Tycker precis som lasseivägen, ta reda på dina styrkor och svagheter och försök ta reda på vad som du i framtiden skulle kunna ha intresse av och vara lämpad för att arbeta med. Jag har nyligen fått min diagnos och är 38 år, jag har aldrig riktigt kunnat reda ut vari mina svårigheter ligger eftersom...

Tack för era fina svar, intressant att höra hur ni andra reagerade när ni fick diagnos. Nu hoppas jag bara att jag klarar av att komma tillbaka till jobbet i höst, har ju varit mammaledig i tre år och varit ganska mycket för mig själv på dagarna. Nu ska jag in i " myrstacken" igen...:-/

Jag tycker det låter som om du är en mycket engagerad och medveten förälder. Steg ett är ju alltid accepterandet från föräldern. Bra att ni kontaktat bup, vad säger de? Hoppas allt faller på plats för er och er lilla dotter!

Jag tror jag har svårt för sarkasm, ibland fattar jag nog ibland inte. Vet inte riktigt vad jag fattar eller inte, faktiskt, allt brukar bli en enda röra i huvudet på mig.

När jag fick i skolan fanns det 0 kunskap eller erfarenhet av AS, adhd mm. Man fick klara sig själv, alla lärare försvann in i lärarrummet mellan lektionerna och alla elever fick klara sig själva bäst de ville. Högstadiet var tufft men gymnasiet var ännu tuffare för mig pga att jag inte hittade rätt...

Vet faktiskt inte vad jag är ute efter än. Har precis fått diagnos och har inte hunnit fundera på vilken typ av hjälp jag behöver, kan ju vara något att diskutera med hab om, förstås. Tack för det fina svaret, allt blev lite klarare nu!

Är det lönt att kontakta vuxenhab? Jag vet, knäpp fråga kanske, men ville ställa den ändå...Jag vet ju hur barnhab fungerar, hur de arbetar och vilket stöd förälder/barn får därifrån, alltså råd om hur man ska hantera olika situationer, hjälpmedel mm. Fungerar vuxenhab på ett liknande sätt?

Jag kan tänka mig att jag skulle reagerat annorlunda om jag fått diagnosen när jag var yngre, då hade jag nog inte välkomnat den som jag gör idag. Skönt att höra att det är fler än jag som som blivit lättade av att få diagnosen, först tänkte jag att inte kan man väl bli lättad och lite glad av att f...

Aspergers blev det och mycket har fallit på plats, känner jag. Det känns bra, på något knasigt sätt, nu vet jag ju varför jag fungerar som jag gör, var mina svårigheter kommer ifrån. Jag är faktiskt lättad. Någon mer som kände så när diagnos sattes?

Jag och min man träffades för ca 15 år sedan och har varit gifta i ca 12 år. Han råkade sitta bredvid mig och mina kompisar på en studentnation och pratade och pratade och pratade (några glas hade han nog fått i sig). Sen följde han mig hem och givetvis var han inte som någon annan jag träffat, det ...

Jag har tidigare inte tänkt så mycket på det där med ögonkontakt men på den senaste tiden, iom min utredning, så har jag börjat fundera mer på hur jag tittar på folk. Nu, tex, när jag pratade med min äldsta dotters mamma så märkte jag att jag hela tiden tittade på regionen kring hennes näsa och mun,...

Spelar ingen roll vilka jag träffar, det slutar ändå alltid med att jag når en gräns då jag inte längre vet hur jag ska göra för att gå vidare i bekantskapen, det känns konstigt och obekant och då går jag hem. :( Sen är det precis som om jag har mina rutiner hemma och de kan inte brytas, då mår jag ...

Det stör mig ofta väldigt, jag blir stressad och tjurig. En bekant frågade häromdagen om vi ville följa med följande dag till Liseberg och jag kände hur obehaget och motståndet spred sig i kroppen. Som tur var så avskyr vår äldsta dotter (autism och adhd) Liseberg så vi kunde krångla oss ur situatio...

Nej, hon säger ( oftast) inget vid matbordet och detta sker titt som tätt, i olika situationer. Dottern är 9 år och vi är mitt uppe i en autismutredning på henne, i augusti ska hon tillbringa ca en vecka på BUP för att bli observerad mm. Ska bli spännande.

Så kan jag också göra, berätta för mycket för folk alltså. Upptäcker att jag sitter och maler och maler om mig själv eller mina barn och jag avskyr när jag gör så, men det bara blir, liksom. Sen har jag ofta väldigt ont i huvudet efter att ha pratat med folk, särskilt om jag tyckte det var kul att p...

Jag bor i hus med min underbara man och fyra ungar. Min man hjälper mig med mycket, när jag stressar upp mig, inte orkar eller när det ska "tokstädas", kan inte städa, nämligen, bara hålla efter på ytan.

Ljudintryck: jag är väldigt känslig för ljud, minsta lilla ljud kan störa mig, särsklit på kvällen. Jag hör allt, även min mans andning (kan man säga så?) stör mig. Minsta lilla smaskande är jobbigt, eller "kluckande" när någon dricker. Jag har även ljud som jag tycker om och som får mig ...

Jag har inga vänner och vet verkligen inte hur man skaffar några. Kan prata mycket ytligt men that's it.

Jag fungerar väldigt bra i klassrummet, går in i en roll, vet precis vad jag ska säga och göra. Nästan, i alla fall. Utanför klassrummet fungerar jag inte, raster, utflykter med elever, föräldramöten och liknande är en pina och jag blir väldigt underlägsen mina arbetskollegor. Nej, ingen känner till...

Min snart 3 årige son har alltid (nästan) klämt på mig och sin pappa. Han började tidigt med att trycka på pappas adams äpple om och om igen och mig gned han strax under nere på halsen. Sedan började han klämma på våra nyckelben, grävde nästan in sina små fingrar under och runt nyckelbenet (inte rik...

För mig är det det sociala som blir mig för övermäktigt, jag hänger inte med och feltolkar mycket, tror att folk tycker illa om mig och jag tror att jag inte kan något och är dum i huvudet. Ibland upplever jag det som att jag inte förstår alls vad som försigår runt omkring mig, det är som om mina ko...

Jag har även epilepsi och gick för ca 3 år sedan ner från ca 70 kg till 54 kg på väldigt kort tid, var samtidigt så stressad så jag vid ett tillfälle fick ett anfall i bilen utanför min mammas hus, hann öppna bildörren men flög med näsan före ner i gruset medan bilen fortfarande rullade (jag körde i...

Jag brukar göra samma sak som du, hitta på anledningar för att kunna stanna hemma. Känner ofta som du att jag inte orkar vissa dagar, hittar på anledningar, ofta att jag eller någon av ungarna är sjuka, eller något annat. Och skäms mycket över detta och känner mig lat och värdelös och har ofta undra...

Har svårt att få saker och gjort alls, så även en planering. Jag tänker igenom vad som ska göras och skriver jag inte ner det (vilket jag sällan gör) så har jag glömt det väldigt snabbt efteråt. Mer än hälften av de saker jag planerar att göra görs aldrig, även på jobbet har jag problem, särskilt me...