Efter att min dotter fick sin autismdiagnos började jag fundera över mina egna svårigheter. Så jag påbörjade en personlig resa som har pågått i över fyra år, till och från. Jag har läst allt jag kunnat komma över – självbiografier och mer seriös litteratur, från Autism Feels av Orion Kelly till The Complete Guide to Asperger’s Syndrome av Tony Attwood.

Jag har gjort alla tester från hemsidan Embrace Autism, om och om igen, varje gång med en mer kritisk och ifrågasättande inställning. Jag har funderat i timmar på varje fråga, gjort listor över drag och svårigheter, pratat med vänner och föräldrar, och gått igenom nästan hela mitt liv – från tidig barndom till nu – för att försöka förstå. Jag har också diskuterat DSM-kriterierna, mina egenskaper och allt som inte riktigt "passar in" med ChatGPT.

Jag är 50+ och växte upp i en miljö där psykisk avvikelse var ett stort tabu. I tonåren flyttade jag till ett annat land där både språk och kultur var väldigt annorlunda – men där det fortfarande var svårt att vara "avvikande". Senare kom jag till Sverige. Här är människor lugnare, gatorna tystare, och det känns som att det finns större acceptans för den som inte följer normen.

Jag har alltid känt mig annorlunda – som om alla andra fick en "manual för livet", men jag bara fick ett reklamblad. När jag ser tillbaka på min uppväxt inser jag att jag har utvecklat många små och stora strategier för att klara livet så smidigt som möjligt. Men känslan av att vara annorlunda har aldrig försvunnit. Och kanske finns det bara en förklaring till det: att jag faktiskt är autistisk.

Jag har ett jättebra ingenjörsjobb, och hela företaget uppskattar mig. Jag hinner med allt och mer därtill. Ja – mitt jobb är också mitt specialintresse, så jag brinner för det utan att bli utbränd. Jag har en dotter som jag har fin kontakt med, ett eget hem, och står stadigt på mina ben. Jag har bra vänner och tillräckligt med tid för mig själv.

Mitt dilemma är att jag tvekar inför att sätta "autism"-etiketten på mig själv. Jag vill gärna – men tänk om jag inte "duger"? För att stilla den här oron funderar jag på att göra en privat utredning. Jag är inte ute efter stöd, och jag tänker inte skylta med en eventuell diagnos. Jag har det redan så bra som jag någonsin kunnat önska mig. Men frågan kvarstår: är det värt att göra en utredning – trots kostnaden – bara för att få bekräftelse? Eller ska jag fortsätta gå i tvekan resten av mitt liv?

Proximableu skrev:Efter att min dotter fick sin autismdiagnos började jag fundera över mina egna svårigheter. Så jag påbörjade en personlig resa som har pågått i över fyra år, till och från. Jag har läst allt jag kunnat komma över – självbiografier och mer seriös litteratur, från Autism Feels av Orion Kelly till The Complete Guide to Asperger’s Syndrome av Tony Attwood.

Jag har gjort alla tester från hemsidan Embrace Autism, om och om igen, varje gång med en mer kritisk och ifrågasättande inställning. Jag har funderat i timmar på varje fråga, gjort listor över drag och svårigheter, pratat med vänner och föräldrar, och gått igenom nästan hela mitt liv – från tidig barndom till nu – för att försöka förstå. Jag har också diskuterat DSM-kriterierna, mina egenskaper och allt som inte riktigt "passar in" med ChatGPT.

Jag är 50+ och växte upp i en miljö där psykisk avvikelse var ett stort tabu. I tonåren flyttade jag till ett annat land där både språk och kultur var väldigt annorlunda – men där det fortfarande var svårt att vara "avvikande". Senare kom jag till Sverige. Här är människor lugnare, gatorna tystare, och det känns som att det finns större acceptans för den som inte följer normen.

Jag har alltid känt mig annorlunda – som om alla andra fick en "manual för livet", men jag bara fick ett reklamblad. När jag ser tillbaka på min uppväxt inser jag att jag har utvecklat många små och stora strategier för att klara livet så smidigt som möjligt. Men känslan av att vara annorlunda har aldrig försvunnit. Och kanske finns det bara en förklaring till det: att jag faktiskt är autistisk.

Jag har ett jättebra ingenjörsjobb, och hela företaget uppskattar mig. Jag hinner med allt och mer därtill. Ja – mitt jobb är också mitt specialintresse, så jag brinner för det utan att bli utbränd. Jag har en dotter som jag har fin kontakt med, ett eget hem, och står stadigt på mina ben. Jag har bra vänner och tillräckligt med tid för mig själv.

Mitt dilemma är att jag tvekar inför att sätta "autism"-etiketten på mig själv. Jag vill gärna – men tänk om jag inte "duger"? För att stilla den här oron funderar jag på att göra en privat utredning. Jag är inte ute efter stöd, och jag tänker inte skylta med en eventuell diagnos. Jag har det redan så bra som jag någonsin kunnat önska mig. Men frågan kvarstår: är det värt att göra en utredning – trots kostnaden – bara för att få bekräftelse? Eller ska jag fortsätta gå i tvekan resten av mitt liv?

bra egen utredning, men om du inte behöver göra en ska du kanske överväga att inte göra en, den stigmatisering och dyl många kan känna efter en sådan, kan ibland göra mer skada än nytta, så har man arbete och någorlunda funktion i sitt liv, kan det bara lägga mer börda på livet, men funkar inget, man känner sig isolerad och misslyckad, så kan det vara en annan sak

Eftersom du arbetar som ingenjör så har du råd att göra en privat utredning. I ditt ställe skulle jag göra det.

För att slippa grubbla resten av ditt liv. Men var beredd på att du kanske bara får "diagnosen" drag av autism.

Stigmatiseringen skulle jag inte oroa mig för. Du behöver inte berätta om ev diagnos på arbetet el för dina vänner och bekanta. Den enda du behöver berätta för är din dotter, så hon får veta varifrån hon fått sin autism ifrån.

Alien skrev:Eftersom du arbetar som ingenjör så har du råd att göra en privat utredning. I ditt ställe skulle jag göra det.

hur seriösa privata utredningar är låter jag vara osagt, men det jag tänker på är hur ännu mera grubblande man kan bli efter att vänt ut och in på sig själv, utredningar kan bli katastrof för många och en ytterligare börda, likaväl som det naturligtvis finns bra gjorda, men har man någorlunda ordning i sitt liv kanske man skall avvakta, det kan vara ett lotteri, speciellt som AS och de som dessutom har en introvert läggning

Tack alla för input! Jag uppskattar det verkligen!
Det blev som jag anade – att jag troligen skulle få diagnosen 'autistiska drag'. Kanske är det tillräckligt för mig, eftersom jag inte har något tydligt behov av stöd. Och för att få en formell Autism 1-diagnos krävs ju just det – ett påvisbart stödbehov.

Jag har lyckats få ett jobb som passar min autistiska hjärna mycket bättre. Jag får stöd från vänner, har tid att vila hemma och lever ett liv där kraven från min sociala omgivning är låga. De få personer jag umgås med accepterar mig som jag är.

Missförstå mig inte – jag har svårigheter och begränsningar. Jag är överkänslig och lever med konstant oro och återkommande ångest. Tidigare i livet var det betydligt svårare att hantera allt, även om jag på något sätt klarade mig. Idag har jag utvecklat strategier för att undvika situationer där jag skulle behöva stöd.

Och ja – jag skulle nog vara gladare och använda mindre mental energi om någon fanns med som stöd i sociala situationer eller i kontakt med myndigheter. Men just nu känns det inte nödvändigt.

Frågan som ändå dröjer kvar är: Är jag bara lat och försöker inte tillräckligt hårt för att vara 'normal'? Eller är jag en av alla de med Asperger som gått under radarn?

Uttrykte fel : jag anar att det kan vara så att jag kommer få 'autistiska drag'

Om man måste anstränga sig hårt för att vara/verka normal, då är man inte normal.

Det är nog många med AS som haft arbete och därför gått under radarn hela livet.

Det finns också något som kallades "subklinisk Asperger".

https://www.aspergerforum.se/vad-ar-sub ... t7751.html
https://www.aspergerforum.se/bok-konfli ... 19267.html
https://www.aspergerforum.se/subklinisk ... 47932.html

Tack för svar, Alien!
Du säger något jag själv inte lyckats formulera: ”Om man måste anstränga sig hårt för att vara/verka normal, då är man inte normal.”
Det är exakt så det känns. Det är först nu i vuxen ålder, med bättre omgivning och egna rutiner, som jag har lyckats få balans. Men ansträngningen är fortfarande där, bara mer välmaskerad.

Tack också för länkarna! Jag har börjat läsa om subklinisk Asperger, och det är väldigt igenkännbart. Det är som att jag har tillräckligt många strategier och ett liv anpassat efter mina behov, så symptomen “syns mindre”, men de finns där varje dag.

Jag uppskattar verkligen detta forum – det hjälper mig att lägga fler bitar i pusslet.

Tack alla som svarade! Jag fick diagnos en vecka sedan.

Hur känns det att ha fått diagnosen då, är det en lättnad el en sorg?

Hej, Alien!
Det är konstig känsla. Jag vet inte riktigt, det kanske har inte landat ännu. Jag fick mycket insyn i min egen hjärna under utredning, det var den formell utredning som varade sammanlagt 9 timmar.
Ja, jag känner glädje att jag inte kommer att grubbla mycket, fast min kompis Imposter Syndrome hälsar ibland. Jag är glad att min egen insyn i mitt eget liv har varit korrekt. Det är bra med validering, dessutom det var första gången jag har pratat med levande människa om mina svårigheter.
Sen är det en del av sorg. Ibland känns att det är bättre att glömma vad som hände i livet innan diagnos. Det ungefär som att försöka inte tänka på gamla misslyckade relationer.

I alla fall, saken är gjord, bättre nu än aldrig. Nu kan jag hänga min oro i skåpet och börja att kolla på framtid med nya ögonen.

Tack för support, i alla fall. Det var värt att göra utredningen.

Ja, då är det bara att säga grattis!

Just avd Allt om Asperrger är en riktig guldgruva där man läsa saker som man känner igen sig, intressanta fakta, saker som är träffande och roliga m m.

Vi var ju flera medlemmar här förr så det skrevs mera här då.