Jag skulle spontant säga att det är helt normalt att ofta använda ord som "jag", "mig" och "mitt" i informella sammanhang som t.ex. i mail till närstående. Då behöver man ju inte tänka på att variera sitt språkbruk, och det är rätt naturligt att mycket av det man skriver handlar om en själv (fast man bör förstås även visa intresse för motparten).

I mera formella sammanhang så är det ju inte så ofta man avhandlar sig själv annat än i rena självbiografier. Ska man skriva en självbiografisk text så kan man antingen bestämma sig för att innehållet är viktigare än formen, eller så får man anstränga sig för att hitta olika sätt att hänvisa till sig själv så att det blir mindre upprepningar av samma pronomen.

Jag tror inte att det är typiskt för autismspektrumproblematik att använda personliga pronomen i första person, snarare tvärtom. Däremot är det nog så att personer med autismspektrumdiagnoser kan vara mera benägna att hålla fast vid samma ämne i tal eller skrift längre än personer utan diagnos. Och om då ämnet är man själv, ja då blir det mycket "jag". Så tror jag att det är.

Jag var otroligt självupptagen som barn, pratade hela tiden om mig själv, hade ett otroligt bekräftelsebehov och tänkte inte alls på vad någon annan tyckte, tänkte och kände - såvida det inte var en familjemedlem. Detta pågick ända till tolvårsåldern. Jag insåg plötsligt hur udda jag var och att jag betedde mig ”felaktigt”, att jag sårade andra. Därefter var jag mer introvert och blyg, men jag har än idag svårt att börja en mening med någonting annat än ”Jag…”

Begreppet autism myntades av den schweiziske psykiatrikern Eugen Bleuler och betyder själv-försjunkenhet eller upptagenhet. Ordet kommer från det grekiska ordet αυτος (Autos), som betyder "själv".

-Wikipedia

Intressant forskning som berör det tråden handlar om:

http://expertsvar.se/4.fe857aa117caa4268380000.html?prid=16056

Alla saker som diskuteras i tråden är enligt min uppfattning relaterade till samma skillnad i evolutionär miljö.

NTs har en preferens att fråga andra om olika saker de vill veta. Aspies har en preferens att tala om det de vill att andra ska veta (och inte fråga andra om saker). Dessa skillnader i preferenser hör ihop med livsmiljö. NTs är anpassade till stora, överlappande grupper, Aspies till slutna grupper. Det är oxå därför detta inte är en slags egotripping som någon varit inne på, och därför som Aspies generellt har mer empati emot svaga grupper, och oftare verkar vara vänster politiskt. Det hänger absolut ihop om man ser det på rätt sätt och inte bara som en defekt.

Angående pronomen, så är det nog en skillnad som inte hör ihop med funktionsnivå. Jag använde ofta vi istället för jag som barn / ungdom, och kan fortfarande komma på mig att göra detta. I fallet pronomen så tror jag att Aspies inte är anpassade till de pronomen som NTs har naturligt. Vissa av oss skulle troligen använda andra typer av pronomen, vilka är svårt att veta.

Windfarne skrev:Intressant forskning som berör det tråden handlar om:

http://expertsvar.se/4.fe857aa117caa4268380000.html?prid=16056

Ja, det stämmer nog relativt bra. Egentligen så är pronomen onödiga språkelement. Jag kan nog slå vad om att autistiska texter innehåller bra mycket mindre vi-dom än NTs texter (t.o.m. när Aspies referar till NTs så använder de inte vi-dom utan oftast just NT och Aspies).

Då passar detta in i teorin jag presenterade tidigare. Vissa Aspies använder inte vi-dom naturligt eftersom de är anpassade till en miljö utan överlappande grupper. Jag tror att det är just därför som jag använder vi istället för jag naturligt om aktiviteter även om jag gör dem själv.

Windfarne skrev:

Begreppet autism myntades av den schweiziske psykiatrikern Eugen Bleuler och betyder själv-försjunkenhet eller upptagenhet. Ordet kommer från det grekiska ordet αυτος (Autos), som betyder "själv".

-Wikipedia

Stämmer bra in på min 11 åriga dotter (autism/adhd). Det är bara hon som gäller i alla väder, hon skulle aldrig få för sig att tex hämta något åt en kompis om hon inte hade ett egenintresse i att göra så. Det är hon hon hon som gäller. Det är hon i hennes lilla värld, ibland får vi komma och hälsa på men aldrig utan att hon vill ha ut något av det...

Blev fel

jag hade en tendens i tonåren att i synnerhet i skrift (detta också under en period när jag var mycket socialt utstött och knappt kommunicerade annat än brevledes/på internet) referera till mig själv som "hon". har senare fått höra att detta skulle vara ett utslag av extremt låg självkänsla - att jag liksom inte ville befatta mig med min egna person ens när jag faktiskt talade om mig själv.
jag kan än idag känna att jag har svårt för en (egen) text med för många "jag", och helt enkelt som ts tog upp, utelämna pronomen i vissa meningar för att verka mindre självcentrerad. frågan är om det är en rest från mitt tidigare tredjepersonande, eller någon slags språklig preferens (mer variation).
min upplevda självcentrering är alltså just självupplevd, det är ingen som någonsin sagt till mig att jag "bara pratar om mig själv hela tiden". utom möjligen en och annan illvillig mobbare, men de ska man för tusan inte lyssna på!

Jag är lite osäker här i forumet och faller ofta in i beteendet att rapa upp fakta och upplevelser om och kring mig själv. Som nu t.ex..

Minst krävande för mig tror jag, men säkert tröttsamt för den som läser.