rdos skrev:

Toblerone skrev:Det skulle tala mot all utvecklingspsykologi som jag har läst. Och mot föräldrars erfarenhet. Du har inga barn, antar jag? När det gäller väldigt små barn, bebisar alltså, då är det jätteviktigt med ögonkontakten. Om en bebis inte får denna spegling/bekräftelse så uppstår en anknytningsstörning. Och det är en ganska allvarlig psykisk störning som inte uppstår så ofta. Så det blir knappast ofta så. Det du skrev låter som om du menar att det händer ofta?

Fast nu var det ju så att studien inte mätte ögonkontakt med vårdnadshavare utan en fullkomlig främling.

Jag bryr mig inte så mycket om den studien, jag pratade allmänt här. Jag har också haft barn med anknytningsstörning som elever. Och mina barn har ibland haft såna kamrater i specialklass t.ex. Jag säger bara att det ger allvarliga psykiska problem om mamman inte kan knyta an till barnet. Sedan vet jag inte om kanske svårt autistiska barn ger så lite respons, så att det inte går.

Toblerone skrev:Det var bara en av oändlig många studier. Men behöver jag verkligen leta upp dem?

Det behöver du nog. Den där slutsatsen man drar är totalt ologisk för mig.

Toblerone skrev:Tror du att en liten bebis har funderingar på om den betraktas som konstig om den tittar i ögonen för mycket. Du har själv barn, du vet att ett sånt litet barn inte kan tänka så!

Fast det var ju inte det som var problemet med studien. Problemet är att de använder en främling som barnet inte har någon anknytning till för att mäta ögonkontakt. Redan ett litet neurodiverst barn är programmerat för att titta mest på de det har ankytning till och tycker om, och undviker ögonkontakt med personer det inte känner. Att det är så kan jag definitivt bekräfta även när mina barn vara små. Det är likadant som det fungerar när de är vuxna. Så vad man dokumenterat är att även små neurodiversa barn undviker ögonkontakt med folk de inte känner. De har inte på något vis dokumenterat hur ögonkontakten med vårdnadshavare ser ut.

Toblerone skrev:Och varenda person med lågfungerande autism, oavsett ålder, kommer inte heller att bry sig om vad andra tycker. Jag har för mig att man har gjort forskning också som har visat att man kan förbättra autism om man på något sätt får autistiska barn att titta folk i ögonen mera. Dvs. att inte se folk i ögonen ger värre autism-symptom.

Det vore mycket bättre om man fattat det här med stirrande och selektiv ögonkontakt. Då kanske man kommit någonvart.

StefanJC skrev:

Toblerone skrev:

StefanJC skrev: Vid två till tre månaders ålder börjar man uppleva att ögonkontakten inte är uppskattad.
Man får ingen speglingseffekt/bekräftelse och tappar därför motivation.

Det skulle tala mot all utvecklingspsykologi som jag har läst. Och mot föräldrars erfarenhet. Du har inga barn, antar jag? När det gäller väldigt små barn, bebisar alltså, då är det jätteviktigt med ögonkontakten. Om en bebis inte får denna spegling/bekräftelse så uppstår en anknytningsstörning. Och det är en ganska allvarlig psykisk störning som inte uppstår så ofta. Så det blir knappast ofta så. Det du skrev låter som om du menar att det händer ofta?

Jag menade inte så som du tolkade det. Men det var inte du
som misstolkade mig, det var jag som uttryckte mig fel.
Jag menar att det det händer väldigt sällan men att det kan
hända. Håller med det du skriver nu senast.

Jag tolkade det som att du skrev att det är omöjligt för bebisar
uppleva brist av acceptans och förklarade därför hur det kunde
gå till. Att det är möjligt.

Okej. Nej, jag menade inte att de inte kan uppleva en brist på acceptans, jag menade att de inte kan tänka: Folk kanske inte accepterar mig om jag stirrar, så det är bättre att jag tittar bort!

Så avancerat är inte deras tankesätt än, det kommer betydligt senare.

Toblerone skrev:Jag bryr mig inte så mycket om den studien, jag pratade allmänt här. Jag har också haft barn med anknytningsstörning som elever. Och mina barn har ibland haft såna kamrater i specialklass t.ex. Jag säger bara att det ger allvarliga psykiska problem om mamman inte kan knyta an till barnet. Sedan vet jag inte om kanske svårt autistiska barn ger så lite respons, så att det inte går.

Jag kan ha många olika tankar kring varför det kan bli så. T.ex. att mamman är NT och inkompatibel, barnet blivt omplacerat eller rent av att barnet inte tycker om sin mamma.

Jag har inga problem med att titta på personer jag pratar
med så länge dom inte känner sig obekväma. Om andra
har problem med ögonkontakt och kallar det "stirrande"
eller "glo" så är dom inga jag vill umgås med. Win-win

Förut brukade jag flacka med blicken och titta från öga
till öga som funktionsnedsatta NT men varför ska jag
bete mig som ett fån när det inte är jag som är störd?

Autister som haft problem med ögonkontakt har på något
sätt blivit tillfälligt botade när dom umgåtts med mig. När
jag visat och berättat att jag inte har något problem med
ögonkontakt har dom kunnat titta mig i ögonen utan att
ens flacka med blicken. Viktig funktionsuppsättning som
borde vara evolutionär fördel.

StefanJC skrev:Autister som haft problem med ögonkontakt har på något
sätt blivit tillfälligt botade när dom umgåtts med mig. När
jag visat och berättat att jag inte har något problem med
ögonkontakt har dom kunnat titta mig i ögonen utan att
ens flacka med blicken. Viktig funktionsuppsättning som
borde vara evolutionär fördel.

Häftigt.

rdos skrev:

Toblerone skrev:Det var bara en av oändlig många studier. Men behöver jag verkligen leta upp dem?

Det behöver du nog. Den där slutsatsen man drar är totalt ologisk för mig.

Nej.... det här är ju det enklaste i världen. Det borde t.o.m. du hålla med om, trots att du brukar krångla till. *no offense*
Vad jag menar är att det väl är självklart att en bebis - som jag skrev tidigare - inte kan tänka: Folk kanske tycker att jag stirrar, så det är bäst jag tittar bort.

Och en utvecklingsstörd kan inte tänka så heller och inte heller en lågfungerande autist som är inne i sin egen värld. Så det är bara högfungerande Aspies som kanske kan tänka så. Men det här med bristande ögonkontakt finns ju genom hela autismspektrum och i alla åldrar. Så det är väl osannolikt att det skulle ha helt olika anledningar. Det är väl mer sannolikt att det har samma anledning genom hela autismspektrum? Och då kan det inte vara ett medvetet val eftersom så många inte är kapabla till det.

Däremot - det du kallar för neurodiversa, det är just inte bara folk inom autismspektrum, utan det är även folk som är mer åt ADHD-hållet och det kan ju ingå en hel del som även har AS-diagnos. Så visst, i det här forum kan det säkert vara lite olika. Alla har säkert inte det. Just för att de inte är "rent autistiska".

rdos skrev:

Toblerone skrev:Jag bryr mig inte så mycket om den studien, jag pratade allmänt här. Jag har också haft barn med anknytningsstörning som elever. Och mina barn har ibland haft såna kamrater i specialklass t.ex. Jag säger bara att det ger allvarliga psykiska problem om mamman inte kan knyta an till barnet. Sedan vet jag inte om kanske svårt autistiska barn ger så lite respons, så att det inte går.

Jag kan ha många olika tankar kring varför det kan bli så. T.ex. att mamman är NT och inkompatibel, barnet blivt omplacerat eller rent av att barnet inte tycker om sin mamma.

Tillåt mig att tvivla. Jag tror den enda anledningen varför det blir så är att mamman inte kan ge respons till barnet. Barnet behöver den responsen. Kan hända att vissa inte behöver det lika mycket. Och varför hon inte kan ge respons - det kan vara att hon inte har fått tillräckligt med uppmärksamhet som barn och hon inte känner sig redo att ta hand om ett barn. I regel har mammor en instinkt att ta hand om sina barn, precis som djur har. Man tittar i ögonen, härmar/speglar barnet, man pratar glatt och lite barnsligt. Jag minns när jag hade mitt första barn - det där kom så automatiskt, jag kunde inte ha gjort något fel där. Det var ändå barnet som styrde.

Toblerone skrev:

rdos skrev:

Toblerone skrev:Det var bara en av oändlig många studier. Men behöver jag verkligen leta upp dem?

Det behöver du nog. Den där slutsatsen man drar är totalt ologisk för mig.

Nej.... det här är ju det enklaste i världen. Det borde t.o.m. du hålla med om, trots att du brukar krångla till. *no offense*
Vad jag menar är att det väl är självklart att en bebis - som jag skrev tidigare - inte kan tänka: Folk kanske tycker att jag stirrar, så det är bäst jag tittar bort.

Och en utvecklingsstörd kan inte tänka så heller och inte heller en lågfungerande autist som är inne i sin egen värld. Så det är bara högfungerande Aspies som kanske kan tänka så. Men det här med bristande ögonkontakt finns ju genom hela autismspektrum och i alla åldrar. Så det är väl osannolikt att det skulle ha helt olika anledningar. Det är väl mer sannolikt att det har samma anledning genom hela autismspektrum? Och då kan det inte vara ett medvetet val eftersom så många inte är kapabla till det.

Ähum.

Fel diskussion. Jag har inte påstått att autistiska barn medvetet skulle tänka att de ska titta bort.

Tar det från början igen....

Redan från början så är neurodiversa (och autistiska) barn programmerade att titta mer på folk de gillar och har ankyntning med än på andra. Speciellt så tittar de väldigt ogärna på folk de tycker illa om. Redan från början så använder neurodiversa barn mer och längre ögonkontakt med folk de gillar mycket än typiska gör. Så länge de befinner sig bland föräldrar och nära anhöriga så fungerar det här alldeles utmärkt, men om man mäter deras ögonkontakt med främlingar så kommer man självklart att se en nedåtgående trend under tiden de skapar stark anknytning med föräldrarna. Så de resultat man fått är helt i linje med vad man förväntar, och om andra studier använt samma metodik så bör de kommit fram till detsamma. De har helt enkelt dragit en felaktig slutsats ifrån sin studie för att de inte förstår den här dynamiken.

När dessa individer hamnar i skolan och hittar någon främling de kanske gillar skarpt så använder de för mycket ögonkontakt, och blir då anklagade för att stirra. Detta kontrar de antingen med att lära sig hur mycket ögonkontakt man får använda med en främling, eller genom att sluta titta på folk. Speciellt när det gäller potentiella partners så är det en hel del som lärt sig att använda upprepad ögonkontakt istället för "stirrande". Men det är som sagt ett inlärt beteende för att slippa anklagelser om att glo på folk.

Så lägg alltså märke till att detta är två helt olika processer som inträffar vid olika tidpunkter.

Toblerone skrev:Tillåt mig att tvivla. Jag tror den enda anledningen varför det blir så är att mamman inte kan ge respons till barnet. Barnet behöver den responsen. Kan hända att vissa inte behöver det lika mycket. Och varför hon inte kan ge respons - det kan vara att hon inte har fått tillräckligt med uppmärksamhet som barn och hon inte känner sig redo att ta hand om ett barn. I regel har mammor en instinkt att ta hand om sina barn, precis som djur har. Man tittar i ögonen, härmar/speglar barnet, man pratar glatt och lite barnsligt. Jag minns när jag hade mitt första barn - det där kom så automatiskt, jag kunde inte ha gjort något fel där. Det var ändå barnet som styrde.

Jag ska nog inte engagera mig för mycket i den här diskussionen, men för mig är det rätt så uppenbart att neurotyper är totalt oförmögna att avgöra anknytning mellan neurodiversa. Vilket lett till en mängd horribla omhändertaganden av barn. Tyvärr.

Kan väl bara konstatera att om man inte ens förstår så elementära saker som selektiv ögonkontakt i neurodiversitet så bör man nog inte framstå som auktoritet på området (inte riktat till dig, utan till de som tror sig förstå det hela).

rdos skrev:

StefanJC skrev:Autister som haft problem med ögonkontakt har på något
sätt blivit tillfälligt botade när dom umgåtts med mig. När
jag visat och berättat att jag inte har något problem med
ögonkontakt har dom kunnat titta mig i ögonen utan att
ens flacka med blicken. Viktig funktionsuppsättning som
borde vara evolutionär fördel.

Häftigt.

En tjej som kände sig så bekväm med att titta mig i ögonen
att hon kunde prata samtidigt avbröt sig själv plötsligt och
frågade mig plötsligt: -Vad ville du säga? Jag blev förvånad
och undrade varför hon trodde det. -Jag såg på dina ögon
att du kom på något, det gick som upp ett ljus! Jag blev
väldigt förvånad men kunde ändå fråga hur hon kunde se
att jag ville berätta VAD till henne. -Det var lätt att se, jag vet
inte hur, kanske något med pupillen eller glansen!

Hon var den första aspie jag träffade och det var från henne
jag lärde mig vad det innebar. Jag visste inget om asperger
då förutom att aspergare var onda, elaka och störda. Min
inställning till AS ändrades helt och jag önskar alla fick veta
sanningen

rdos skrev:

Toblerone skrev:

rdos skrev:
Det behöver du nog. Den där slutsatsen man drar är totalt ologisk för mig.

Nej.... det här är ju det enklaste i världen. Det borde t.o.m. du hålla med om, trots att du brukar krångla till. *no offense*
Vad jag menar är att det väl är självklart att en bebis - som jag skrev tidigare - inte kan tänka: Folk kanske tycker att jag stirrar, så det är bäst jag tittar bort.

Och en utvecklingsstörd kan inte tänka så heller och inte heller en lågfungerande autist som är inne i sin egen värld. Så det är bara högfungerande Aspies som kanske kan tänka så. Men det här med bristande ögonkontakt finns ju genom hela autismspektrum och i alla åldrar. Så det är väl osannolikt att det skulle ha helt olika anledningar. Det är väl mer sannolikt att det har samma anledning genom hela autismspektrum? Och då kan det inte vara ett medvetet val eftersom så många inte är kapabla till det.

Ähum.

Fel diskussion. Jag har inte påstått att autistiska barn medvetet skulle tänka att de ska titta bort.

Tar det från början igen....

Redan från början så är neurodiversa (och autistiska) barn programmerade att titta mer på folk de gillar och har ankyntning med än på andra. Speciellt så tittar de väldigt ogärna på folk de tycker illa om. Redan från början så använder neurodiversa barn mer och längre ögonkontakt med folk de gillar mycket än typiska gör. Så länge de befinner sig bland föräldrar och nära anhöriga så fungerar det här alldeles utmärkt, men om man mäter deras ögonkontakt med främlingar så kommer man självklart att se en nedåtgående trend under tiden de skapar stark anknytning med föräldrarna. Så de resultat man fått är helt i linje med vad man förväntar, och om andra studier använt samma metodik så bör de kommit fram till detsamma. De har helt enkelt dragit en felaktig slutsats ifrån sin studie för att de inte förstår den här dynamiken.

När dessa individer hamnar i skolan och hittar någon främling de kanske gillar skarpt så använder de för mycket ögonkontakt, och blir då anklagade för att stirra. Detta kontrar de antingen med att lära sig hur mycket ögonkontakt man får använda med en främling, eller genom att sluta titta på folk. Speciellt när det gäller potentiella partners så är det en hel del som lärt sig att använda upprepad ögonkontakt istället för "stirrande". Men det är som sagt ett inlärt beteende för att slippa anklagelser om att glo på folk.

Så lägg alltså märke till att detta är två helt olika processer som inträffar vid olika tidpunkter.

Jo, det gör du. Du påstår att de gör det medvetet. Se det fettryckta där uppe. Är det inte medvetet om man bestämmer sig att sluta titta på folk för att det inte verkar vara accepterat. Det är just detta som ett spädbarn, en utvecklingsstörd eller en lågfungerande autist inte kan göra. Ändå undviker de ögonkontakt. Så det sannolika är att det finns en gemensam orsak. Och det kan då inte vara någon "anpassning" till samhället, för det klarar bara dem mest högfungerande.

Jag kan leta efter fler studier senare om det behövs - måste iväg nu - men det borde inte behövas då det är en av dem mest kända tecken på autism att undvika ögonkontakt.

StefanJC skrev:

rdos skrev:

StefanJC skrev:Autister som haft problem med ögonkontakt har på något
sätt blivit tillfälligt botade när dom umgåtts med mig. När
jag visat och berättat att jag inte har något problem med
ögonkontakt har dom kunnat titta mig i ögonen utan att
ens flacka med blicken. Viktig funktionsuppsättning som
borde vara evolutionär fördel.

Häftigt.

En tjej som kände sig så bekväm med att titta mig i ögonen
att hon kunde prata samtidigt avbröt sig själv plötsligt och
frågade mig plötsligt: -Vad ville du säga? Jag blev förvånad
och undrade varför hon trodde det. -Jag såg på dina ögon
att du kom på något, det gick som upp ett ljus! Jag blev
väldigt förvånad men kunde ändå fråga hur hon kunde se
att jag ville berätta det till mig. -Det var lätt att se, jag vet
inte hur, kanske något med pupillen eller glansen!

Är du säker på att det inte var tankeöverföring? Skojar inte.

Toblerone skrev:

rdos skrev:

Toblerone skrev:
Nej.... det här är ju det enklaste i världen. Det borde t.o.m. du hålla med om, trots att du brukar krångla till. *no offense*
Vad jag menar är att det väl är självklart att en bebis - som jag skrev tidigare - inte kan tänka: Folk kanske tycker att jag stirrar, så det är bäst jag tittar bort.

Och en utvecklingsstörd kan inte tänka så heller och inte heller en lågfungerande autist som är inne i sin egen värld. Så det är bara högfungerande Aspies som kanske kan tänka så. Men det här med bristande ögonkontakt finns ju genom hela autismspektrum och i alla åldrar. Så det är väl osannolikt att det skulle ha helt olika anledningar. Det är väl mer sannolikt att det har samma anledning genom hela autismspektrum? Och då kan det inte vara ett medvetet val eftersom så många inte är kapabla till det.

Ähum.

Fel diskussion. Jag har inte påstått att autistiska barn medvetet skulle tänka att de ska titta bort.

Tar det från början igen....

Redan från början så är neurodiversa (och autistiska) barn programmerade att titta mer på folk de gillar och har ankyntning med än på andra. Speciellt så tittar de väldigt ogärna på folk de tycker illa om. Redan från början så använder neurodiversa barn mer och längre ögonkontakt med folk de gillar mycket än typiska gör. Så länge de befinner sig bland föräldrar och nära anhöriga så fungerar det här alldeles utmärkt, men om man mäter deras ögonkontakt med främlingar så kommer man självklart att se en nedåtgående trend under tiden de skapar stark anknytning med föräldrarna. Så de resultat man fått är helt i linje med vad man förväntar, och om andra studier använt samma metodik så bör de kommit fram till detsamma. De har helt enkelt dragit en felaktig slutsats ifrån sin studie för att de inte förstår den här dynamiken.

När dessa individer hamnar i skolan och hittar någon främling de kanske gillar skarpt så använder de för mycket ögonkontakt, och blir då anklagade för att stirra. Detta kontrar de antingen med att lära sig hur mycket ögonkontakt man får använda med en främling, eller genom att sluta titta på folk. Speciellt när det gäller potentiella partners så är det en hel del som lärt sig att använda upprepad ögonkontakt istället för "stirrande". Men det är som sagt ett inlärt beteende för att slippa anklagelser om att glo på folk.

Så lägg alltså märke till att detta är två helt olika processer som inträffar vid olika tidpunkter.

Jo, det gör du. Du påstår att de gör det medvetet. Se det fettryckta där uppe. Är det inte medvetet om man bestämmer sig att sluta titta på folk för att det inte verkar vara accepterat. Det är just detta som ett spädbarn, en utvecklingsstörd eller en lågfungerande autist inte kan göra. Ändå undviker de ögonkontakt. Så det sannolika är att det finns en gemensam orsak. Och det kan då inte vara någon "anpassning" till samhället, för det klarar bara dem mest högfungerande.

Det gäller bara för barn i skolåldern. Det var därför jag skrev det i ett eget stycke. Har inget med bebisar att göra.

F.ö. så tror jag att även gravt utvecklingsstörda är kapabla till att förändra beteenden som skapar ilska från omgivningen. Annars skulle inte alla dessa behandlingsprogram baserade på straff finnas. För att bli anklagad att glo är ett straff. Det kan ofta vara aggressiva kommentarer som "vad glor du på?", eller efter upprepade förselser "vill du ha stryk?". Och har man låg intelligens så är det nog sannolikare att man börjar undvika ögonkontakt för att slippa straffet på ett enkelt sätt än att man experimenterar med längd på ögonkontakt som kräver att man insett själva problemet.

Kan ju tillägga att ha blivit anklagad för att glo är jättevanligt bland neurodiversa, liksom att ha problem med ögonkontakt. Dock kan man inte utreda orsakssambandet utan att ha personer i lämpligt åldersspann, typ 5 till 15 år, vilket jag inte har. Men att dessa är viktiga faktorer är bortom allt tvivel. Vilket gör att det inte kan handla om bara en enda orsak som kan hittas hos bebisar.

Referenser:
Att ha problem med ögonkontakt: http://www.rdos.net/eng/aspeval/#72 (korrelation .63)
Anklagad för att glo: http://www.rdos.net/eng/aspeval/#403 (korrelation .57)
Att titta mer på dem man gillar: http://www.rdos.net/eng/aspeval/#739 (korrelation .45)

Det verkar skönt att ligga och titta upp i taket vid psykoanalys.

rdos skrev:
Det gäller bara för barn i skolåldern. Det var därför jag skrev det i ett eget stycke. Har inget med bebisar att göra.

Precis. Att inte ta ögonkontakt har etablerats långt innan dess hos artister. Det kan, som sagt, observeras redan i spädbarnsåldern. Alltså är undvikande av ögonkontakt inte resultatet av ett medvetet val utan något som finns redan innan de kan göra medvetna val. Är vad hon försöker förklara på alla tänkbara vis.

tahlia skrev:

rdos skrev:
Det gäller bara för barn i skolåldern. Det var därför jag skrev det i ett eget stycke. Har inget med bebisar att göra.

Precis. Att inte ta ögonkontakt har etablerats långt innan dess hos artister. Det kan, som sagt, observeras redan i spädbarnsåldern. Alltså är undvikande av ögonkontakt inte resultatet av ett medvetet val utan något som finns redan innan de kan göra medvetna val. Är vad hon försöker förklara på alla tänkbara vis.

Tack, precis så.

One clue that a child may have autism is that she does not make eye contact with others. This feature appears in the first six months of life, leading some researchers to consider differences in gaze pattern a potential early marker for autism.

https://spectrumnews.org/opinion/viewpo ... ts-autism/

Den här förklaringen stämmer i alla fall in på mig. Överstimulation.

https://medicalxpress.com/news/2017-06- ... -hard.html

Uppenbarligen fungerar en del av hjärnan annorlunda

http://gracepointwellness.org/20-autism ... ye-contact

Autister skulle det såklart stå i mitt inlägg. Förbannade autocorrect driver mig till vansinne.

tahlia skrev:Autister skulle det såklart stå i mitt inlägg. Förbannade autocorrect driver mig till vansinne.

Jag förstod det, och tyckte det var lite kul....

tahlia skrev:

rdos skrev:
Det gäller bara för barn i skolåldern. Det var därför jag skrev det i ett eget stycke. Har inget med bebisar att göra.

Precis. Att inte ta ögonkontakt har etablerats långt innan dess hos artister. Det kan, som sagt, observeras redan i spädbarnsåldern. Alltså är undvikande av ögonkontakt inte resultatet av ett medvetet val utan något som finns redan innan de kan göra medvetna val. Är vad hon försöker förklara på alla tänkbara vis.

För femtio-elfte gången så är orsaken till skillnaderna i ögonkontakt hos spädbarn relaterade till HUR MYCKET BARNET TYCKER OM FÖRSÖKSPERSONEN!! Ska det vara så svårt att fatta?`

Toblerone skrev:

One clue that a child may have autism is that she does not make eye contact with others. This feature appears in the first six months of life, leading some researchers to consider differences in gaze pattern a potential early marker for autism.

https://spectrumnews.org/opinion/viewpo ... ts-autism/

Den här förklaringen stämmer i alla fall in på mig. Överstimulation.

https://medicalxpress.com/news/2017-06- ... -hard.html

Uppenbarligen fungerar en del av hjärnan annorlunda

http://gracepointwellness.org/20-autism ... ye-contact

Då ingen av dem kan förklara selektiv ögonkontakt så tycker jag inte de tillför någonting öh.t. Det är bara en massa teorier utan att man förstått elementära saker.

rdos skrev:

tahlia skrev:

rdos skrev:
Det gäller bara för barn i skolåldern. Det var därför jag skrev det i ett eget stycke. Har inget med bebisar att göra.

Precis. Att inte ta ögonkontakt har etablerats långt innan dess hos artister. Det kan, som sagt, observeras redan i spädbarnsåldern. Alltså är undvikande av ögonkontakt inte resultatet av ett medvetet val utan något som finns redan innan de kan göra medvetna val. Är vad hon försöker förklara på alla tänkbara vis.

För femtio-elfte gången så är orsaken till skillnaderna i ögonkontakt hos spädbarn relaterade till HUR MYCKET BARNET TYCKER OM FÖRSÖKSPERSONEN!! Ska det vara så svårt att fatta?`

Bara för att det EN GÅNG är en annan person än föräldrarna? Annars är det dock föräldrarna och då har ju barnen inte heller ögonkontakt. Jag menar nu inte dessa barn i studien utan generellt. Glöm den där studien!