt.

Inger skrev:

earlydayminer skrev:Du tänker inte på det här överhuvudtaget?

Jag? Jo, men jag har nog börjat vänja mig vid att växla mellan olika tillstånd och försöker följa med flödet istället för att kämpa emot och boxa in. Men det är ett handikapp om man ska ha med omvärlden att göra eftersom de brukar förvänta sig att man är ungefär likadan jämt.

Ja, det där med omvärlden har jag fått vara med om ett antal gånger.

För några månader sen kom det fram en gammal skolkamrat och sa, "du är inte lika biffig längre, du har ju blivit värsta nörden!". Skum sak att säga, men:

"Så kan det gå", svarade jag.

Bra svar!

Jag har och har haft samma problem. Det försvinner när jag umgås och är med människor i en situation. Då känns det som att jag fungerar. Men sen om någon ringer mig när jag är "ledig" så är jag inte längre samma person.

Kan nog ligga mycket problem bakom känslan. Bland annat ens person, fast som tahlia skrev så har problemen blivit större och jag känner mig mer främmande inför mig själv ju mer tiden går.
Om jag skulle gissa saker som gör att jag har dessa problem så skulle det kunna vara medicinen, obearbetade trauman, erfarenheten av misslyckade relationer blir större. Dvs man blir mindre naiv.

Lustigt att en del som skriver här på forumet som är 5-10 år yngre än mig känner jag igen mig i, hur de glatt välkomnar världen, och hur känslan av oskuldsfullhet numera är försvunnen. Jag känner mig ganska ofta som en grinig gammal gubbe,,

tahlia skrev:Frågan är... är det fler som känner så här? Eller finns det en risk att det är något mer eller mindre allvarligt fel någonstans?

Om jag backar bandet några år så skulle svaret blivit ett klart ja.
Vilket jag så här i efterhand kan se berodde på att man varit låst under lång tid, inte kunnat svänga ut. För att man var tvungen att fixa hemmiljön 110% av tiden för barnens skull.

Har jag förstått dig rätt så är du i en liknande situation nu, ett kaotiskt helvete där dina barn riskerar att fara illa om du släpper ditt fokus fem minuter.

tahlia jag känner igen mig väldigt väl i det du beskriver! Jag tror jag förstår vad du menar. Jag reflekterar själv över det ofta, att jag är så föränderlig. Att det finns så många "jag" som trängs i mig. Och den där ambivalensen känner jag också igen. Jag är lika full av motsägelser jag. Vem man är kan skifta från en dag till en annan.